Litteratur21 oktober 2004
Svart
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Varför har de svarta övergivit sin musik?
Du vet säkert i stora drag hur rock ´n´ rollen växte fram ur den elektrifierade bluesmusiken i början av 50-talet. Det kommer alltid att tvistas om detaljer. Vem var först med att plugga in gitarren? Vem drog upp tempot? Vem kom på att ha distortion på ljudet? Något som ingen ifrågasätter är i alla fall att bluesen har sina rötter i slavarnas sång på plantagerna i amerikanska södern, och att både rocken och bluesen alltså skapades av den svarta befolkningen. (Den vite) rocksångaren Bon Scott uttryckte det enkelt: ”The white man had the schmaltz, the black man had the blues.” Om du inte känner till schmaltz är det föga förvånande. Enkelt uttryckt är det en idag sällan framförd musikform som kan beskrivas som smöriga låtar framförda av en ensam (vit) sångare. Hur blues låter behöver jag nog knappast förklara.
På en annan gren av det träd som vuxit ur slavarnas sånger finner man musikformer som soul, gospel och jazz. En tredje gren är ska- och reggaemusiken.
Ur de ovan nämnda musikstilarna kan man härleda i stort sett all populärmusik av idag. Hur ser det då ut på dagens musikmarknad? Vilken musik spelas av huvudsakligen av svarta och vilken spelas av framför allt vita människor? Man behöver inte göra en vetenskaplig undersökning för att kunna konstatera att inom rockmusiken är det en förkrossande majoritet vita musiker. Det samma gäller bluesen; i stort sett alla framstående bluesmusiker som kommit fram under senare år är vita. (Låt dig inte luras av att många svarta artister säger sig spela ”rhythm and blues” (r ´n´ b). Etiketten används ofta felaktigt som ett annat begrepp för hiphop.) Det finns dock en underavdelning till rocken som har en huvudsakligen svart musikerkader: funken. Det är symptomatiskt att det är en banal musikform, endast funktionell för dans och fest, och med texter som handlar om föga annat än dessa ämnen.
Reggaen då? Ja, här är utövarna fortfarande huvudsakligen svarta musiker. Men musikstilen är i dålig form, långt från storhetstiden under Bob Marleys levnad. Idag verkar det politiska engagemanget bortsopat, och texterna till de oerhört banala melodierna, handlar mest om sångarens sexuella fördelar och dennes avsky mot homosexuella och kvinnor.
Jazzen är en musikstil som har fått ett uppsving de senaste åren, speciellt i Sverige. Blöjjazz som Bo Kaspers Orkester är extremt populära men även seriösa orkestrar som Esbjörn Svensson Trio skördar lagrar. Emellertid gäller tyvärr det samma här som för rocken och bluesen: de främsta och populäraset utövarna är i allmänhet vita.
Inom soulmusiken är fortfarande musikerna och sångarna ofta svarta, men tyvärr gäller det samma för denna musikform som för reggaen: Det produceras få stora verk, och textförfattarna har sällan något engagemang för annat än nästa fest. Till yttermera visso är soulmusiken idag ofta mer eller mindre förklädd hiphop, med alla tråkigheter som det innebär. Ja, även om hiphopen idag utövas av många svarta, så är det knappast en ”musikstil” att vara glad över. Till enklast tänkbara rytm ”rappar” (pratsjunger) artisten en text av många gånger rasistisk eller sexistisk karaktär. Skryt över egna förtjänster och påhopp på andra hiphopartister eller kvinnor är legio. Hiphopartisterna är i allmänhet i totalt avsaknande av originalitet och artistiska ambitioner.
Här vill jag skjuta in en brasklapp: Det som yttrats om musikstilarna ovan gäller förstås i generella termer. Tvivelsutan kan man finna lysande undantag, som ger hopp om ändring. Inom bluesen har det exempelvis kommit en del intressanta svarta musiker under senare år, men tyvärr har dessa fått föga medial uppmärksamhet.
Situationen på musikmarknaden idag kan av ur det ovan konstaterade sammanfattas med att de vita totalt dominerar den musik av kvalitet (rock, jazz och blues) som produceras, medan de svarta endera utövar musikstilar som i sig är undermåliga (hiphop och funk) eller får hålla till godo med genrer ”på dekis” (soul och reggae).
Varför ser det ut på detta sätt? Jag anar att rasistiska strukturer ligger bakom den tråkiga utvecklingen. Den underbara rock och (elektriska) blues som spelades av de svarta på 50-talet blev en kort tid därefter ”stulen” av de vita och urvattnade coverversioner av de svartas låtar fyllde radiogrammofonerna. Inte underligt att de svarta valde andra musikstilar; rocken och bluesen var ju inte längre ”deras” musik. Tyvärr har de svarta aldrig i någon större utsträckning valt att försöka ”återta” sin blues och rock. Istället blev de svartas musik den som emanerade ur kyrkosången: gospel och soul. Här skapades många stora verk under 60-talet, men idag är – som sagt – genren urvattnad och trött. Detsamma gäller, som nämnts, reggaen. Det är naturligtvis omöjligt att förklara skeenden som dessa, med mindre än att man skreve en musiksociologisk avhandling. Men jag misstänker att det kan finnas en rädsla hos de svarta för att skapa musikaliska verk med djup och kvalitet – det är ju ändå de vita som tar åt sig äran. En annan orsak kan vara de svårigheter som de svarta har haft att nå ut med sin musik i media, att få bokningar o.s.v. Även om detta är något som är lättare idag, så har det tidigare vållat oerhörda problem. Många är historierna om arrangörer som dragit sig ur när de fått höra att topplisteartisten de bokat är svart, eller de TV-programledare som gjort allt för att undvika de svarta i sina shower. Varför försöka nå ut med sin blues som aldrig spelas i radio, när vita epigoner ständigt hamnar i mediefokus? torde mången svart musiker ha resonerat. Oavsett vilka anledningarna till de svartas ointresse för att förädla och upprätthålla sin musikaliska tradition är, så är det en tråkig utveckling. Broder, ni har ett arv att förvalta. Gör det!
Anders Hedman
.
Muddy Waters - en av bluesens stora
*
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Du vet säkert i stora drag hur rock ´n´ rollen växte fram ur den elektrifierade bluesmusiken i början av 50-talet. Det kommer alltid att tvistas om detaljer. Vem var först med att plugga in gitarren? Vem drog upp tempot? Vem kom på att ha distortion på ljudet? Något som ingen ifrågasätter är i alla fall att bluesen har sina rötter i slavarnas sång på plantagerna i amerikanska södern, och att både rocken och bluesen alltså skapades av den svarta befolkningen. (Den vite) rocksångaren Bon Scott uttryckte det enkelt: ”The white man had the schmaltz, the black man had the blues.” Om du inte känner till schmaltz är det föga förvånande. Enkelt uttryckt är det en idag sällan framförd musikform som kan beskrivas som smöriga låtar framförda av en ensam (vit) sångare. Hur blues låter behöver jag nog knappast förklara.
På en annan gren av det träd som vuxit ur slavarnas sånger finner man musikformer som soul, gospel och jazz. En tredje gren är ska- och reggaemusiken.
Ur de ovan nämnda musikstilarna kan man härleda i stort sett all populärmusik av idag. Hur ser det då ut på dagens musikmarknad? Vilken musik spelas av huvudsakligen av svarta och vilken spelas av framför allt vita människor? Man behöver inte göra en vetenskaplig undersökning för att kunna konstatera att inom rockmusiken är det en förkrossande majoritet vita musiker. Det samma gäller bluesen; i stort sett alla framstående bluesmusiker som kommit fram under senare år är vita. (Låt dig inte luras av att många svarta artister säger sig spela ”rhythm and blues” (r ´n´ b). Etiketten används ofta felaktigt som ett annat begrepp för hiphop.) Det finns dock en underavdelning till rocken som har en huvudsakligen svart musikerkader: funken. Det är symptomatiskt att det är en banal musikform, endast funktionell för dans och fest, och med texter som handlar om föga annat än dessa ämnen.
Reggaen då? Ja, här är utövarna fortfarande huvudsakligen svarta musiker. Men musikstilen är i dålig form, långt från storhetstiden under Bob Marleys levnad. Idag verkar det politiska engagemanget bortsopat, och texterna till de oerhört banala melodierna, handlar mest om sångarens sexuella fördelar och dennes avsky mot homosexuella och kvinnor.
Jazzen är en musikstil som har fått ett uppsving de senaste åren, speciellt i Sverige. Blöjjazz som Bo Kaspers Orkester är extremt populära men även seriösa orkestrar som Esbjörn Svensson Trio skördar lagrar. Emellertid gäller tyvärr det samma här som för rocken och bluesen: de främsta och populäraset utövarna är i allmänhet vita.
Inom soulmusiken är fortfarande musikerna och sångarna ofta svarta, men tyvärr gäller det samma för denna musikform som för reggaen: Det produceras få stora verk, och textförfattarna har sällan något engagemang för annat än nästa fest. Till yttermera visso är soulmusiken idag ofta mer eller mindre förklädd hiphop, med alla tråkigheter som det innebär. Ja, även om hiphopen idag utövas av många svarta, så är det knappast en ”musikstil” att vara glad över. Till enklast tänkbara rytm ”rappar” (pratsjunger) artisten en text av många gånger rasistisk eller sexistisk karaktär. Skryt över egna förtjänster och påhopp på andra hiphopartister eller kvinnor är legio. Hiphopartisterna är i allmänhet i totalt avsaknande av originalitet och artistiska ambitioner.
Här vill jag skjuta in en brasklapp: Det som yttrats om musikstilarna ovan gäller förstås i generella termer. Tvivelsutan kan man finna lysande undantag, som ger hopp om ändring. Inom bluesen har det exempelvis kommit en del intressanta svarta musiker under senare år, men tyvärr har dessa fått föga medial uppmärksamhet.
Situationen på musikmarknaden idag kan av ur det ovan konstaterade sammanfattas med att de vita totalt dominerar den musik av kvalitet (rock, jazz och blues) som produceras, medan de svarta endera utövar musikstilar som i sig är undermåliga (hiphop och funk) eller får hålla till godo med genrer ”på dekis” (soul och reggae).
Varför ser det ut på detta sätt? Jag anar att rasistiska strukturer ligger bakom den tråkiga utvecklingen. Den underbara rock och (elektriska) blues som spelades av de svarta på 50-talet blev en kort tid därefter ”stulen” av de vita och urvattnade coverversioner av de svartas låtar fyllde radiogrammofonerna. Inte underligt att de svarta valde andra musikstilar; rocken och bluesen var ju inte längre ”deras” musik. Tyvärr har de svarta aldrig i någon större utsträckning valt att försöka ”återta” sin blues och rock. Istället blev de svartas musik den som emanerade ur kyrkosången: gospel och soul. Här skapades många stora verk under 60-talet, men idag är – som sagt – genren urvattnad och trött. Detsamma gäller, som nämnts, reggaen. Det är naturligtvis omöjligt att förklara skeenden som dessa, med mindre än att man skreve en musiksociologisk avhandling. Men jag misstänker att det kan finnas en rädsla hos de svarta för att skapa musikaliska verk med djup och kvalitet – det är ju ändå de vita som tar åt sig äran. En annan orsak kan vara de svårigheter som de svarta har haft att nå ut med sin musik i media, att få bokningar o.s.v. Även om detta är något som är lättare idag, så har det tidigare vållat oerhörda problem. Många är historierna om arrangörer som dragit sig ur när de fått höra att topplisteartisten de bokat är svart, eller de TV-programledare som gjort allt för att undvika de svarta i sina shower. Varför försöka nå ut med sin blues som aldrig spelas i radio, när vita epigoner ständigt hamnar i mediefokus? torde mången svart musiker ha resonerat. Oavsett vilka anledningarna till de svartas ointresse för att förädla och upprätthålla sin musikaliska tradition är, så är det en tråkig utveckling. Broder, ni har ett arv att förvalta. Gör det!
Anders Hedman
.
Muddy Waters - en av bluesens stora
*
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-10-21. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress