Trygghet eller fängelse?

Mitt Instaflöde flödar idag över av klipp av franska till synes maktlösa ungdomar som protesterar. Ja vissa vandaliserar också. Demonstrera? Jag som trodde denna protestform hade minskat? Det hela ser först förvirrande ut, men jag tror det finns en förklaring.

Jag börjar med några tankar om övervakning. Allting tog fart i Paris på 1700-talet i den totalitära monarkin, innan franska revolutionen. Det var hårda straff på att skriva en ironisk dikt om kungen. Samtidigt växte det moderna samhället fram med industrialism och vetenskap. Straffen kunde vara avrättning, piskrapp eller tortyr i Bastiljen.

Men i upplysningens och rationalismens anda kom det moderna fängelset uppfunnet av Jeremy Bentham, utilitarismen och lyckomaximeringens fader. Kroppsstraff och fysiskt lidande skulle minimeras. Idén var att en effektiv övervakning av alla fångar i en cylinderformad byggnad, där övervakaren rör sig i ett torn i mitten, skulle ge alla max lycka, både för fången och samhället.

Den franska filosofen Michel Foucault använde denna byggnad, Panoptikon, som metafor för hela det moderna samhällets maktutövning.

Fången i panoptikon vet aldrig när hen är bevakad så fången börjar inrätta sin vardag efter en känsla av att ständigt vara bevakad. Fången internaliserar övervakningen, övervakar sig själv utan yttre tvång. Detta, menar Foucault, gör så att utrymmet för vad som ör normalt krymper för fången. Allt som anses avvikande eller onormalt trängs undan. Detta är problemet även för sexualiteten och hur excentriska eller "galna" vi låter varandra vara. Allt skall ingå i den stora lyckomaximeringen. De som vinner på systemet är staten och makthavarna. De få som övervakar de många.

Sedan har tiden gått och 2010 kom den smarta telefonen med sociala medier. Alla, även barnen, hade plötsligt en filmkamera, alla hade makt att gilla eller ogilla varandras filmer och bilder. Sociologen Mathiesens forskning förklarade att denna nya övervakning där alla övervakar varandra och vinnaren är ägarna av de sociala plattformarna som är vinnarna i denna övervakningskapitalism. Där information om medborgare som avviker från det normala och speciellt de som uttrycker opposition till staten snabbt kan kartläggas med några knapptryck.

Det är inte bara namn och adress då, utan personliga relationer, vad personen gillar och ogillar, vad de köper och hur de rör sig. Vi bidrar alla frivilligt och glatt till denna övervakning genom att tagga oss själva på olik platser och tillåta appar att spåra oss.

Sociologer menar att det är denna nya verklighet som Mathiesen kallar Synoptikon, inte få som övervakar många, utan många som övervakar många, dagens unga växer upp i och därmed mår psykiskt sämre än tidigare generationer. Tidigare fanns en främre och en bakre region, där medborgaren kunde leva sitt liv. Ett offentligt och ett provat liv. På festen eller i omklädningsrummet var det en privat region. Men nu riskerar alla att filmas och sedan publiceras, inte av staten eller privata övervakare utan av andra vanliga unga. Bilderna och filmerna visas sedan upp och gillas eller ogillas på sociala medier hela vägen in i sovrummet. Det som avviker eller är för excentriskt riskerar att inte få likes eller få elaka kommentarer.

Detta förklarar varför unga inte längre dansar ute på klubbar.

Detta ihop med senaste AI-drivna övervakningen i offentliga miljöer förklarar också varför allt färre vill visa sitt missnöje öppet i demonstrationer, enligt Amnesty International. Den senaste ansiktsigenkänningstekniken kan avgöra vem du är öven om du har en ansiktsmask, de läser av biometriska data kring ögonen eller helt enkelt sitt sätt att röra dig. Eller så spårar de dig tillbaka via dina unika detaljer i kläder till ett ögonblick då du inte hade maskering.

Det är mot bakgrund av denna spända fjäder av återhållet behov av att uttrycka sitt missnöje offentligt som jag tror det går att förstå detta vulkanutbrott av arga protester runt bland ungdomar i Frankrike och runt om i Europa. Visst har Frankrike ett allvarligt budgetunderskott och visst skär de ner på skolan. Men det är ett minst lika stort problem att vi skapat ett samhälle som skall skydda oss mot kriminalitet och terrorism med övervakning, men de som främst kartläggs är politiskt oppositionella, journalister och aktivister enligt Amnesty International.

Vill vi leva i detta Synoptikon av allas övervakning av alla? Vill vi leva i ständig rädsla för att avvika? Att inte bli gillade? Eller ännu värre, osynliga?

Det finns sätt att minimera blicken. Många länder reglerar ungdomars tillgång till smarta telefoner, skolor samlar in telefoner, medborgare slutar tagga varandra och frågar innan de fotar eller filmar varandra. Medborgare stödjer de politiska krafter som vill skydda allas vår digitala integritet. Vad vill du göra? Det finns inget enkelt svar.

Text och illustration Albin Axén