Scen9 augusti 2007
Tryckstjarna
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
> # Tryck stjärna
>
>
> Tryck Stjärna är ett nutidsdrama av Bodil Malmsten. Pjäsen
> handlar om fyra, utåt sett, mycket olika karaktärer utan
> samband till varandra. Karaktärerna agerar separata i stort sett
> hela föreställningen. Bitterheten och besvikelsen i dramat
> är stor. Apatin, meningslösheten och samhällets brist
> på medlidande, har Bodil Malmsten gett stor plats åt. Pjäsen
> ger en mycket träffande och ofta underhållande spegling av
> dagens samhälle. Ingen generation lämnas åt sidan och
> alla har det på olika sätt ganska jävligt.
>
>
> Julia Dufvenius gör ett lysande porträtt av den unga och energiska
> Jessica.Hennes karaktär utstrålar en rejäl trötthet
> och frustration över att vara ung och kvinna i dagens samhälle.
> Tjejmil, feminister och andra könsrelaterade frågor och fenomen
> får sig rejäla slängar av sleven. Enkelspåriga
> och tafatta pojkvänner går heller inte säkra. Björn
> Granath gestaltar den trötte och bittre pensionären Bert-Ove
> som tycker det mesta var bättre förr. Hans perfekta gestaltning
> förbannar statliga institutioner som försäkringskassans,
> eller "förnedringskassans", bristande medlidande och
> respekt för individen. Giselle, som mycket övertygande och
> färgstarkt ageras av Marie Göranzon, är en neurotisk
> överklasskvinna i övre medelåldern som öser ilska
> över sin oförmåga att passa in den borgarstereotyp som
> förföljt och narrat henne hela livet. Hennes tillkortakommanden
> och upplevda oförmåga att uppfylla omvärldens förväntningar
> är djupt rotad. Peter Engman spelar den unge tvåbarnsfadern
> och pistolutrustade självmordskandidaten Edvard som förlorat
> viljan att leva och söker ett snabbt slut på verkligheten.
> Även hans gestaltning är trovärdig och gedigen.
>
> Aktörerna
> ackompanjeras vackert och stämningsfullt av Emma Idén Askers
> säkra balettsteg. Mathias Nordströms tysta och stillasittande
> karaktär får i bakgrunden symbolisera utanförskapet
> och utlämnandet.
>
> Scenbilden
> (Karin Lind) tillsammans med ljuset (Rudi Schuster) är grådaskig,
> kall, stilren och fyller verkligen sitt syfte. Den skapar en stämning
> av tristess och kyla som bekräftas av pjäsens handling och
> karaktärernas agerande. Den diskreta kostymen av Inger Elvira Pehrsson
> smälter väl in med omgivningen utan att vara uttryckslös.
>
> Tryck
> Stjärna följer ett annorlunda spelmönster. När den
> ena aktören avslutat sitt inlägg tar den andra vid. Ofta avlöser
> och avbryter aktörerna varandra med korta, fragmentariska upprepningar
> av tidigare monologer. När effekten ska vara komisk, träffar
> den rätt. I ett annat, olyckligt ögonblick, när den suicidale
> Edvard överväger att skjuta sig, hindras han effektfullt genom
> Gisells utbrott över en småsak. Samspelet fungerar mycket
> bra, men samtidigt undrar jag vad Bodil Malmstens avsikt är med
> detta, för mig, ovanliga upplägg. Jag läste någonstans
> att Mozart är en omistlig komponent för Bodil Malmstens skrivande.
> Kanske det kan förklara vad som verkar vara hennes och regissören
> Christian Tomners ambition att orkestrera aktörerna likt instrumentalister
> i en stråkensambel. I pjäsens scener ackompanjerar, understödjer
> och avbryter skådespelarna varandra likt ett vältrimmat maskineri.
> De samspelar, crescenderar och diminuerar som ett i klassiskt musikverk.
> När den ena karaktären framför ett antal repliker träder
> plötsligt den andra in och upprepar ett av sina återkommande
> teman.
> Det orkestrerande inslaget i pjässtrukturen är ofta påtagligt.
> Mönstret kan också liknas vid hur individer utan inbördes
> samband samspelar i samhället.
>
> Genomförandet
> av idén att regissera och bygga upp föreställningen
> enligt denna struktur är dock inte helt trivial vilket kanske kan
> förklara att jag ibland tappar tråden och fotfästet,
> samt att samspelet emellanåt känns lite rörigt. Det
> är dock rätt lätt att ta sig tillbaka eftersom ingen
> egentlig handling av traditionell bemärkelse förekommer. Missförstå
> mig inte: jag tycker verkligen om pjäsen. Den är mycket tänkvärd,
> välskriven och kompakt med rappt tempo. De många träffsäkra
> och roande replikerna drar många skratt bland publiken. Men om
> jag nu ska anmärka på någonting så är det
> som sagt en liten saknad av röd tråd.
>
> Det
> är knepigt att sammanfatta pjäsens kvarlämnande känsla.
> Även om Bodil Malmsten levererar en skarp och träffsäker
> samhällskritik är det inte de roande och kloka formuleringarna
> som ekar när föreställningen är slut. Det är
> således inte hennes finkalibrerade granskning av samhällets
> brister och olyckliga utveckling som berör utan de enskilda individernas
> öden. Det som är rörande är att bevittna de ensamma
> och skyddsnätslösa själarnas försök att rädda
> sig själva medan andra kanske går under, vilket förvisso
> är en samhällskritik i sig. I frånvaron av samhällets
> medverkan är det deras egen empati för andra som möjligtvis
> kan rädda dem. Jag lämnar jag teatern berörd och med en positiv känsla, det dystra temat till trots.
>
> Thomas
> Lundqvist
>
> TRYCK STJÄRNA av Bodil Malmsten
>
> Urspremiär
> Dramaten Lilla Scenen
>
> Regi Christian Tomner
>
> Scenbild Karin Lind
>
> Kostym Inger Elvira Phersson
>
> Ljus Rudi Schuster
>
> Peruk och mask Sofia Ranow Boix Vives, Leif Qviström
>
> I rollerna Marie
> Göranzon, Björn Granath,
>
> Julia Dufvenius, Peter Engman, Emma Idén Asker,
>
> Mathias Nordström
>
> Foto ovan: Sören Vilks
>
>
> Tryck Stjärna är ett nutidsdrama av Bodil Malmsten. Pjäsen
> handlar om fyra, utåt sett, mycket olika karaktärer utan
> samband till varandra. Karaktärerna agerar separata i stort sett
> hela föreställningen. Bitterheten och besvikelsen i dramat
> är stor. Apatin, meningslösheten och samhällets brist
> på medlidande, har Bodil Malmsten gett stor plats åt. Pjäsen
> ger en mycket träffande och ofta underhållande spegling av
> dagens samhälle. Ingen generation lämnas åt sidan och
> alla har det på olika sätt ganska jävligt.
>
>
> Julia Dufvenius gör ett lysande porträtt av den unga och energiska
> Jessica.Hennes karaktär utstrålar en rejäl trötthet
> och frustration över att vara ung och kvinna i dagens samhälle.
> Tjejmil, feminister och andra könsrelaterade frågor och fenomen
> får sig rejäla slängar av sleven. Enkelspåriga
> och tafatta pojkvänner går heller inte säkra. Björn
> Granath gestaltar den trötte och bittre pensionären Bert-Ove
> som tycker det mesta var bättre förr. Hans perfekta gestaltning
> förbannar statliga institutioner som försäkringskassans,
> eller "förnedringskassans", bristande medlidande och
> respekt för individen. Giselle, som mycket övertygande och
> färgstarkt ageras av Marie Göranzon, är en neurotisk
> överklasskvinna i övre medelåldern som öser ilska
> över sin oförmåga att passa in den borgarstereotyp som
> förföljt och narrat henne hela livet. Hennes tillkortakommanden
> och upplevda oförmåga att uppfylla omvärldens förväntningar
> är djupt rotad. Peter Engman spelar den unge tvåbarnsfadern
> och pistolutrustade självmordskandidaten Edvard som förlorat
> viljan att leva och söker ett snabbt slut på verkligheten.
> Även hans gestaltning är trovärdig och gedigen.
>
> Aktörerna
> ackompanjeras vackert och stämningsfullt av Emma Idén Askers
> säkra balettsteg. Mathias Nordströms tysta och stillasittande
> karaktär får i bakgrunden symbolisera utanförskapet
> och utlämnandet.
>
> Scenbilden
> (Karin Lind) tillsammans med ljuset (Rudi Schuster) är grådaskig,
> kall, stilren och fyller verkligen sitt syfte. Den skapar en stämning
> av tristess och kyla som bekräftas av pjäsens handling och
> karaktärernas agerande. Den diskreta kostymen av Inger Elvira Pehrsson
> smälter väl in med omgivningen utan att vara uttryckslös.
>
> Tryck
> Stjärna följer ett annorlunda spelmönster. När den
> ena aktören avslutat sitt inlägg tar den andra vid. Ofta avlöser
> och avbryter aktörerna varandra med korta, fragmentariska upprepningar
> av tidigare monologer. När effekten ska vara komisk, träffar
> den rätt. I ett annat, olyckligt ögonblick, när den suicidale
> Edvard överväger att skjuta sig, hindras han effektfullt genom
> Gisells utbrott över en småsak. Samspelet fungerar mycket
> bra, men samtidigt undrar jag vad Bodil Malmstens avsikt är med
> detta, för mig, ovanliga upplägg. Jag läste någonstans
> att Mozart är en omistlig komponent för Bodil Malmstens skrivande.
> Kanske det kan förklara vad som verkar vara hennes och regissören
> Christian Tomners ambition att orkestrera aktörerna likt instrumentalister
> i en stråkensambel. I pjäsens scener ackompanjerar, understödjer
> och avbryter skådespelarna varandra likt ett vältrimmat maskineri.
> De samspelar, crescenderar och diminuerar som ett i klassiskt musikverk.
> När den ena karaktären framför ett antal repliker träder
> plötsligt den andra in och upprepar ett av sina återkommande
> teman.
> Det orkestrerande inslaget i pjässtrukturen är ofta påtagligt.
> Mönstret kan också liknas vid hur individer utan inbördes
> samband samspelar i samhället.
>
> Genomförandet
> av idén att regissera och bygga upp föreställningen
> enligt denna struktur är dock inte helt trivial vilket kanske kan
> förklara att jag ibland tappar tråden och fotfästet,
> samt att samspelet emellanåt känns lite rörigt. Det
> är dock rätt lätt att ta sig tillbaka eftersom ingen
> egentlig handling av traditionell bemärkelse förekommer. Missförstå
> mig inte: jag tycker verkligen om pjäsen. Den är mycket tänkvärd,
> välskriven och kompakt med rappt tempo. De många träffsäkra
> och roande replikerna drar många skratt bland publiken. Men om
> jag nu ska anmärka på någonting så är det
> som sagt en liten saknad av röd tråd.
>
> Det
> är knepigt att sammanfatta pjäsens kvarlämnande känsla.
> Även om Bodil Malmsten levererar en skarp och träffsäker
> samhällskritik är det inte de roande och kloka formuleringarna
> som ekar när föreställningen är slut. Det är
> således inte hennes finkalibrerade granskning av samhällets
> brister och olyckliga utveckling som berör utan de enskilda individernas
> öden. Det som är rörande är att bevittna de ensamma
> och skyddsnätslösa själarnas försök att rädda
> sig själva medan andra kanske går under, vilket förvisso
> är en samhällskritik i sig. I frånvaron av samhällets
> medverkan är det deras egen empati för andra som möjligtvis
> kan rädda dem. Jag lämnar jag teatern berörd och med en positiv känsla, det dystra temat till trots.
>
> Thomas
> Lundqvist
>
> TRYCK STJÄRNA av Bodil Malmsten
>
> Urspremiär
> Dramaten Lilla Scenen
>
> Regi Christian Tomner
>
> Scenbild Karin Lind
>
> Kostym Inger Elvira Phersson
>
> Ljus Rudi Schuster
>
> Peruk och mask Sofia Ranow Boix Vives, Leif Qviström
>
> I rollerna Marie
> Göranzon, Björn Granath,
>
> Julia Dufvenius, Peter Engman, Emma Idén Asker,
>
> Mathias Nordström
>
> Foto ovan: Sören Vilks
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2007-08-09. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress