Scen20 mars 2013
Dansparty
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Dansparty ger inte så mycket nytt men mycket är klart godkänt
Det börjar fullt begripligt. Minnet av Dansens hus skapare; ivraren och dess brinnande själ, Jan Zetterberg (1942-2006) hedras. Talhållarna Kristina Rennerstedt (Kulturrådets generaldirektör)och Kees Eijond (Rosas vd)delar med sig av sin känsla för Zetterberg. Vackra och avgörande stunder plockas fram. Zetterbergs egen stol i publikhavet är upplyst med strålkastare. Kvällen till ära har den blå sammetsstolen försetts med en namnbricka. Anna Teresa De Keersmaeker utför sin solodans Once, först under tystnad sedan igen till musik. Det hela är mycket fint upplagt.
När Cullbergbaletten kommer in på scen, och utför ett stycke som inte är ett egentligt stycke för publik utan en workshopsövning från 2005 där rörelser går in i varandra och kroppar rör sig i möjliga, avancerade och komplicerade mönster, ökar förväntningarna. Dessa fyra manliga dansare ( Alexander Ekman, Tilman O'Donnell, Jermanie Spivey och Daniel Sjökvist) för sig och rör sig likt gummikroppar som inte kan hjälpa att de måste dansa. Monolouge är imponerande.
Niclas Stureberg är galet skön med sin vita studsboll, stor som ett litet strutsägg. Han för den med något som likar magi. Ingen titel på verket. Hypnotiserande.
Fortsättningen blir tristare. Cristina Caprioli, vad har hänt? Beskrivningen för very very lyder: "very very fast, very very sharp, very very smooth and double as smart; two women at the spot."
Det låter bättre än vad det är. Visst går det snabbt men det är just problemet. Dansarna, CIlla Olsen och Julia Sundberg hinner inte med varandra och slarvar med synkningen. Det hela känns oinspirerat och hafsigt. Kostymen är snygg och musiken av Alva Noto vill man höra mer av (läckert sound med knaster och elektrica) men på det hela säger jag nej. Två bra dansare som gör illa ifrån sig är enerverande.
Några snygga stycken följer: Mats Eks Potatis med Ana Laguna och Mats Ek. Musiken pendlar mellan J S Bach och Kurtag. Bara bra. Harmoniskt och roligt. Miss Very Wagner av och med suveräna Charlotte Engelkes (läs mer i separat recension) delar ut en smakfull bit av vad som komma skall. Musiken är av Willy Bopp och Richard Wagner. Innan pausen får vi se delar av den Guldbaggenominerade (2005) kortfilmen av Gunilla Heilborn. En favorit för mig eftersom allvaret hela tiden ligger under den fnisstillåtna ytan.
På det hela taget en rolig tillställning som är behövlig. En bra introduktion för vårens komma skall.
Anita Norrblom
Bild #1: Kenneth Kvarnström i egen hög person.
Bild #2: Jan Zetteberg i egen hög person.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Det börjar fullt begripligt. Minnet av Dansens hus skapare; ivraren och dess brinnande själ, Jan Zetterberg (1942-2006) hedras. Talhållarna Kristina Rennerstedt (Kulturrådets generaldirektör)och Kees Eijond (Rosas vd)delar med sig av sin känsla för Zetterberg. Vackra och avgörande stunder plockas fram. Zetterbergs egen stol i publikhavet är upplyst med strålkastare. Kvällen till ära har den blå sammetsstolen försetts med en namnbricka. Anna Teresa De Keersmaeker utför sin solodans Once, först under tystnad sedan igen till musik. Det hela är mycket fint upplagt.
När Cullbergbaletten kommer in på scen, och utför ett stycke som inte är ett egentligt stycke för publik utan en workshopsövning från 2005 där rörelser går in i varandra och kroppar rör sig i möjliga, avancerade och komplicerade mönster, ökar förväntningarna. Dessa fyra manliga dansare ( Alexander Ekman, Tilman O'Donnell, Jermanie Spivey och Daniel Sjökvist) för sig och rör sig likt gummikroppar som inte kan hjälpa att de måste dansa. Monolouge är imponerande.
Niclas Stureberg är galet skön med sin vita studsboll, stor som ett litet strutsägg. Han för den med något som likar magi. Ingen titel på verket. Hypnotiserande.
Fortsättningen blir tristare. Cristina Caprioli, vad har hänt? Beskrivningen för very very lyder: "very very fast, very very sharp, very very smooth and double as smart; two women at the spot."
Det låter bättre än vad det är. Visst går det snabbt men det är just problemet. Dansarna, CIlla Olsen och Julia Sundberg hinner inte med varandra och slarvar med synkningen. Det hela känns oinspirerat och hafsigt. Kostymen är snygg och musiken av Alva Noto vill man höra mer av (läckert sound med knaster och elektrica) men på det hela säger jag nej. Två bra dansare som gör illa ifrån sig är enerverande.
Några snygga stycken följer: Mats Eks Potatis med Ana Laguna och Mats Ek. Musiken pendlar mellan J S Bach och Kurtag. Bara bra. Harmoniskt och roligt. Miss Very Wagner av och med suveräna Charlotte Engelkes (läs mer i separat recension) delar ut en smakfull bit av vad som komma skall. Musiken är av Willy Bopp och Richard Wagner. Innan pausen får vi se delar av den Guldbaggenominerade (2005) kortfilmen av Gunilla Heilborn. En favorit för mig eftersom allvaret hela tiden ligger under den fnisstillåtna ytan.
På det hela taget en rolig tillställning som är behövlig. En bra introduktion för vårens komma skall.
Anita Norrblom
Bild #1: Kenneth Kvarnström i egen hög person.
Bild #2: Jan Zetteberg i egen hög person.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2013-03-20. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress