Scen28 augusti 2008
Notisernotiser
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Blandat och mestadels gott
### Pang! Revolver faller på eget skott
Novemberregnet möter oss utanför Dansens hus och en tjej i de sena tonåren
formulerar sig perfekt: ”Fan vilken misär: nästan en timme störde jag mig på
hur mycket seg teknik vi såg – och på hur mongo killen såg ut.” Glad åt att
ipodlurarna inte hunnit pluggas in lagras hennes ord. De beskriver nämligen
Revolver som vi nyss suttit i samma lokal och sett. Och uppenbarligen båda
suckat över. Det är obegripligt svart, svettigt i samröre med klumpig men
framförallt astrist teknik. Att koreografen Carl Olof Berg vill visa oss ett
vardagligt krigstillstånd fattar jag inte. Det finns ingen känsla som möter
min blick. Det ticktackas, ja tiden går, det svettas i rök och fläktströmmar
och hela sceneriet andas stad och varför inte puls och så denna
obligatoriska stress.
Varför så mörk? Mycket av dansen är too much, övertydlighet tenderar ge recensenter och tonårspublik kräkreflexer.
Har vi inte förmedlats detta otaliga gånger förut? Hur
nutidsmänniskan inte förstår sitt eget bästa och stressar i en ständig
strid. Blaj. Det är en seg så kallad krigsföring vi ser på scen och även om
vissa moment har inslag av teknisk kunnighet saknas känslan. Då förmedlas
tyvärr ingenting förutom en irritation över slösande med resurser.
Det hjälper föga att musiken (cool) är nyskrivet material; electrobeats av
Calle Olsson från the Bear Quartet. Däremot lyser en av dansarna med sin
kroppsmedvetenhet och känsla för vad hon än verkar göra. En applåd för Suzie
Davies.
Koreografi Carl Olof Berg
Dansare Suzie Davies, Mattias Ekholm, Jennie Lindström
Musik Calle Olsson
Kostym, scenbild Senem Yazan
Ljusdesign Viktor Wendin
### Aluminium skimrar som guld
Johan Inger och hans läromästare Mats Ek gör en bra tvåtimmarsuppsättning
med Aluminium. Namnet kommer från Eks verk som tar över i skicklighet och
stil. När dansarna efter Ingers inledning och en paus tar över scenen finns
nålarna under min stol. Man vet aldrig med Ek. Han är inte ojämn, snarare
vilar kanske en övertro på sin förmåga att förmedla i vissa fall, men ibland
tror jag att han snöar in på rörelser som säger mer för dansarna och honom
själv än till någon annan.
Nåväl, så är inte fallet med Aluminium. En kvinna kommer ut, klänningen har
skimrande partier och hon använder det blänkande bordet och de skinande
tallrikarna i sina rörelser. Smidig och säker. När mannen kommer ut
förvandlas de ömsom till älskande, ömsom till lekande barn som håller utkik
från sin båt (bordet vänds med skivan mot publiken).
Kanske städar de undan efter en fest, en lyckad fest som kommer lämna varma
vågor i kroppen vid tanken på den. Så delger de oss festen via
låtsaskikaren. Vi får se strålande teknik med känsla som inte går att ta
miste på.
Från Sverigepremiär till Europa. När denna recension skrivs är hela
kompaniet med Riksteatern ute på europaturné och har i slutet av november
visat uppsättningen på Stadtgarten i Winterthur i Schweiz och den 2 och 3
december på Nationalteatern i Bukarest i Rumänien. Sist Cullbergbaletten
besökte Winterthur var 1994 och Bukarest besöktes senast 1978. Så det är väl
på tiden, menar jag.
Aluminium - i kropp och i själ?
Det är Inger som i mina ögon står för det skämtsamma och enkla samtidigt som
han sköter detaljerna med briljans. Inledningen är inte en besvikelse. Empty House (som är ett omarbetat verk från 2002) är tjusig och innehåller dessa detaljer som får en att klucka förtjust eftersom det är kul att förvånas gång på gång. Och förvånas över sin egen förvåning. Dansarna slåss om en plats i ljuset men tvingas tillbaka gång på gång. Empty House är bra dans när den båda lockar och lämnar en förbryllad.
Både roligt och skönt att beskåda.
När det sista numret, signerat Inger, visar sig vara det svagaste tenderar
den sista halvtimmen loj och småtråkig. Negro con Flores kanske appellerar på Big Brother (vid ett tillfälle är övertydligheten jobbigt påtaglig. Någon av
dansarna utbrister ”Robinson” för att vi ska fatta…) Det är en mörk scen och
människor som jagar en strålkastare. Försöker gömma den, stjäla den, snärjer
in sig i den, ja ni fattar. Det blir väl tydligt. Teven som står på och
visar oss dansarna i sin oskyldiga sömndräkt uppfattas även det som en
signal. Vi förstår men har ledsnat vid det här laget. Sammanfattat:
emellanåt kul men med de andra två verken innan känns det sista matt i
kontrast. Ett jubel dock - när rosorna naglas fast i det gummerade golvet spritter man oundvikligen till. Han kan han, Inger.
Negro con Flores
Urpremiär
Koreografi Johan Inger
Ljusdesign Erik Berglund
Empty House
Sverigepremiär
Koreografi, scenografi Johan Inger
Kostym Mylla Ek
Ljusdesign Erik Berglund
Musik Félix Lajkó
Foto Urban Jörén
### Kvinna eller inte – vad är skillnaden?
Yasmeen Godder och Iris Erez är obehagliga. De står på Dansens hus stora
scen och tittar på publiken. Släpper inte blicken, håller fast och stöter
ifrån genom att stundtals anta äckliga uppenbarelser. Det flämtas, suckas
och stönas. Upprepas. Resonansbotten är mörk svartaktig. De förvrider sina
ansikten; den övre tandraden blottas ordentligt, näsan blir ett tryne, en
hand skakar det dallriga underarmsfläsket eller rumpans späck.
Fascinerande. Illamåendet bubblar över till skratt, vågen rister, brister
och rullar tillbaka igen.
Two Playful Pink heter verket och ska blottlägga historier om
maktförskjutning. Det är väldigt effektfullt. Inte för en sekund tappar de
två hårt kroppsligt arbetande dansarna fokus. Rysningen ligger inom en hela
tiden och brister när spänningen blir för hög.
PJ Harveys röst, text och musik är som gjorda för sammanhanget.
Innan föreställningen har vi lyssnat på filmvetaren Ingrid Ryberg som i sin
föreläsning, Kropp i media, talat om den manliga blicken och konstens
feministiska motståndsstrategier. Exempel hon visat är Hitchcocks Vertigo
från 50-talet där den manliga blicken inte bara är outtalad utan explicit
och normaliserad. Motståndet visualiseras i filmen Orlando från början av
90-talet och Holy Smoke! från slutet av 90. Det är intressant och hjälpfullt
att ha guidats i motståndstänk innan Godders föreställning.
Koreografi Yasmeen Godder
Skapad och framförd av Yasmeen Godder, Iris Erez
Artistisk rådgivare Itzik Giuli
Musik PJ Harvey, Gyorggy Ligeti, Ran Slavin
Kostym Ilanit Shamia
Ljusdesign Jackie Shemesh
Video Yoram Ron
Animation Ruti Ron
Anita Norrblom
anita.norrblom@hotmail.com
### Pang! Revolver faller på eget skott
Novemberregnet möter oss utanför Dansens hus och en tjej i de sena tonåren
formulerar sig perfekt: ”Fan vilken misär: nästan en timme störde jag mig på
hur mycket seg teknik vi såg – och på hur mongo killen såg ut.” Glad åt att
ipodlurarna inte hunnit pluggas in lagras hennes ord. De beskriver nämligen
Revolver som vi nyss suttit i samma lokal och sett. Och uppenbarligen båda
suckat över. Det är obegripligt svart, svettigt i samröre med klumpig men
framförallt astrist teknik. Att koreografen Carl Olof Berg vill visa oss ett
vardagligt krigstillstånd fattar jag inte. Det finns ingen känsla som möter
min blick. Det ticktackas, ja tiden går, det svettas i rök och fläktströmmar
och hela sceneriet andas stad och varför inte puls och så denna
obligatoriska stress.
Varför så mörk? Mycket av dansen är too much, övertydlighet tenderar ge recensenter och tonårspublik kräkreflexer.
Har vi inte förmedlats detta otaliga gånger förut? Hur
nutidsmänniskan inte förstår sitt eget bästa och stressar i en ständig
strid. Blaj. Det är en seg så kallad krigsföring vi ser på scen och även om
vissa moment har inslag av teknisk kunnighet saknas känslan. Då förmedlas
tyvärr ingenting förutom en irritation över slösande med resurser.
Det hjälper föga att musiken (cool) är nyskrivet material; electrobeats av
Calle Olsson från the Bear Quartet. Däremot lyser en av dansarna med sin
kroppsmedvetenhet och känsla för vad hon än verkar göra. En applåd för Suzie
Davies.
Koreografi Carl Olof Berg
Dansare Suzie Davies, Mattias Ekholm, Jennie Lindström
Musik Calle Olsson
Kostym, scenbild Senem Yazan
Ljusdesign Viktor Wendin
### Aluminium skimrar som guld
Johan Inger och hans läromästare Mats Ek gör en bra tvåtimmarsuppsättning
med Aluminium. Namnet kommer från Eks verk som tar över i skicklighet och
stil. När dansarna efter Ingers inledning och en paus tar över scenen finns
nålarna under min stol. Man vet aldrig med Ek. Han är inte ojämn, snarare
vilar kanske en övertro på sin förmåga att förmedla i vissa fall, men ibland
tror jag att han snöar in på rörelser som säger mer för dansarna och honom
själv än till någon annan.
Nåväl, så är inte fallet med Aluminium. En kvinna kommer ut, klänningen har
skimrande partier och hon använder det blänkande bordet och de skinande
tallrikarna i sina rörelser. Smidig och säker. När mannen kommer ut
förvandlas de ömsom till älskande, ömsom till lekande barn som håller utkik
från sin båt (bordet vänds med skivan mot publiken).
Kanske städar de undan efter en fest, en lyckad fest som kommer lämna varma
vågor i kroppen vid tanken på den. Så delger de oss festen via
låtsaskikaren. Vi får se strålande teknik med känsla som inte går att ta
miste på.
Från Sverigepremiär till Europa. När denna recension skrivs är hela
kompaniet med Riksteatern ute på europaturné och har i slutet av november
visat uppsättningen på Stadtgarten i Winterthur i Schweiz och den 2 och 3
december på Nationalteatern i Bukarest i Rumänien. Sist Cullbergbaletten
besökte Winterthur var 1994 och Bukarest besöktes senast 1978. Så det är väl
på tiden, menar jag.
Aluminium - i kropp och i själ?
Det är Inger som i mina ögon står för det skämtsamma och enkla samtidigt som
han sköter detaljerna med briljans. Inledningen är inte en besvikelse. Empty House (som är ett omarbetat verk från 2002) är tjusig och innehåller dessa detaljer som får en att klucka förtjust eftersom det är kul att förvånas gång på gång. Och förvånas över sin egen förvåning. Dansarna slåss om en plats i ljuset men tvingas tillbaka gång på gång. Empty House är bra dans när den båda lockar och lämnar en förbryllad.
Både roligt och skönt att beskåda.
När det sista numret, signerat Inger, visar sig vara det svagaste tenderar
den sista halvtimmen loj och småtråkig. Negro con Flores kanske appellerar på Big Brother (vid ett tillfälle är övertydligheten jobbigt påtaglig. Någon av
dansarna utbrister ”Robinson” för att vi ska fatta…) Det är en mörk scen och
människor som jagar en strålkastare. Försöker gömma den, stjäla den, snärjer
in sig i den, ja ni fattar. Det blir väl tydligt. Teven som står på och
visar oss dansarna i sin oskyldiga sömndräkt uppfattas även det som en
signal. Vi förstår men har ledsnat vid det här laget. Sammanfattat:
emellanåt kul men med de andra två verken innan känns det sista matt i
kontrast. Ett jubel dock - när rosorna naglas fast i det gummerade golvet spritter man oundvikligen till. Han kan han, Inger.
Negro con Flores
Urpremiär
Koreografi Johan Inger
Ljusdesign Erik Berglund
Empty House
Sverigepremiär
Koreografi, scenografi Johan Inger
Kostym Mylla Ek
Ljusdesign Erik Berglund
Musik Félix Lajkó
Foto Urban Jörén
### Kvinna eller inte – vad är skillnaden?
Yasmeen Godder och Iris Erez är obehagliga. De står på Dansens hus stora
scen och tittar på publiken. Släpper inte blicken, håller fast och stöter
ifrån genom att stundtals anta äckliga uppenbarelser. Det flämtas, suckas
och stönas. Upprepas. Resonansbotten är mörk svartaktig. De förvrider sina
ansikten; den övre tandraden blottas ordentligt, näsan blir ett tryne, en
hand skakar det dallriga underarmsfläsket eller rumpans späck.
Fascinerande. Illamåendet bubblar över till skratt, vågen rister, brister
och rullar tillbaka igen.
Two Playful Pink heter verket och ska blottlägga historier om
maktförskjutning. Det är väldigt effektfullt. Inte för en sekund tappar de
två hårt kroppsligt arbetande dansarna fokus. Rysningen ligger inom en hela
tiden och brister när spänningen blir för hög.
PJ Harveys röst, text och musik är som gjorda för sammanhanget.
Innan föreställningen har vi lyssnat på filmvetaren Ingrid Ryberg som i sin
föreläsning, Kropp i media, talat om den manliga blicken och konstens
feministiska motståndsstrategier. Exempel hon visat är Hitchcocks Vertigo
från 50-talet där den manliga blicken inte bara är outtalad utan explicit
och normaliserad. Motståndet visualiseras i filmen Orlando från början av
90-talet och Holy Smoke! från slutet av 90. Det är intressant och hjälpfullt
att ha guidats i motståndstänk innan Godders föreställning.
Koreografi Yasmeen Godder
Skapad och framförd av Yasmeen Godder, Iris Erez
Artistisk rådgivare Itzik Giuli
Musik PJ Harvey, Gyorggy Ligeti, Ran Slavin
Kostym Ilanit Shamia
Ljusdesign Jackie Shemesh
Video Yoram Ron
Animation Ruti Ron
Anita Norrblom
anita.norrblom@hotmail.com
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2008-08-28. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress