Scen17 april 2005
Kungligabalett
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
> ### Pur duo i dur
>
> Kungliga baletten står, virvlar och hoppar inte bara på sina tåliga lim- och hartspreparerade tår på mäktiga scener vars arkeidé andas aristokrati och i dag bevistas av de bättre bemedlade. Nej. Kungliga baletten står ut i värsta pressade lägena och hanterar att dansa barfota och till hetsig, uptempo housemusik. Och performance – svälj –; utan att väcka löje.
>
> Jag är väl medveten om generaliseringen – det är såklart att vissa utmärker sig mer än andra – men överlag är det en kvarliggande känsla som jäser till sig i väldoft i flera dagar efter urpremiären av Stockholm 59 ° North ”Duo”.
> Vi lovas de bästa dansarna i full frihet. Och pas de deux, en dans för två, av fem olika koreografer är vad vi får.
>
>
> Hela baletten
>
> Ett dansande par som flyter samman i rörelse är magi, det kommer man inte ifrån. En diskussion med min tutor sedan innan jag lärde mig att gå (min pappa) häromdagen gjorde mig dels upprymd och dels trygg. Passionen för dans har en naturlig och stadig grund som multiplicerats via bägge föräldrarna. Men pappas knäskålar, fötter och tår är de jag trampat på i alla år; och i en ständig trängtan efter en egen partner som förstår. Vill bara poängtera att de inte är lättfunna. När Chopains piano vägleder det tredje svartglänsande paret ut, Nicole Rhodes och Nikolaus Fotiadis, i en svärmisk våg av rörelse är det onekligen vackert. Klassiskt på tå och parets styrka imponerar. Undertonen i ”Morning Ground” som koreograferats av David Dawson är måhända lika vacker, men duon bryts av ensamhet och kvar efter de heta famntagen ligger han medan hon, med en sista blick, avfärdar tanken på att vara kvar.
>
> Inledningen, ”Drive” med Jorma Elos koreografi, är nog kvällens svagaste del. Turligt nog håller denna danskedja ändå. Det tråkiga är när dansarna Göran Svalberg och Yvan Auzely till J.S. Bach inte klarar av att behålla symmetrin och de stundtals menat synkroniserade rörelserna. När ett par ska dansa spegellikt, alltså följa varandra, göra likadana rörelser så känns det taffligt och illa förberett om de halkar efter eller kollar på varandra för att se vart i rörelsen de borde - hupp - befinna sig.
>
> Var de inte färdiga vid genrepet när de andra vad det? Var det därför de fick äran att inleda, så vi skulle lägga det första numret längst bak i minnesbanken?
>
> När Örjan Anderssons två dansare, Kristina Oom och Jeanette Diaz-Barboza, ställer upp på diagonalen och låter musiken ta över deras kroppar jublar min kroppsbehåring genom att ställa sig givakt. Klubbmusiken av Woody McBride, redigerat av Hugo Therkilsson, pumpar i samma takt som blodet och ja, här kommer den berusade känslan jag ofta nämner. En yrsel av godo. ”Oblique” är rörelser i slow motion länge, läänge, läää..nge. För att explodera och upprepa mönster. När det långa håret på dansaren i vitt i kaskader faller för ansikte likt en slöja är förtrollningslampan otroligt påslagen. Deras scenkläder är snaskigt billiga (det ser ut som stringtrosor i kombination med för lågt skurna braller), skulle man kunna tycka. Typ, om man såg de på en tvåbarnsmorsa på Vi som sträcker sig efter mjöl på hyllan längst ner. Men här passar det sig. Lovar.
>
> ”Öppen planlösning” är kvällens höjdpunkt. Det är en performanceakt vars koreograf, Shintaro Ou-e (samarbete med dansarna Erik Johansson och Tilman O´Donnell) måste hissas till taket för. Publiken är så road att kissblåsor hotar spricka. Två killar, sitter fast i samma kavaj. De vill ta ordet båda två och sträcker sig efter micken som hänger utom räckhåll. Hur löser de detta? Situationen löser sig själv när mikrofonen ramlar ner och ordet är i deras makt. Härifrån blir det bra, bättre och nästan bäst. De slutar aldrig ge och levererar sig på ett så utlämnande sätt, att man tror att allt sker här och nu, att inga repetitioner någonsin förekommit. Ut halkar de svettiga. Jag påminns om min roll som recensent och försöker hålla igen min entusiasm i applåderna.
>
> Men varför, egentligen?
>
> Lite trist är det att sluta med kvällens sista och gruppen Stockholm 59 degrees North mindre lyckade duett: signerad Virpi Pahkinen. När hon i ”by the painless arrow of artemis” överlåtit taktpinnen och, låt oss trumpet acceptera det, sina rörelser till solistdansaren Karin Forslind och Jan-Erik Wikström föds endast en besvikelse. Och de är inte dåliga dansare. Det är inte en dålig koreograf. Det är bara en dålig idé. För Karin Forslind är inte Virpi Pahkinen även om man (Virpi?) ansträngt sig för att förvilla genom kläder och smink. Känslan för Pahkinens koreografi finns inom henne själv. När andra försöker kan det visst lyckas, jag har sett det förr, men när andra ska försöka beträda mark de inte kan känna till utan får gissa då går det som det går.
>
> Musiken av Roger Ludvigsen är ibland väl flamencoliknande (jo, det är sant) och när de steppar framför varandra likt eldiga själar vill jag faktiskt inte se mer: ”Virpi, var är du?”
> Hon kommer tillslut på scen för att tacka publiken och ta emot applåderna. Nästa gång vill jag se henne i kroppstrumpan Forslind lånade denna gång.
>
> Ljusdesignen mellan numrena var fantastisk och var Mikael Israelssons; laserpyramider i grönt som snurrade och minimerades till strålform kändes spännande. I övrigt var det nog bara det första paret ut, Svalberg och Auzely, som såg ut att frysa i sina bleka strålkastare. Men det kanske var av andra skäl.
>
> Anita Norrblom
>
> Gå in på www.dansenshus.se för mer info.
>
> Kungliga baletten står, virvlar och hoppar inte bara på sina tåliga lim- och hartspreparerade tår på mäktiga scener vars arkeidé andas aristokrati och i dag bevistas av de bättre bemedlade. Nej. Kungliga baletten står ut i värsta pressade lägena och hanterar att dansa barfota och till hetsig, uptempo housemusik. Och performance – svälj –; utan att väcka löje.
>
> Jag är väl medveten om generaliseringen – det är såklart att vissa utmärker sig mer än andra – men överlag är det en kvarliggande känsla som jäser till sig i väldoft i flera dagar efter urpremiären av Stockholm 59 ° North ”Duo”.
> Vi lovas de bästa dansarna i full frihet. Och pas de deux, en dans för två, av fem olika koreografer är vad vi får.
>
>
> Hela baletten
>
> Ett dansande par som flyter samman i rörelse är magi, det kommer man inte ifrån. En diskussion med min tutor sedan innan jag lärde mig att gå (min pappa) häromdagen gjorde mig dels upprymd och dels trygg. Passionen för dans har en naturlig och stadig grund som multiplicerats via bägge föräldrarna. Men pappas knäskålar, fötter och tår är de jag trampat på i alla år; och i en ständig trängtan efter en egen partner som förstår. Vill bara poängtera att de inte är lättfunna. När Chopains piano vägleder det tredje svartglänsande paret ut, Nicole Rhodes och Nikolaus Fotiadis, i en svärmisk våg av rörelse är det onekligen vackert. Klassiskt på tå och parets styrka imponerar. Undertonen i ”Morning Ground” som koreograferats av David Dawson är måhända lika vacker, men duon bryts av ensamhet och kvar efter de heta famntagen ligger han medan hon, med en sista blick, avfärdar tanken på att vara kvar.
>
> Inledningen, ”Drive” med Jorma Elos koreografi, är nog kvällens svagaste del. Turligt nog håller denna danskedja ändå. Det tråkiga är när dansarna Göran Svalberg och Yvan Auzely till J.S. Bach inte klarar av att behålla symmetrin och de stundtals menat synkroniserade rörelserna. När ett par ska dansa spegellikt, alltså följa varandra, göra likadana rörelser så känns det taffligt och illa förberett om de halkar efter eller kollar på varandra för att se vart i rörelsen de borde - hupp - befinna sig.
>
> Var de inte färdiga vid genrepet när de andra vad det? Var det därför de fick äran att inleda, så vi skulle lägga det första numret längst bak i minnesbanken?
>
> När Örjan Anderssons två dansare, Kristina Oom och Jeanette Diaz-Barboza, ställer upp på diagonalen och låter musiken ta över deras kroppar jublar min kroppsbehåring genom att ställa sig givakt. Klubbmusiken av Woody McBride, redigerat av Hugo Therkilsson, pumpar i samma takt som blodet och ja, här kommer den berusade känslan jag ofta nämner. En yrsel av godo. ”Oblique” är rörelser i slow motion länge, läänge, läää..nge. För att explodera och upprepa mönster. När det långa håret på dansaren i vitt i kaskader faller för ansikte likt en slöja är förtrollningslampan otroligt påslagen. Deras scenkläder är snaskigt billiga (det ser ut som stringtrosor i kombination med för lågt skurna braller), skulle man kunna tycka. Typ, om man såg de på en tvåbarnsmorsa på Vi som sträcker sig efter mjöl på hyllan längst ner. Men här passar det sig. Lovar.
>
> ”Öppen planlösning” är kvällens höjdpunkt. Det är en performanceakt vars koreograf, Shintaro Ou-e (samarbete med dansarna Erik Johansson och Tilman O´Donnell) måste hissas till taket för. Publiken är så road att kissblåsor hotar spricka. Två killar, sitter fast i samma kavaj. De vill ta ordet båda två och sträcker sig efter micken som hänger utom räckhåll. Hur löser de detta? Situationen löser sig själv när mikrofonen ramlar ner och ordet är i deras makt. Härifrån blir det bra, bättre och nästan bäst. De slutar aldrig ge och levererar sig på ett så utlämnande sätt, att man tror att allt sker här och nu, att inga repetitioner någonsin förekommit. Ut halkar de svettiga. Jag påminns om min roll som recensent och försöker hålla igen min entusiasm i applåderna.
>
> Men varför, egentligen?
>
> Lite trist är det att sluta med kvällens sista och gruppen Stockholm 59 degrees North mindre lyckade duett: signerad Virpi Pahkinen. När hon i ”by the painless arrow of artemis” överlåtit taktpinnen och, låt oss trumpet acceptera det, sina rörelser till solistdansaren Karin Forslind och Jan-Erik Wikström föds endast en besvikelse. Och de är inte dåliga dansare. Det är inte en dålig koreograf. Det är bara en dålig idé. För Karin Forslind är inte Virpi Pahkinen även om man (Virpi?) ansträngt sig för att förvilla genom kläder och smink. Känslan för Pahkinens koreografi finns inom henne själv. När andra försöker kan det visst lyckas, jag har sett det förr, men när andra ska försöka beträda mark de inte kan känna till utan får gissa då går det som det går.
>
> Musiken av Roger Ludvigsen är ibland väl flamencoliknande (jo, det är sant) och när de steppar framför varandra likt eldiga själar vill jag faktiskt inte se mer: ”Virpi, var är du?”
> Hon kommer tillslut på scen för att tacka publiken och ta emot applåderna. Nästa gång vill jag se henne i kroppstrumpan Forslind lånade denna gång.
>
> Ljusdesignen mellan numrena var fantastisk och var Mikael Israelssons; laserpyramider i grönt som snurrade och minimerades till strålform kändes spännande. I övrigt var det nog bara det första paret ut, Svalberg och Auzely, som såg ut att frysa i sina bleka strålkastare. Men det kanske var av andra skäl.
>
> Anita Norrblom
>
> Gå in på www.dansenshus.se för mer info.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2005-04-17. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress