Visor om livets glada problem

Du är svettig efter dagens börskaos kring alla AI-aktier. Du funderar på att byta branch, sälja allt och ägna dig åt att skriva den där generationsromanen.

Du var hela dagen på ett seminarium där unga tech-människor läste högt från AI-genererade texter om sina nya AI-agent-bolag. Så fort du öppnar sociala medier får du se AI-genererade katter och fejkade filmklipp från the Shining.

Du behöver helt enkelt få din dos av det autentiska, mänskliga och icke perfekta,

Det är då du råkar slinka in på Sköldpaddsön vid Bysistorget i Stockholm på en av deras viskvällar.

Kvällen inleds med en rutinerat lågmäld cover på Ola Magnell, framförd av Dag Palm. Låten anger den politiskt medvetna tonen för kvällen.

Första artisten Elin Callmer uppenbarar sig självsäkert och drar igång med en levande och personlig historia om en olycklig crush i en tjej på en rockfestival. Tjejen föll för en kille med långt svart hår istället, jävla killar. Publiken dras rakt in i ett känslorus tillsammans med livemusik i en tid innan synoptikon. En tid med langos, cigaretter och Jägermeister.

För en utmattad och utled löneslav är denna konsert som en iskall dry Martini i Montmartre. Konserten peakar med en visa om en annan kväll av olycklig kärlek, där berättarjaget denna gång vill ha en kille med argumentet att berättarjagets sliddjup är 16 cm. En ganska omtumlande textrad sjungen med perfekt arrogans och självklarhet. Och varför inte, om killarna mäter sina varför skall inte tjejerna mäta sina de med? De bästa låtarna av Elin Callmer är dessa självutlämnande, nakna och kompromisslösa historierna jag känner igen mig i.

Efter några glas kall Bedarö Bitter från vackra Nynäshamns skärgård intar sedan Mikael Odén scenen. Han inleder med en fantastisk tolkning av Tage Danielssons Kaffe och bullar från revyn Lådan.

I Mikael Odéns värld vaggas vi in i mjuka lugna toner med undefundiga och personliga texter om både sorg och kärlek. Mikael formulerar sig i sin mest rörande låt Rotsystem, tillägnad sin avlidna mor.

...nu har jag blivit stor och skaffat egna problem, hur högt jag än klättrar är jag är en del av ditt rotsystem, jag släpper mina frön så långt som grenen når, jag ser dem växa upp och en dag skall de förstå...de kanske frågar mig, varför då? -Mikael Odén

Det är en gripande och både lycklig och sorglig visa, närmast vemodig, med en slags Simon and Garfunkel-känsla i gitarren. Det är en visa som väcker en del frågor, speciellt raden "egna problem", den formuleringen fastnade verkligen i mig, men nu i efterhand tänker jag att problem inte behöver vara negativt, utan kanske det som ger mening i livet och hela historien. Allting kretsar kring problem. Utan problem ingen lösning, utan problem ingen spänning eller motstånd. Det är här jag landar efter viskvällen, vi människor behöver våra problem, vi behöver lösa dem på egen hand. Jag älskar AI i vissa sammanhang, som kodassistent, men hatar AI som konstnärlig problemlösare. Utan bristfälliga och upprepade lösningar på livets små och stora problem tappar vi der roliga med livet.

Jag ser fram emot nästa viskväll på Sköldpaddsön. Hörde förresten att Mikael Odén skulle spela 5/2 på 44:an i Stockholm och att Elin Callmer spelar med sitt band Fula sidorna på Fyrens ölkafé i Göteborg den 14/11.

Albin Axén