Tero

Ansträngande upplevelse

Tero Saarinen visar oss vad hängivelse kan betyda

Mörker. Och sång som inte mött publiköron många gånger under sin existens. Till synes tunga kroppar vars strävan är nedåt, nedåt mot jord medan de asymetriska tygstyckena smiter åt eller fladdrar åt motsatt håll. Medan dansen upprepas i mönster är kläderna avsiktligt spretiga. Starka kroppar lyfter, släpar och stampar taktfast och i medveten otakt.

Viskningar, inga rop medan cirkeln av människor går runt i allt hastigare takt. Munter sång man kan fnissa åt blandas med melankoli och lidelse som speglas i både kvinnornas och männens ögon.

Scenrummet är svart. Scenrummet rymmer högt och lågt, stegrar sig trappvis av kuber i svart filt (steg hörs inte på filt) letar sig utåt kanterna, alla fyra hörn, händer lyfts ibland men mestadels håller armarna en okomplicerad men krokig postition. Och går nedåt, nedåt, vill möta jord.

”Borrowed Light” är ett verk av den finländske koreografen Tero Saarinen. Inspirationen emanerar ur en engelsk protestantisk, asketisk rörelse startad av radikala kväkare från Manchester i början av 1700-talet. Rörelsen utvandrade också till och frodades i USA. Namnet shakers (som ju betyder skaka) passar medlemmarna utmärkt eftersom deras möten – inspirerade av franska flyktingpredikanter, camisarder – innebar dans och extatiska rörelser; sång, rop och vibrerande kroppar. Deras kvinnliga ledare Ann Lee (”Moder Ann”) förföljdes i hemlandet och tog därför med sig sina åtta följeslagare till Waterlivet i New York. Åtta blev tillsist cirka sextusen innan rörelsen dog ut. Det var nämligen inte någon som föddes in i medlemsskapet. Ann Lee trodde på celibat (kanske för att hon förlorat sina fyra barn tidigt i livet) och menade att män och kvinnor skulle leva åtskilda då det var det enda sättet att nå frälsning.

Därav den trängtan man kan utläsa i de strikt svartklädda dansarnas blickar: trånad. En slags förbannelse som stampas ned i jorden. Frustration. Ändå, skygg acceptans.

Kören, The Boston Camerata, bidrar med sina röster som upprepar verser gång på gång tills är en mantra. Åskådarna hamnar i trance. Nästan i alla fall. Alla andra förutom jag (och de två männen i rutiga flanellskjortor snett framför som faktiskt fnissar och tisslar med varannan minut) verkar paralyserade.

Tero Saarinens ”Borrowed Light” ska enligt koreografen uttrycka kroppslig gestaltning av ”samhörighet, uppoffring och hängivenhet”. Det är ord och visst förstår man ambitionen när man ser kompaniet på scenen. Det är lyckat.

Det sparsmakade scenljuset inkapslar upplevelsen på ett nästintill klaustrofobiskt sätt vilket gör Saarinens dans inte annat än outhärdligt mödosam att ta sig igenom. Men nödvändig. Det är måhända elakt av mig att säga men en sanning. Jag vrider mig i stolen och tittar på en publik som inte verkar dela min oro. De matta applåderna tyder inte på kyla inför det vi sett. Snarare hänförelse.

Anita Norrblom

Koreografi: Tero Saarinen

Dansare: Satu Halttunen, Henrikki Heikkilä, Carl Knif, Sini Länsivuori, Ninu Lindfors, Maria Nurmela, Tero Saarinen, Heikki Vienola

Sångare: The Boston Camerata

Musikarrangemang: Joel Cohen

Ljusdesig:, scenografi: Mikki Kunttu

Ljuddesign: Heikki Iso-Ahola

Kostymdesign: Erika Turunen

Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2006-04-28. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress