Scen3 juli 2008
Amadeus
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
> # Amadeus
>
> Det är
> en stor utmaning att sätta upp Amadeus på teater. Trots att
> det är länge sen jag såg Milos Formans film med samma
> namn ligger den färsk i minnet. Kanske beror det på att jag
> är en flitig lyssnare av Mozarts musik. Men trots goda ansträngningar
> att fokusera på föreställningen och inte på filmen
> hade svårt att värja mig mot viljan att gå hem och att
> åtminstone slå på stereon.
>
>
>
> Medan filmen gör stor sak av musikgeniet Mozart, har regissören
> med kompani klokt nog valt att ge stark belysning åt mänskliga
> tillkortakommanden som grundtema. Det vill säga hur det är att
> acceptera den man är och att andra kan vara bättre eller sämre
> än man själv. Det blir, trots tydlig ambition, svårt att
> inte låsa sig vid musiken, i synnerhet i de stunder den överjordiskt
> vackra musiken fyller lokalen. Upplevelsen vid dessa stunder förtas
> dock något av Salieris (Rickard Wolff) rätt högljudda
> kommenterande stämma. Med risk att verka fixerad vid jämförelsen
> med filmen (som ju är baserad på pjäsen), upplever jag
> det som en försvårande omständighet att man ofta på
> liknande vis väljer att exemplifiera Mozarts musikaliska geni.
>
> Föreställningens mänskliga grundtema är alltid aktuellt
> och en intressant problematik. Tyvärr ger manuset av Peter Shaffer
> begränsade möjligheter att uttrycka detta. Det som tjänar
> underhållande utfyllnad, händelser kring Mozart barnsliga beteende
> och Salieris omoraliska (och för den del Mozarts) leverne påminner
> om sketcher i buskisgenren. Detta är ju framförallt en svaghet
> i manuset. Men i samma ögonblick upplever jag en brist på förnyelse
> av rollkaraktärerna, med undantag för Kejsaren (Ulf Eklund).
> Manusets stundtals fattiga innehåll förtar helhetsintrycket
> och följsamheten av debatten kring det valda temat.
>
> Rickard Wolff gör en stor insats och lejonparten av föreställningen
> vilar på honom. Han har ofta en förbluffande närvaro och
> skiner i många stunder. Framförallt när han gestaltar
> den gamle, förvirrade Salieri. Wolffs tolkning av den yngre, godisätande
> och ganska stojjige kompositören är dock ganska enahanda. Möjligen
> är det återigen manuset som ger begränsat utrymme för
> andra tolkningar.
>
> Sven Ahlström i gestaltningen av Mozart har stor kapacitet, vilket
> framgår med önskvärd tydlighet i den andra akten. I den
> första får man dock dessvärre utstå med det tjatiga
> och barnsliga manér som man också återfinner i den
> tröttsamt lallande fjanten från filmen.
>
>
>
> Föreställningen
> bjuder på en del lysande prestationer. Ulf Eklunds gestaltning
> av den korkade och stollige Kejsaren är som antytts en njutning
> och känns originell. Likaså bjuder andra akten på starka
> scener, framförallt mellan Mozart och Constanze (Sofi Helleday),
> liksom slutscener med Salieri.
>
> Kostymerna av
> Camilla Thulin är magnifika, och associerar ibland diskret till Yinka
> Shonibares kreationer i filmatiseringen av mordet på Gustav III.
> Scenografin är emellertid rätt uttryckslös. Det mörka,
> lila scenrummet känns kallt och främmande. Det känns som
> om avståndet mellan karaktärerna blir längre på
> grund av det. En rätt vild gissning är att samspelet mellan
> aktörerna hade upplevts närmre med generösare och intimare
> scenografi.
>
>
>
> Kanske
> det är närmast omöjligt att förföra en hopplös
> Mozartälskare som jag i denna föreställning. Men med
> tanke på hur populär hans musik är i de breda lagren,
> samt filmens genomslag, tror jag att föreställningen skulle
> vinna på en noggrann bortslipning av referenser till Formans verk.
> Måhända är det oundvikliga sammanträffanden,
> men jag upplever det samtidigt som ett negligerat dilemma.
>
> Thomas
> Lundqvist
>
> Fotograf: Petra Hellberg
>
> AMADEUS
>
> AV PETER SHAFFER
>
> på Stora scenen Stadsteatern Stockholm
>
> Översättning: Göran O Eriksson
>
> Bearbetning: Staffan Aspegren och Mia Winge
>
> Regi: Staffan Aspegren
>
> Scenografi: Bengt Gomér
>
> Kostym: Camilla Thulin
>
> Ljus: Linus Fellbom
>
> Ljud: Ronald Hallgren, Håkan Åslund, Michael Breschi
>
> Mask: Kjerstin Elg
>
> I rollerna:
>
> Antonio Salieri Rikard Wolff
>
> Wolfgang Amadeus Sven Ahlström
>
> Constanze Weber Sofi Helleday
>
> Josef II Ulf Eklund
>
> Johann Killian von Starck Joakim Gräns
>
> Franz Orsini-Rosenberg Lars Lind
>
> Gottfried van Sweiten Åke Lundqvist
>
> Två ”Venticelli” Joakim Nätterqvist, Peter Gardiner
>
> Ignaz Greybig Ola Lindegren
>
> Katherina Cavalieri Minna Treutiger
>
> Teresa Salieri Anna-Maria Käll
>
> Guiseppe Bonno Jonas Falk
>
> Det är
> en stor utmaning att sätta upp Amadeus på teater. Trots att
> det är länge sen jag såg Milos Formans film med samma
> namn ligger den färsk i minnet. Kanske beror det på att jag
> är en flitig lyssnare av Mozarts musik. Men trots goda ansträngningar
> att fokusera på föreställningen och inte på filmen
> hade svårt att värja mig mot viljan att gå hem och att
> åtminstone slå på stereon.
>
>
>
> Medan filmen gör stor sak av musikgeniet Mozart, har regissören
> med kompani klokt nog valt att ge stark belysning åt mänskliga
> tillkortakommanden som grundtema. Det vill säga hur det är att
> acceptera den man är och att andra kan vara bättre eller sämre
> än man själv. Det blir, trots tydlig ambition, svårt att
> inte låsa sig vid musiken, i synnerhet i de stunder den överjordiskt
> vackra musiken fyller lokalen. Upplevelsen vid dessa stunder förtas
> dock något av Salieris (Rickard Wolff) rätt högljudda
> kommenterande stämma. Med risk att verka fixerad vid jämförelsen
> med filmen (som ju är baserad på pjäsen), upplever jag
> det som en försvårande omständighet att man ofta på
> liknande vis väljer att exemplifiera Mozarts musikaliska geni.
>
> Föreställningens mänskliga grundtema är alltid aktuellt
> och en intressant problematik. Tyvärr ger manuset av Peter Shaffer
> begränsade möjligheter att uttrycka detta. Det som tjänar
> underhållande utfyllnad, händelser kring Mozart barnsliga beteende
> och Salieris omoraliska (och för den del Mozarts) leverne påminner
> om sketcher i buskisgenren. Detta är ju framförallt en svaghet
> i manuset. Men i samma ögonblick upplever jag en brist på förnyelse
> av rollkaraktärerna, med undantag för Kejsaren (Ulf Eklund).
> Manusets stundtals fattiga innehåll förtar helhetsintrycket
> och följsamheten av debatten kring det valda temat.
>
> Rickard Wolff gör en stor insats och lejonparten av föreställningen
> vilar på honom. Han har ofta en förbluffande närvaro och
> skiner i många stunder. Framförallt när han gestaltar
> den gamle, förvirrade Salieri. Wolffs tolkning av den yngre, godisätande
> och ganska stojjige kompositören är dock ganska enahanda. Möjligen
> är det återigen manuset som ger begränsat utrymme för
> andra tolkningar.
>
> Sven Ahlström i gestaltningen av Mozart har stor kapacitet, vilket
> framgår med önskvärd tydlighet i den andra akten. I den
> första får man dock dessvärre utstå med det tjatiga
> och barnsliga manér som man också återfinner i den
> tröttsamt lallande fjanten från filmen.
>
>
>
> Föreställningen
> bjuder på en del lysande prestationer. Ulf Eklunds gestaltning
> av den korkade och stollige Kejsaren är som antytts en njutning
> och känns originell. Likaså bjuder andra akten på starka
> scener, framförallt mellan Mozart och Constanze (Sofi Helleday),
> liksom slutscener med Salieri.
>
> Kostymerna av
> Camilla Thulin är magnifika, och associerar ibland diskret till Yinka
> Shonibares kreationer i filmatiseringen av mordet på Gustav III.
> Scenografin är emellertid rätt uttryckslös. Det mörka,
> lila scenrummet känns kallt och främmande. Det känns som
> om avståndet mellan karaktärerna blir längre på
> grund av det. En rätt vild gissning är att samspelet mellan
> aktörerna hade upplevts närmre med generösare och intimare
> scenografi.
>
>
>
> Kanske
> det är närmast omöjligt att förföra en hopplös
> Mozartälskare som jag i denna föreställning. Men med
> tanke på hur populär hans musik är i de breda lagren,
> samt filmens genomslag, tror jag att föreställningen skulle
> vinna på en noggrann bortslipning av referenser till Formans verk.
> Måhända är det oundvikliga sammanträffanden,
> men jag upplever det samtidigt som ett negligerat dilemma.
>
> Thomas
> Lundqvist
>
> Fotograf: Petra Hellberg
>
> AMADEUS
>
> AV PETER SHAFFER
>
> på Stora scenen Stadsteatern Stockholm
>
> Översättning: Göran O Eriksson
>
> Bearbetning: Staffan Aspegren och Mia Winge
>
> Regi: Staffan Aspegren
>
> Scenografi: Bengt Gomér
>
> Kostym: Camilla Thulin
>
> Ljus: Linus Fellbom
>
> Ljud: Ronald Hallgren, Håkan Åslund, Michael Breschi
>
> Mask: Kjerstin Elg
>
> I rollerna:
>
> Antonio Salieri Rikard Wolff
>
> Wolfgang Amadeus Sven Ahlström
>
> Constanze Weber Sofi Helleday
>
> Josef II Ulf Eklund
>
> Johann Killian von Starck Joakim Gräns
>
> Franz Orsini-Rosenberg Lars Lind
>
> Gottfried van Sweiten Åke Lundqvist
>
> Två ”Venticelli” Joakim Nätterqvist, Peter Gardiner
>
> Ignaz Greybig Ola Lindegren
>
> Katherina Cavalieri Minna Treutiger
>
> Teresa Salieri Anna-Maria Käll
>
> Guiseppe Bonno Jonas Falk
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2008-07-03. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress