Litteratur21 oktober 2004
Nyfilm
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
# Verklighetens mått av overklighet
Tänk om vi alla vore en stor fisk, egentligen? En sådan som liksom simmar bredvid oss livet igenom, och utifrån vars liv vi får inspirationen att fortsätta simma på land genom jobbet, skolan och hemmets hemligheter.
Men om det bara finns en i hemmet som också är en fisk och övriga familjemedlemmar får nöja sig med att stå och titta på, sonen till exempel?
Han känner sig, i filmen Big Fish, utestängd från sin faders liv, då denne bara berättar om sina livs historier i sagolandskap bland fantastiska ting, men samtidigt från platser långt bortom sonens verklighet, eller snarare verklighetsuppfattning.
Till slut går sonen därifrån i ledsnad över kontaktlösheten med sin egen far. Hans tunga steg vittnar om vanmakten i att inte ens kunna tala med sin far om att de inte kan tala med varandra.
Hur många vänner har jag inte som lider stora kval under denna kommunikationsproblematik. Den genomsyrar tyvärr vårt samhälle, tränger in i alla dess vrår, med oss människor som dess sorgsna öppning och fortlevnad. Vi vill vara till lags och inte riskera en förlust av vännerna, familjen, arbetskamraterna eller chefen, och vänder blicken bort, stänger våra ansikten, när problematiken med den andre framför oss blir för påkännande och uppenbar.
Denna drabbande karaktär har trätt in i sonen och isolerar honom från sin familj, av den enkla anledningen att han vill att fadern skall vara någon annan än den han faktiskt är.
Filmen målar upp sagolandskap efter sagolandskap med ensamma jättar, äregiriga små cirkusdirektörer med Nietzschemustasch vilka förtrollas till ensamma hundar om natten, till poeter i lyckolandet. Allt för att få oss iakttagare att färdas genom faderns berättelser och fantasier. Men samtidigt med den smärtsamma känslan av sonens kompakta isolation, i bakhuvudet. Han vill ju också göra intryck, sätta spår i sin far, fast i verkligheten.
Du kommer, genom Big Fish, bjudas in på en vacker och berikande resa i en värld vilken kommer göra det svårare och svårare för dig att bedöma vad som egentligen är verklighet och overklighet. Kanske kommer den få dig att känna att det inte spelar någon roll att skilja dem åt.
Möjligtvis kommer du inse att frågan om verklighet/overklighet inte är den verkligaste utmaningen med filmen, utan snarare att nå in till en människa helst sker med modet att stanna kvar framför ett ansikte som vi inte har en aning om hur det kommer visa sig härnäst.
Det kallas mod, och livsrikedom.
Eleonora Bru
.
.
.
.
Tänk om vi alla vore en stor fisk, egentligen? En sådan som liksom simmar bredvid oss livet igenom, och utifrån vars liv vi får inspirationen att fortsätta simma på land genom jobbet, skolan och hemmets hemligheter.
Men om det bara finns en i hemmet som också är en fisk och övriga familjemedlemmar får nöja sig med att stå och titta på, sonen till exempel?
Han känner sig, i filmen Big Fish, utestängd från sin faders liv, då denne bara berättar om sina livs historier i sagolandskap bland fantastiska ting, men samtidigt från platser långt bortom sonens verklighet, eller snarare verklighetsuppfattning.
Till slut går sonen därifrån i ledsnad över kontaktlösheten med sin egen far. Hans tunga steg vittnar om vanmakten i att inte ens kunna tala med sin far om att de inte kan tala med varandra.
Hur många vänner har jag inte som lider stora kval under denna kommunikationsproblematik. Den genomsyrar tyvärr vårt samhälle, tränger in i alla dess vrår, med oss människor som dess sorgsna öppning och fortlevnad. Vi vill vara till lags och inte riskera en förlust av vännerna, familjen, arbetskamraterna eller chefen, och vänder blicken bort, stänger våra ansikten, när problematiken med den andre framför oss blir för påkännande och uppenbar.
Denna drabbande karaktär har trätt in i sonen och isolerar honom från sin familj, av den enkla anledningen att han vill att fadern skall vara någon annan än den han faktiskt är.
Filmen målar upp sagolandskap efter sagolandskap med ensamma jättar, äregiriga små cirkusdirektörer med Nietzschemustasch vilka förtrollas till ensamma hundar om natten, till poeter i lyckolandet. Allt för att få oss iakttagare att färdas genom faderns berättelser och fantasier. Men samtidigt med den smärtsamma känslan av sonens kompakta isolation, i bakhuvudet. Han vill ju också göra intryck, sätta spår i sin far, fast i verkligheten.
Du kommer, genom Big Fish, bjudas in på en vacker och berikande resa i en värld vilken kommer göra det svårare och svårare för dig att bedöma vad som egentligen är verklighet och overklighet. Kanske kommer den få dig att känna att det inte spelar någon roll att skilja dem åt.
Möjligtvis kommer du inse att frågan om verklighet/overklighet inte är den verkligaste utmaningen med filmen, utan snarare att nå in till en människa helst sker med modet att stanna kvar framför ett ansikte som vi inte har en aning om hur det kommer visa sig härnäst.
Det kallas mod, och livsrikedom.
Eleonora Bru
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-10-21. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress