Litteratur21 oktober 2004
Kulick
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Bruce Kulick med band
på Blue Moon Bar natten mot söndag 11:e april
Bruce Kulick är en man som har poppbandet Kiss (engelska för kyss) att tacka för sin karriär. När Kiss turnérade osminkat med den ena mindre säljande plattan än den andra i bagaget under 80- och 90-talen var det Kulick som slet i gitarrsträngarna. Därefter har han startat och lagt ner orkestern Union (engelska för fackförening), givit ut en solo-LP och slutligen blivit medlem av Grand Funk Railroad (engelska, betyder ungeför rädslans stora järnväg) och vid sidan av det startat det nya projektet Transformer (engelska för förvandlare). Det är dock i Kiss som han haft sina kommersiella framgångar, och det märks på den repertoar som Kulick och hans tillfälligt ihopsatta svenska band framför denna kväll. Det är i huvudsak pärlorna från hans tid i Kiss vi får oss till livs, och dessa framförs med bravur. Sångmikrofonen trakterades av en dubbelgångare till "Angry" (engelska för arge) Anderson som tyvärr lät lite väl mycket som Paul Stanley. Det är ju Stanleys falsettskrin som är bandet Kiss akilleshäl. Kulick, som förresten fortfarande såg ut som en italiensk frukförsäljare, skall ha all heder av att han framför dessa bitar, som ju ingen annan längre spelar. Även om hans LP-skivor med Kiss är ojämna finns där många pärlor. Han hade lätt kunnat knipa aplåder genom att spela Kiss gamla 70-talsbitar, men det gjorde han inte. Istället fick vi oss till livs dängor som "Domino" och "Uh! All night" (engelska för oah hela natten). Dock spelades inte "Burn bitch burn" (engelska för brinn hynda brinn). Hade detta skett hade denna konsert kunnat konkurera med Dödsknarkarnas spelning på Stacken häromveckan som årets hittills bästa konsert. I övrigt fick vi en låt som är skriven för Transformer, och den gav inte mersmak. Vidare en instrumental komposition från Kulicks soloskiva. Den låten bestod bara av riffet till Scorpions (engelska för skorpionerna) "Can't Live Without You" (engelska för kan inte leva utan dig) upprepat i fem minuter. Dessutom framfördes Unions absolut bästa visa "Love (I don't need it anymore)" (engelska för kärlek (jag behöver det inte längre)). Personligen hade jag gärna hört fler bitar med Union, ty jag anser att den orkestern fick alltför lite uppmärksamhet och att deras skivor är exemplariska. Konserten var, sammanfattningsvis, en mycket trevlig och glad tillställning.
De avslutande orden gäller emellertid inte lokalen Blue Moon Bar (engelska för Blå månen bar). Först och främst är det fräckt att på en telefonförfrågan tidigare under kvällen hävda att konserten skulle börja elva, när den i själva verket startade efter kl. 1 på natten. Stället var i övrigt otrevligt på alla tänkbara sätt och vis. Bara att behöva höra på Smurfhits på mördarvolym i flera timmar i väntan på konserten skapade förstås irritation. När dessutom ölen kostade 48 kr. för (knappt) 40 centiliter och man inte fick sitta vid ett bord om man inte beställde ett helrör sprit ökade förstås inte trevnaden. Speciellt som det fanns flera lediga bord. Att tvingas frotera sig med fåntrattar som badat i parfym och fixat sin fula fusktuppkam i timmar innan de gått ut är ju inte heller speciellt roligt. Slynglars utsände blev ånyo varse varför området kring Stureplan inte är hans jaktmarker. Det är tur att Kulicks konsert höll en så hög klass att man trots allt åkte hem med ett trött leende på sina drakblodsfärgade läppar.
Anders Hedman
.
Foto Anders Hedman
*
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
på Blue Moon Bar natten mot söndag 11:e april
Bruce Kulick är en man som har poppbandet Kiss (engelska för kyss) att tacka för sin karriär. När Kiss turnérade osminkat med den ena mindre säljande plattan än den andra i bagaget under 80- och 90-talen var det Kulick som slet i gitarrsträngarna. Därefter har han startat och lagt ner orkestern Union (engelska för fackförening), givit ut en solo-LP och slutligen blivit medlem av Grand Funk Railroad (engelska, betyder ungeför rädslans stora järnväg) och vid sidan av det startat det nya projektet Transformer (engelska för förvandlare). Det är dock i Kiss som han haft sina kommersiella framgångar, och det märks på den repertoar som Kulick och hans tillfälligt ihopsatta svenska band framför denna kväll. Det är i huvudsak pärlorna från hans tid i Kiss vi får oss till livs, och dessa framförs med bravur. Sångmikrofonen trakterades av en dubbelgångare till "Angry" (engelska för arge) Anderson som tyvärr lät lite väl mycket som Paul Stanley. Det är ju Stanleys falsettskrin som är bandet Kiss akilleshäl. Kulick, som förresten fortfarande såg ut som en italiensk frukförsäljare, skall ha all heder av att han framför dessa bitar, som ju ingen annan längre spelar. Även om hans LP-skivor med Kiss är ojämna finns där många pärlor. Han hade lätt kunnat knipa aplåder genom att spela Kiss gamla 70-talsbitar, men det gjorde han inte. Istället fick vi oss till livs dängor som "Domino" och "Uh! All night" (engelska för oah hela natten). Dock spelades inte "Burn bitch burn" (engelska för brinn hynda brinn). Hade detta skett hade denna konsert kunnat konkurera med Dödsknarkarnas spelning på Stacken häromveckan som årets hittills bästa konsert. I övrigt fick vi en låt som är skriven för Transformer, och den gav inte mersmak. Vidare en instrumental komposition från Kulicks soloskiva. Den låten bestod bara av riffet till Scorpions (engelska för skorpionerna) "Can't Live Without You" (engelska för kan inte leva utan dig) upprepat i fem minuter. Dessutom framfördes Unions absolut bästa visa "Love (I don't need it anymore)" (engelska för kärlek (jag behöver det inte längre)). Personligen hade jag gärna hört fler bitar med Union, ty jag anser att den orkestern fick alltför lite uppmärksamhet och att deras skivor är exemplariska. Konserten var, sammanfattningsvis, en mycket trevlig och glad tillställning.
De avslutande orden gäller emellertid inte lokalen Blue Moon Bar (engelska för Blå månen bar). Först och främst är det fräckt att på en telefonförfrågan tidigare under kvällen hävda att konserten skulle börja elva, när den i själva verket startade efter kl. 1 på natten. Stället var i övrigt otrevligt på alla tänkbara sätt och vis. Bara att behöva höra på Smurfhits på mördarvolym i flera timmar i väntan på konserten skapade förstås irritation. När dessutom ölen kostade 48 kr. för (knappt) 40 centiliter och man inte fick sitta vid ett bord om man inte beställde ett helrör sprit ökade förstås inte trevnaden. Speciellt som det fanns flera lediga bord. Att tvingas frotera sig med fåntrattar som badat i parfym och fixat sin fula fusktuppkam i timmar innan de gått ut är ju inte heller speciellt roligt. Slynglars utsände blev ånyo varse varför området kring Stureplan inte är hans jaktmarker. Det är tur att Kulicks konsert höll en så hög klass att man trots allt åkte hem med ett trött leende på sina drakblodsfärgade läppar.
Anders Hedman
.
Foto Anders Hedman
*
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-10-21. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress