Riktigt Bra Teater

Riktigt bra teater

Posted on 04/03/2013 byAlbin Axen

Som löven i Vallombrosa av Lars Norén på Kungliga Dramaten

Norén tänker du, tungt, segt, mörkt. Jo så kan det vara, i alla fall mörkt och tungt. Men detta är annorlunda Norén skickligt regisserad av Vibeke Bjelke, full av humor och skratt, samt så klart även ett mörker. De tidigare Norén utspelar sig ofta inom en familj, med max fyra skådespelare på scenen. I denna pjäs växer ensemblen till åtta, ibland med parallella dialoger, som på en fest eller kring middagsbordet. Skådespelarna är roade och samspelta i denna uppsättning om relationer, i form av kärlek och hat.

“Alla barnen hoppas att han skall dö snart och ingen försöker dölja det”

Ramen är en borgerlig delvis judisk värld, där många jobbar med kultur. Äldst är pappan John vällustigt burdust spelad av Iwar Wiklander, en vidrig, döende gammal jurist som aldrig förlåtit sin son Gabriel kuvat spelad av Johan Holmberg, för att sonen inte fullföljde juridikstudierna och tog över den lilla familjerättsfirman som gått i arv i generationer. Fadern älskar dock sina döttrar Lena och Sonja drivet spelade av systrarna Stina och Ylva Ekblad, älskar döttrarna på ett kvävande och krävande sätt. Alla barnen hoppas att han skall dö snart och ingen försöker dölja det.

“Alla vill vända blad, göra uppbrott, en slags ofrånkomlig stor förändring är i annalkande”

Sedan är det partners, en brilliant Reine Brynolfsson Olof, etablerad dramatiker och pojkvän till Lena, samt Fredrik, man till Sonja, bra spelad av Björn Granath. Det är en kusin Umberto oförglömligt spelad av Hans Klinga. Till sist de två barnbarnen till två av syskonen, den ibland psykiskt sjuka och vackra Clara spelad av Marianne Vassbotn Klasson, samt den raketkarriäristiske och homosexuella unge dramatikergeniet Samuel.

Bäddat för intriger med andra ord, när alla skall ses på det gamla släktlandsstället i Stockholms skärgård. Ingen enskild aktör står helt i centrum, men vissa öden sticker ut så som Olofs och Umbertos, kanske för att dessa roller spelas så nyanserat och med inlevelse.

Det är någonstans i slutet av milleniumet 1900, kanske tidigt 90-tal, arbetslösheten stiger, muren har fallit. Alla vill vända blad, göra uppbrott, en slags ofrånkomlig stor förändring är i annalkande. I pjäsen är det tydliga hotet att sommarstället skall säljas och att John, fadern kommer dö när som helst, men under pjäsen bryts även många relationer upp och nya relationer skapas. Den annalkande förändringen kan även föra med sig en förhöjd livsenergi. En upphöjd närvaro inför beslutet.

Pjäsen speglar hur det instabila och kanske psykiskt sjuka inte alltid är koncentrerat till en individ, det kan finnas i en grupp, en familj, destruktiva mönster som går i arv mellan generationer. Clara i pjäsen är vacker och samtidigt oåtkomlig i sin sjukdom, men hon väcker männens begär och driver dem till olycka.

Ett nyckelcitat i pjäsen är “jag fruktar kärleken mer än döden”. Varför det? Kanske för att kärleken vänder samtidigt ger hatet mot det som hotar relationen till det kärleken riktar sig till. Ju mer kärlek, ju mer hat mot allt som upplevs som ett hot? Hatet kan ta över, driva in människan i ett helvete. Pjäsen målar gång på gång upp bilden av hur vi alla i våra till synes vardagliga liv kastas mellan kärlek och hat i våra relationer, mellan himmel och helvete och den stora styrkan med pjäsen är att den likt existentialismen vill avdramatisera denna ångest. Den är en del av livet, av att vara människa. Titeln, Som löven i Vallombrosa anspelar på mängden själar i helvetet som lika många som dessa löv och de finns i en vacker Italiensk dal, enligt en bok av Milton från 1600-talet.

“Livet är ett skapande, gränsen för det sanna och osanna är ingen objektiv kartbild”

Jag lämnar pjäsen med en känsla av att, visst har jag vissa problem, de plågar mig ibland, men de är en del av livet och framför allt, små i jämförelse med människorna i denna pjäs.

Existentialismen menar att det inte finns en gud, vi som människor måste själva bestämma över våra liv, våra värden och ta ansvar för denna moral. Livet är ett skapande, gränsen för det sanna och osanna är ingen objektiv kartbild.

Jag vill inte avslöja handlingen, pjäsen är nästan fyra timmar inklusive paus, men bli inte avskräckt, det bjuds som sagt på många mer eller mindre absurda skratt och jag hoppas Norén med denna uppsättning kan uppfattas som även en humorist bland alla som inte sett så mycket av hans teater, samt alla som inte sett mycket teater för övrigt heller.

Det finns vissa mindre brister i uppsättningen men om jag avslöjar dem avslöjar jag för mycket av handlingen.

Recension: Albin Axén

Information om pjäsen:

Fotograf Roger Stenberg

I rollerna

Sonja Ylva Ekblad Fredrik Björn Granath

Lena Stina Ekblad Olof Reine Brynolfsson

John Iwar Wiklander Gabriel Johan Holmberg

Samuel Hannes Meidal

Umberto Hans Klinga

Clara Marianne Vassbotn Klasson

Regi Vibeke Bjelke

Scenografi och kostym Steffen Aarfing

Ljus Ellen Ruge Peruk och mask Peter Westerberg, Johan Lundström**Praktikant från StDH

This entry was posted in Albin Axén, Teater. Bookmark the permalink.

Riktigt Bra Teater

Riktigt bra teater

Leave a Reply Cancel reply