Vodkalemonintervju

En subjektivisering av den erotiska bilden – Kärlekens språk
Vad vill regissören Anders Lennberg med nyinspelningen av den klassiska sexualupplysningsfilmen Kärlekens språk från 60-talet, frågade jag mig efter att ha sett filmen. Som tittare har man garanterat inte tråkigt, men samtidigt är det givet att en film som är sponsrad av institutioner som Apoteket och RFSL även har ett syfte utöver den rena underhållningen. Filmens vill således även informera om ämnen som sex, preventivmedel och homosexualitet. Man kan fråga sig om dagens unga verkligen behöver mer information i dessa ämnen och om filmen lyckas med sitt informerande syfte. Filmen blir en märklig blandning av sexscener och Arne Weises torra informerande speakerröst. Filmen är alltså ganska spretig, rentav lite rörig. Detta är naturligtvis inte oavsiktligt, utan ansluter sig till en estetik som formats av popvideor och modern videokonst.
Naturligtvis har filmen en handling, även om den känns ganska tunn. I centrum står den utflippade TV-programledarinnan Stella Måne, styvt spelad av Regina Lund. Hon vantrivs i sin tillvaro och söker efter kärlek, hamnar av misstag i säng med en lesbisk gymnasieflicka. Denna har ett förhållande med en jämnårig flicka vars morfar, spelad av Bert-Åke Varg, letar efter en ny kvinna, sedan han blev änkling. Han har problem med potensen, men både tittaren och ”morfar” får lära sig att det finns hjälp. På liknande sätt flätas skeendena i handlingen samman och tvinnas i sin tur ihop med filmens upplysande del till ett korsvirkeshus som lustigt nog håller ihop, trots att det består av den största motsats som finns: sexualupplysning och sex.
Slynglar som bland ytterst få tidningar – bland annat försökte Aftonbladet förgäves få en biljett – var på förhandsvisningen på biograf Draken, lyckades även få några kommentarer av filmens regissör Anders Lennberg. På frågan vad filmen egentligen har för syfte svarade han lite kryptiskt: ”Den är en sorts rekonstruktion av åskådarens sociosexuella jag. Den är en plats där man stänger ute sin identitet och ger efter för sin fantasi.”

Trots filmens informativa sida så är det givet att många kommer att se den för de omtalade nakenscenerna. Men hur pass sexig är egentligen filmen? Ja, visst är den vågad för att vara en biofilm, och visst kan många finna det intressant att se Regina Lund bli tagen bakifrån - om hon får den i "nionde grottan" som förhandsryktena gjort gällande går dock tyvärr inte att urskilja. Filmen innehåller många fina scener, speciellt den där en tjej smeker sig och njuter. Den scenen är så fin så man nästan vill gråta. Lennberg förklarar: ”Filmen är en subjektivering av den erotiska bilden i motsats till porr som gör deltagarna till objekt.” Bättre kan det nog inte uttryckas.
Anders Hedman
Regissör: Anders Lennberg
Manus: Chi An Gramfors
Anders Lennberg
Lena Ollmark
Emma Hallin
Skådespelare:
Regina Lund Stella Måne
Jan Mybrand: Ulf
Bert-Åke Varg: Morfar
Kim Anderzon: Emilia
Themba Tainton: Loyd
Maj-Briht Bergström-Walan: Sexolog
Katerina Janouch: Sexolog
Arne Weise: TV-presentatör
Emma Tomasdotter Åberg: Sabine
Helena Lindblom: Julia
För att först läsa vår anmälan av Vodka Lemon, tryck här
Ge mig en enda dag i frihet
Hunar Saleem är filmregissör och ett vandrande monument av analyser av kurderna och deras situation. Som den moderna exilnomad han lever som i Paris är han fylld av tvivel, även på sig själv. Knappast är Hiner Saleem normal, för som han säger:

\- Hur skulle jag eller någon annan kurd på denna planet kunna vara normala när vi inte levt en enda dag i frihet?
Däremot vet han med säkerhet att den position han befinner sig på i samhällskedjan är maktlösheten personifierad, och han har förstått att han inte kan råda bot på denna annat än som filmskapare. Därför sitter han på stolen framför mig denna rökiga fredagsmorgon och talar om behovet av femtio års kollektiv terapi för kurderna. Och inom mig anar jag tyst att ett av detta folks vackert surrealistiska mediciner skulle kunna vara Hunars senaste film Vodka Lemon.
När jag såg filmen ”Vodka Lemon” slogs jag genast känslan av förlustens alla ansikten och uttryck emot mig. Vilken är din grundförståelse av förlusten och på vilket sätt vill du klargöra hur denna förlust formar människan?
Hunar:
\- Jag har själv en speciell relation till förlusten för att vi som kurder förlorade vårt land, men samtidigt bär vi det gömt i våra hjärtan. Däri skapar vi ett fantasiland där vi får plats att leva. För oss kurder idag finns ingen möjlighet till ett eget land på jorden men vi har sett till att skapa den i luften istället, genom tre satellitkanaler. Därför finns vi alltid i luften men inte på jorden.
Min farfar som hade mycket humor brukade alltid säga dessa tre saker om kurdernas tillvaro: ”Vårt förflutna är sorgligt, vår nutid är katastrofal så tack och lov har vi ingen framtid!”
Det finns en stor väg som går förbi den kurdiska byn, i ”Vodka lemon”. På denna väg tar filmen både sin början och sitt slut. Vad symboliserar denna väg?
Hunar:
\- Först måste jag påpeka att jag definitivt inte är en symbolist och faktiskt är allt annat än en rationell författare. Struktur saknas i mitt skrivande och jag får min inspiration ur sådant jag tycker är viktigt att berätta om. Man skulle kunna beskriva mig som en verkligt primitiv författare, med all rätt! På grund av denna film har många journalister ställt mig samma fråga och jag har själv försökt att finna ett svar. Början av filmen blir en absurd vägresa för döden medan slutet av filmen förvandlar vägen till hoppets plats. Jag vill inte snacka banaliteter men måste ändå tillstå att jag tror att denna ”hoppets plats” tagit sig grund i livets bensin, nämligen kärleken.
Samtidigt är vägen en öppning för resan och som den moderna nomad jag själv lever som har jag flyttat hit och dit och samtal på mig 34 resande år som jag bär med mig som en ryggsäck överallt. Men jag blev påtvingad nomadlivet och den enda relation jag egentligen har med marken är genom mina skor.
Visst vet jag att världen är större än Kurdistan, lyckligtvis!, och att vi kurder inte är de enda levande på jorden. Men jag kommer därifrån och har mina minnen kvar, därför talar jag om dem när jag kan.
Vilken är din förståelse av minnet som sådant, i filmen och i dig?
Hunar:
\- Enligt mig är både det kurdiska minnet och dess historia bevarat genom musiken och sångerna. Långa tider har kurderna varit förbjudna att existera och de kurdiska trubadurerna har på något vis räddat Kurdistan från döden, glömskan, genom sina historiska sångtexter som hjälpt oss att bevara kunskapen om vår historia. Dessa sånger återkommer ständigt i Vodka Lemon och jag har velat ge dem ett stort utrymme på grund av min stora respekt för dessa trubadurer, som jag respekterar mer än våra politiker. Även författare och poeter för min fulla respekt då de ofta har spelat en väldigt viktig roll för oss kurder, inte minst politiskt. Lyckligtvis har nästan varje kurdisk familj någon i släkten som sjunger, dansar eller spelar ett instrument och det har säkert lett till att de bästa trubadurerna i Turkiet kommer från Kurdistan, liksom de bästa musikgrupperna i Irak, Kamkars till exempel, kommer därifrån också.
I ”Vodka Lemon” finns en undanskymd roll, men ack så närvarande genom brev, filmen igenom. Det är huvudrollsinnehavaren Himos son som befinner sig i exil i Frankrike. Vad vill du visa med sonens roll i filmen?
Hunar:
\- Här i Sverige, Tyskland, Frankrike med mera har vi tilldelats liberalismens levnadsmönster idag och i Kurdistan liksom i stora delar av Europa har kommunismens dåtid hägrat. Men medan liberalismen i väst byggdes upp på den fallande kommunismens, eller fascismens, grund byggdes ingen ny ideologi upp efter kommunismens fall i Kurdistan. Jag själv är med tvärsäkerhet ingen ideologisk person och var heller aldrig med i något politiskt parti under mitt liv i Kurdistan. Utan jag är alldeles för svartsjuk på min älskade frihet för att låta den tas ifrån mig genom någon ideologi. Själv vet jag inte om liberalismen är ett så bra alternativ men kan inte påstå att jag sitter inne med en sanning om något som vore bättre, tvivlet fyller mig ändå.

Jag tvivlar på allt, mig själv, ideologierna, och livet i sig.
För kurderna är Europa inte bara en pengasymbol. Konsekvenserna av krigen har gjort
oss frustrerade och satt djupa spår inom oss psykologiskt. Och jag tror fan inte att vi är
normala! För hur skulle jag som kurd kunna vara normal när jag inte levt en enda dag i frihet?!?
Varje dag i mitt hemland gick jag omkring med rädslan hängande över mig. Tänk om
säkerhetspolisen skulle komma och föra iväg mig, eller kanske armén skulle komma och skjuta mig direkt? Var finns utrymmet för normaliteten i detta?
Vi kurder behöver 50 års kollektiv terapi. I Sverige eller Frankrike ges det genast psykologers hjälp vid en bilolycka eller flygkrasch. Men i Kurdistan föll bomberna tio år i sträck och de kemiska gaserna utplånade så många liv! Därför blir Europa en slags frihet och möjlighet för oss kurder, att kunna glömma all denna tragedi, en andra början på livet utan den molande oron för att någon snart kommer att avrätta dig.
Men Kurdistan är, samtidigt med sin historia av elände, ett ekonomiskt väldigt rikt land. Vi har hela Mellanösterns vatten samlat hos oss genom Eufrat och Tigris, olja, gas och bördig mark med kilometervis av tomater och grödor.
Ja, allt har vi, förutom frihet.
Och detta enda ”inte” har förstört oss. Ekonomiskt är vi inte fattiga men socialt och kulturellt är vi bankrutta! Till exempel är Turkiets syfte tydligt att förgöra ett helt lands kulturella självidentitet genom sin dagliga diskriminering av oss. Det dödar vårt inre redan i barndomen då vi blir psykiskt torterade i skolan om vi, till exempel, talar kurdiska.
Europa blir därför, för mig, en slags bro till en plats utan terror och vi tycker ofta att denna plats är lösningen på alla våra problem, men där har vi mycket, mycket fel. Den känslan försöker jag förmedla genom exilens son i filmen.
Många kurder har väntat länge på att få se en film som utspelar sig i en kurdisk stad, som till exempel Hawler. Därför undrar jag varför du, liksom de övriga kurdiska regissörerna, stannat i landsbygden med kamerorna och inte åkt vidare till en kurdisk stad?
Hunar:
\- Åh jag är faktiskt mycket ledsen över att jag inte kunnat åka tillbaka till de kurdiska städerna, speciellt den vackra staden Hawler, för att göra en film. Men ”Marias Liv”, en film som spelades in i Paris och som handlar om stadens liv, har jag gjort istället. En film som spelas in i byns miljö behöver inte alltid ses som gammaldags men samtidigt vet jag om att det verkligen behövs en film som skildrar den kurdiska stadens liv. Därför är denna fråga mycket relevant och jag tar emot den som en uppmaning.
Vad känner du att är ditt eget speciella bidrag till den kurdiska filmen som sådan?
Hunar Saleem:
\- Det vet jag inte, utan svaret på den frågan måste kurderna själva svara på. Jag vill självklart ge mycket nytt med mina filmer men samtidigt vet jag aldrig i slutändan vad som gavs åskådaren. Kanske ger jag dem en vacker film, ett annat sätt att skriva manus på. Men det jag vet är att jag inte har makten att göra någonting annat än film. Därför är jag regissör och filmen, i sig, blir faktiskt min gåva.
Livet är kort och därför bör vi inte bli allvarsamma, tidens villkor utgörs enbart av tillfälligheter. Jag säger ofta till mig själv att jag lever på tvåtusentalet men samtidigt bär tvåhundra år gamla problem på mina axlar. Det är en skam att tala bort tiden med ord om mänskliga rättigheter och statslösas villkor idag, men hur skall jag annars klara av att bära dessa tvåhundra års problematik?
Vi har ännu inte löst kurdernas statslösa problem och tills den dagen är inne kommer min energi magnetiskt dras till denna problematiks fråga. Så innerligt trött är jag på att alltid behöva tala om Kurdistan, kurdiskhet, kurder - men vad kan jag annat göra?
Så jag talar, av nödvändighet.
Eleonora Bru

Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-05-02. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress