Jag fortsätter tro på musiken som lekfullt motstånd mot fascism

Jag tar tuben nästan varje dag. Och när jag sitter i tunnelbanevagnen kommer jag på mig själv med att anamma den ängsliga och misstänksamma kultur som jag tycker är en spegling av det svenska samhället i stort, såsom det kommit att bli. Nio personer av tio sitter försjunkna i sina mobiler, var och en med sin unika filterbubbla. Den som råkar få ögonkontakt med någon i vagnen, eller – ännu värre – aktivt söker ögonkontakt, eller – värsta scenariot – börjar prata med en medresenär utan att känna personen i fråga, riskerar att bli misstänkliggjord. På tuben är det kort sagt ganska stelt och trist.

Men så kommer en William Sundman Sääf och sätter sig i samma vagn. Han får egentligen inte spela där, han vet det. Men han gör det ändå. Han spelar kanske Bellman, kanske Taube, kanske Cornelis. Och medresenärerna börjar le och fnissa lite mot varandra. Man får något att prata om. Någon kanske till och med sjunger med. William är den där roliga polaren på festen som bryter isen. Visst, det finns alltid någon som inte gillar musiken, eller inte vill bli störd, men den kanske bara kan byta vagn?

Det är extremt svårt för musiker och andra kulturarbetare att tränga igenom bruset av kanaler och filterbubblor idag. Jag vet det, för jag har betalat för att kunna släppa egen musik ner i streamingtjänsternas svarta algoritmhål. Vill du att din musik ska få genomslag idag behöver den i princip bli viral. Och som många vet fick William idén att han skulle låta filma sig själv på tuben när han sjöng visor. Han tänkte att det nog skulle bli bra content och det blev det ju. När jag ser klippen med William ser jag en person som, till en början, behövde sjunga och spela för att få ihop till hyran. Jag och William medverkade under en kort tid i föreningen Visvågen. Och jag kommer aldrig glömma när han, enligt Visvågens tradition, brände av Bellmans Venus Minerva för mig på min födelsedag, under en viskväll på Santa Clara Bierhaus i Gamla stan.

Jag kunde inte låta bli att le när William kallade de 10 ordningsvakterna och 4 poliserna för ”fascistpack.” I sina uniformer, med order uppifrån att tanklöst följa och utan egen vilja eller förmåga att tänka självständigt, förkroppsligade de verkligen nidbilden av ett fascistpack. De skulle till varje pris jaga ut den där typen som störde ordningen i vagnen. Jag har åkt tunnelbana med väldigt många fotbollssupportrar genom åren. De är ofta fulla, gormar och skriker så högt att det inte går att tänka en enda tanke. Ofta har jag varit obekväm och rädd under de stunderna. Varför griper inte ordningsvakterna in då?

Nu är William en del av en rörelse som främjar visans, musikens och kulturens plats i samhället. En plats som behöver försvaras, i en tid när replokaler tas bort, folkhögskolors budget stramas åt och musikutbildningar läggs ner, som en direkt konsekvens av Tidö-regeringens åtstramade kulturpolitik. Under Tidö-tiden har Sverige hårdnat. Det har införts visitationszoner, där poliser godtyckligt kan välja att visitera människor. Jag har sett videosnuttar från utvisade vettskrämda 18-åringar som tvingats resa till Iran eller Afghanistan där de aldrig tidigare satt sin fot. Och tänk er 14-åringen som gråter och kramar en nallebjörn i fängelset. Vad kallar man en sådan empatilös politik, om inte fascistisk, så säg?

Jag gläds i alla fall åt att så många svenskar inte vill ha den där politiken. Och jag fortsätter att tro på musiken, festen och dansen som ett lekfullt motstånd mot auktoritära och fascistiska krafter, som i Tove Janssons böcker, exempelvis, när Snusmumriken, i rebelliskt ursinne plockar ner Hemulens skyltar: gå inte på gräset, rökning förbjuden, det är förbjudet att skratta och vissla. Jag tänker också på Nationalteaterns musiksaga Kåldolmar och kalsipper, som handlar om hur en grupp människor organiserar sig och lyckas fly ut ur gruvan där de arbetar gratis åt de elaka kungarna från Västerlandet. En av arbetarna är musikern Agamemnon från Grekland. Han sjunger en sång om sitt hemland, som han var tvungen att fly från, för att han spelade på gator och torg för trasiga och små.

Text: Cecilia Magnusson Adell

Illustration: Albin Axén