Scen20 mars 2013
Balettafton
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
> # Drömland i tre delar på Operan
>
> Balettpremiär på Operan i början av november. Tre koreografer med olika bakgrund men med samma fägnad för balett har skapat verken: Before Nightfall (Nils Christe), Por vos Muero (Nacho Duato) och så Dreamland (Matjash Mrozewski).
>
> Inledningen med Christes verk är en nypremiär och benämns "modern klassiker". Before Nightfall gjordes ursprungligen på uppdrag av den själv legendariske dansaren Rudolf Nurejev (då balettchef på Parisoperan) 1985. Kungliga baletten kan stoltsera med att vara det tredje kompaniet i världen som fick sätta upp verket (Basel blev nummer två). Och denna kväll dansar flera av ursprungsdansarna i verket.
> Before Nightfall kallas visserligen abstrakt och utan handling; det ska vara en hyllning till musiken och enligt koreografen själv ska man se musiken uttryckt i dansen.
>
> Må så vara. Det är skicklig konst vi ser, inte tu tal om det. Tonsättaren Bohuslav Martinu uttryckte andra världskrigets scenario i musiken och med vetskapen om det förstår man den vomerande känslan magen drabbas av.
> Kostymen är passande: ljusblå bakgrund med slingrande trädrötter nedåt och mörkret upptill; de sex paren arbetar med en mestadels osviklig precision. Men visst är stycket svårt, ibland håller de inte takten, inte symmetrin vi uppmanas följa och när de slinter utanför musikens kraft ser man det alltför tydligt.
>
> Nacho Duatos Por vos Muero är fantastiskt att beskåda och lyssna till. Mitt sällskap hör dock ett missljud, en spräckt högtalare i scenens högra hörn, och hör man sådant stör det givetvis upplevelsen. Men eftersom jag inte förmår mig höra är min beskådan total.
> Musiken är traditionellt spansk från 1500-1600-talet av tonsättare (inte bekanta för mig) som Vasquez, Guerrero, Coll och Fletcha och bryts emellanåt av med Garcilaso de la Vegas text som läses av Miguel Bosé. Texten är en dikt till en kvinna, en hovdam, som denna renässansintroducerande adelsman olyckligt älskade. Dramatiken är självklar:
>
> ”Allt är jag skyldig dig, det medger jag, för din skull har jag fötts och fått liv, för dig skall jag dö, för dig dör jag.”
>
> Detta läses på spanska och kärleken lever mellan andetagen.
>
> Att dansarna inleder med att vara snudd på nakna för att alternera i sprittande levande och lekande färgglada tidstypiska kostymer skapar en kontrast till den ödesmättade och stundtals – faktiskt – lite fåniga texten. Men den hade kunnat diktas i dag som för hundra och tvåhundra år sedan. Kärlek, åtrå, stilla förlust är känslor som föga förändrats:
>
> ”Jag badar i tårar dag och natt men suckar och snyftningar glider bara förbi dig. Mest smärtar det att jag aldrig vågar säga dig att du försatt mig i detta tillstånd.”
>
> Att Duato vuxit upp i en stor familj med många syskon kan vara en förklaring till hans sätt att koreografera; redan som barn lekte han med syskonen och förvandlade leken till föreställningar. Och det är mycket lek vi ser på scenen. Men vilken precis och fröjdsam lek.
>
> Värt att veta är att Duato växte upp i Valencia och under Francos regim. Kanske kan man ana ett uppror i de lekande dansarna på scenen. Innan diktatorn gick bort värderades nämligen inte annan konst i landet än tjurfäktning, fotboll och flamenco eftersom det var Francos intressen. Duato liksom många flydde och han hamnade i London där han utbildade sig till dansare. Han bodde och dansade så småningom i New York men hade problem att få arbetstillstånd i landet och när ett erbjudande från svenska Cullbergbaletten kom tackade han ja. Året var 1980. I Sverige stannade han ett år. Så äntligen, 2005 visar han sig här igen genom denna premiär. Suveränt.
>
> Det sista verket ut, Dreamland, är en urpremiär som är rätt trist att se på. Efter det starka numret innan kan det inte bli riktigt bra hur gärna koreograf Mrozewski än vill. Då är musiken desto bättre. I sin klarinettkonsert låter Aaron Copland oss höra något som Benny Goodman beställde utav honom för 59 år sedan. Han debuterar med stycket på Operan i Stockholm. Att kombinera dans med Coplands musik hör inte till ovanligheterna då han arbetat med bland andra den moderna dansens och breethingteknikens urmoder Martha Graham.
>
> Men Dreamland i sig då? Nej, det är blott en gäspning i jämförelse med vad vi tidigare har sett. Till och med Loa Falkman, flankerad av sin ivrigt gestikulerande hustru verkar uttråkad när kulissen går ner för sista gången och applåderna avtar.
>
> För mer information gå in på operans hemsida: www.kungligaoperan.se
>
> Anita Norrblom
>
> anita.norrblom@hotmail.com
>
> Balettpremiär på Operan i början av november. Tre koreografer med olika bakgrund men med samma fägnad för balett har skapat verken: Before Nightfall (Nils Christe), Por vos Muero (Nacho Duato) och så Dreamland (Matjash Mrozewski).
>
> Inledningen med Christes verk är en nypremiär och benämns "modern klassiker". Before Nightfall gjordes ursprungligen på uppdrag av den själv legendariske dansaren Rudolf Nurejev (då balettchef på Parisoperan) 1985. Kungliga baletten kan stoltsera med att vara det tredje kompaniet i världen som fick sätta upp verket (Basel blev nummer två). Och denna kväll dansar flera av ursprungsdansarna i verket.
> Before Nightfall kallas visserligen abstrakt och utan handling; det ska vara en hyllning till musiken och enligt koreografen själv ska man se musiken uttryckt i dansen.
>
> Må så vara. Det är skicklig konst vi ser, inte tu tal om det. Tonsättaren Bohuslav Martinu uttryckte andra världskrigets scenario i musiken och med vetskapen om det förstår man den vomerande känslan magen drabbas av.
> Kostymen är passande: ljusblå bakgrund med slingrande trädrötter nedåt och mörkret upptill; de sex paren arbetar med en mestadels osviklig precision. Men visst är stycket svårt, ibland håller de inte takten, inte symmetrin vi uppmanas följa och när de slinter utanför musikens kraft ser man det alltför tydligt.
>
> Nacho Duatos Por vos Muero är fantastiskt att beskåda och lyssna till. Mitt sällskap hör dock ett missljud, en spräckt högtalare i scenens högra hörn, och hör man sådant stör det givetvis upplevelsen. Men eftersom jag inte förmår mig höra är min beskådan total.
> Musiken är traditionellt spansk från 1500-1600-talet av tonsättare (inte bekanta för mig) som Vasquez, Guerrero, Coll och Fletcha och bryts emellanåt av med Garcilaso de la Vegas text som läses av Miguel Bosé. Texten är en dikt till en kvinna, en hovdam, som denna renässansintroducerande adelsman olyckligt älskade. Dramatiken är självklar:
>
> ”Allt är jag skyldig dig, det medger jag, för din skull har jag fötts och fått liv, för dig skall jag dö, för dig dör jag.”
>
> Detta läses på spanska och kärleken lever mellan andetagen.
>
> Att dansarna inleder med att vara snudd på nakna för att alternera i sprittande levande och lekande färgglada tidstypiska kostymer skapar en kontrast till den ödesmättade och stundtals – faktiskt – lite fåniga texten. Men den hade kunnat diktas i dag som för hundra och tvåhundra år sedan. Kärlek, åtrå, stilla förlust är känslor som föga förändrats:
>
> ”Jag badar i tårar dag och natt men suckar och snyftningar glider bara förbi dig. Mest smärtar det att jag aldrig vågar säga dig att du försatt mig i detta tillstånd.”
>
> Att Duato vuxit upp i en stor familj med många syskon kan vara en förklaring till hans sätt att koreografera; redan som barn lekte han med syskonen och förvandlade leken till föreställningar. Och det är mycket lek vi ser på scenen. Men vilken precis och fröjdsam lek.
>
> Värt att veta är att Duato växte upp i Valencia och under Francos regim. Kanske kan man ana ett uppror i de lekande dansarna på scenen. Innan diktatorn gick bort värderades nämligen inte annan konst i landet än tjurfäktning, fotboll och flamenco eftersom det var Francos intressen. Duato liksom många flydde och han hamnade i London där han utbildade sig till dansare. Han bodde och dansade så småningom i New York men hade problem att få arbetstillstånd i landet och när ett erbjudande från svenska Cullbergbaletten kom tackade han ja. Året var 1980. I Sverige stannade han ett år. Så äntligen, 2005 visar han sig här igen genom denna premiär. Suveränt.
>
> Det sista verket ut, Dreamland, är en urpremiär som är rätt trist att se på. Efter det starka numret innan kan det inte bli riktigt bra hur gärna koreograf Mrozewski än vill. Då är musiken desto bättre. I sin klarinettkonsert låter Aaron Copland oss höra något som Benny Goodman beställde utav honom för 59 år sedan. Han debuterar med stycket på Operan i Stockholm. Att kombinera dans med Coplands musik hör inte till ovanligheterna då han arbetat med bland andra den moderna dansens och breethingteknikens urmoder Martha Graham.
>
> Men Dreamland i sig då? Nej, det är blott en gäspning i jämförelse med vad vi tidigare har sett. Till och med Loa Falkman, flankerad av sin ivrigt gestikulerande hustru verkar uttråkad när kulissen går ner för sista gången och applåderna avtar.
>
> För mer information gå in på operans hemsida: www.kungligaoperan.se
>
> Anita Norrblom
>
> anita.norrblom@hotmail.com
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2013-03-20. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress