Litteratur21 oktober 2004
Birdnest
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Definitivt Birdnest DVD I
Birdnest är det lilla skivbolaget från Köping som envist ger ut skivor med svenska rockband och artister från framför allt punkgenren. Denna DVD är den första av två som är tänkta att samla promovideor som spelats in för de artister som ligger på Birdnest eller någon av deras underetiketter (eller ”lablar” som de svengelskt kallar det).
Videorna är över lag ganska enkelt gjorda med tämligen låg budget. Det är dock inget som denna musikkritiker tycker är en nackdel – många gånger anser jag det vara tvärt om. Resultatet är således här ofta roligt och bra, och känslan som skall förmedlas går sällan förlorad i videorna. Innan jag går in på att diskutera innehållet på denna DVD låt för låt, så vill jag bara konstatera att det är en delvis sorglig upplevelse att se alla de bra artister och grupper som lagt in instrumenten i garderoben. Namn som Big Fish, Dia Psalma och Räserbajs har lämnat ett tomrum efter sig i svenskt musikliv. Och man kan bara hoppas att Johan Johansson på allvar skall ta upp sin solokarriär igen någon gång.
Först ut på DVD:n är Abhinanda som i mina öron ger ett tämligen meningslöst bidrag. Jag vill framhålla att jag personligen aldrig uppskattat den moderna typ av hårdrock som de spelar, så någon annan kan tänkas finna något bra hos dem. Jag hör dock bara en orkester som försöker vara så tuffa som möjligt och som vill låta som otaliga utländska idoler. Sångaren skriker ut låten och gitarrerna hackar. Videon är allvarlig och mörk och den lete länge som vill hitta ett leende i dett filmklipp.
Big Fish kan också sägas spela en modern form av hårdrock i sina två bidrag, men där slutar likheten med Abhinanda. Medan de senare är gravallvarliga har Big Fish massor med humor, medan Abhinanda sjunger på engelska och försöker vara tuffa, sjunger Big Fish på svenska och trakterar dessutom ett för rocksammanhang så ovanligt instrument som dragspel. Big Fish är saknade i svenskt musikliv emedan de vågade gå sin egen väg och skapa ett nytt och originellt uttryck. Även fast dessa låtar är stentunga finns där spår av ett specifikt svenskt folkligt musikaliskt uttryck. Det är tråkigt att Big Fish aldrig fick den uppmärksamhet de förtjänade.
De obligatoriska bidragen av Charta 77 håller också en bra kvalitet. Det brukar ju framhållas att Charta ständigt är den svenska punken trogen, men i åtminstone den andra av dessa två låtar – ”När världssamvetet tog semester” och ”Tiga är guld” – är de minst lika mycket 90-talshårdrock som Abhinanda. Även videon är i tidsenlig med sina svartvita, mörka bilder. Jag har aldrig varit någon större fan av Charta men gillar du dem kommer du tycka dessa videor är bra.
Cobolt hade jag aldrig hört talas om tidigare. Och jag förstår varför. Det är inget större fel på deras moderna typ av rock, men de är opersonliga och har svårt att beröra lyssnaren med sina texter på engelska och sin gravallvarliga video.
De Lyckliga Kompisarnas bidrag är raka motsatsen mot Cobolts. Låten ”Rysk bompa” (eller ”Ryskbompa” som den av någon anledning kallas här) är visserligen en bagatell, men en trevlig och rolig sådan. Videon slutar nästan innan den börjat, men den är ändå en trevlig liten sak som man blir på bra humör av.
Dennis och de blå apelsinerna tillhörde aldrig mina favoritband, och denna video ändrar inte den bilden. Låten är i mina öron ganska tråkig och Dennis har rätt trist röst. Videon är dock lite småtrevlig.
När man ser den här videon slås man av hur dominerande 90-talsestetiken är i filmklippen, med mycket svart-vitt och epileptiska kameraföringar. Detta gäller även Dia Psalmas två bidrag. Om videorna således är ganska traditionella – småtråkiga – så är låtarna desto bättre. Speciellt ”Tro rätt, tro fel” är en riktig höjdare. Dia Psalma är ännu ett band som verkligen är saknade.
Griniga Gamla Gubbar består av två tredjedelar ingredienser som jag är allergisk mot och en tredjedel som jag dyrkar. De allergiframkallande delarna heter Wille Crafoord och hiphop och den dyrkansvärda Johan Johansson. Tyvärr lyckas inte Johanssons del i detta projekt få mig att tycka om deras låt. Och videon är inte mycket bättre. Den som inte får ont i huvudet av denna video, som verkar vara filmad av en epileptisk fågelskådare, existerar nog inte. Jag vill dock framhålla att en person som uppskattar hiphopmusik vore mera skickad att bedöma det musikaliska än undertecknad.
Human Error spelar tråkig, malande, snabb men ganska melodiös punk på engelska. De är otroligt opersonliga och tittaren gör sig själv en tjänst om han hoppar över deras bidrag.
Hydrogenium var ett nytt band för mig. De är inte så pjåkiga men det är svårt att veta om de tänkt sig att man skall ta deras video på allvar eller skämt. Deras ”Club Albanao” låter som Nirvana fast på svenska och videon är allmänt småknasig.
Johan Johansson är en skandal! Inte för att han är dålig, utanför att varje gång man hör honom blir man varse hur skandalöst det är att han inte fått mer uppmärksamhet. I mitt tycke är han Sveriges främsta låtskrivare men han är trots detta nästan helt okänd hos den breda massan. Dock har han till viss del sig själv att skylla för detta. Han låter ständigt sin egen karriär komma i andra hand för att istället hjälpa mindre talanger som Stefan Sundström eller Kjell Höglund. Låten ”Va?!”, som är Johansson bidrag till den DVD är en underbar liten poppdänga, med en lika underbar och rolig video.
Mart Hällgren är märklig. Han skrev underbara trallpunklåtar i De Lyckliga Kompisarna, men så fort det bandet var nerlagt sjönk kvaliteten på hans bitar drastiskt. Hans solobidrag till denna DVD är inget undantag. Det är inget fel på låten, men det tänder inte heller till i bröstet när man hör den. Videon är dock trevlig.
Mimikry har jag varit skeptisk till ända sen jag hörde att de slog igenom via ett fånigt TV-program. Nu när jag till slut tvingas höra dem blir jag inte mer positiv. Låten ”Vandrar vägen” har en inte helt oäven refräng, men sångaren är otroligt trist och onyanserad, och musiken är lika onyanserad och malande. Videon är inte heller mycket att tala om.
Räserbajs är Mimikrys raka motsats. Deras ”Jag, legend” är en självklar ”hitlåt” och videon är lika corny och bra som musiken och texten. Räserbajs, var tog de vägen?
Det sämsta med Spoiler är deras namn. Deras bidrag på DVD:n är två trevliga, tunga rocklåtar. Den första, ”Tidsmaskinen”, har en tämligen obegriplig, ”konstnärlig” video, medan den senare ”Jag lämnar filmen” är mer humoristisk. Båda är dock välgjorda och bra.
Stoned och Stukas spelar båda trist punk på engelska.. Videorna är visserligen småroliga men det hjälper föga. Stukas video är mer epilepsiframkallande än Stoned.
Troublemakers är ett fantastiskt liveband med enorm energi och bra låtar. Videorna på denna DVD jävar inte det intrycket. Videorna lyckas fånga essensen av en mycket fin orkester, som och de bildar en fin avslutning på en kvalitetsmässigt mycket blandad DVD. Bättre avslutning än ”Varför lyser inga stjärnor” får man leta länge efter!
Anders Hedman
Låtlista:
1 Abhinanda - City of hope 2 Big Fish - Ge mig luft 3 Big Fish - Blues för paranoia 4 Charta 77 - När Världssamvetet tog semester 5 Charta 77 - Tiga är guld 6 Cobolt - Symbols and signs 7 De lyckliga kompisarna - Ryskbompa 8 Dennis & dom blå apelsinerna - Fredagspop 9 Dia Psalma - Tro rätt, tro fel 10 Dia Psalma - 100 kilo kärlek 11 Griniga Gamla gubbar -vafötaresåntid? 12 Human Error - Plan 13 Hydrogenium - Club albanao 14 Johan Johansson -Va?! 15 Mart - En kille som e’ go 16 Mimikry - Vandrar vägen 17 Räserbajs - Jag legend 18 Spoiler - Tidsmaskin 19 Spoiler - Jag lämnar filmen 20 Stoned - Fantasy trip 21 Stukas - Little miss green eyes 22 Troublemakers - Kleptoman 23 Troublemakers - Varför lyser inga stjärnor
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Birdnest är det lilla skivbolaget från Köping som envist ger ut skivor med svenska rockband och artister från framför allt punkgenren. Denna DVD är den första av två som är tänkta att samla promovideor som spelats in för de artister som ligger på Birdnest eller någon av deras underetiketter (eller ”lablar” som de svengelskt kallar det).
Videorna är över lag ganska enkelt gjorda med tämligen låg budget. Det är dock inget som denna musikkritiker tycker är en nackdel – många gånger anser jag det vara tvärt om. Resultatet är således här ofta roligt och bra, och känslan som skall förmedlas går sällan förlorad i videorna. Innan jag går in på att diskutera innehållet på denna DVD låt för låt, så vill jag bara konstatera att det är en delvis sorglig upplevelse att se alla de bra artister och grupper som lagt in instrumenten i garderoben. Namn som Big Fish, Dia Psalma och Räserbajs har lämnat ett tomrum efter sig i svenskt musikliv. Och man kan bara hoppas att Johan Johansson på allvar skall ta upp sin solokarriär igen någon gång.
Först ut på DVD:n är Abhinanda som i mina öron ger ett tämligen meningslöst bidrag. Jag vill framhålla att jag personligen aldrig uppskattat den moderna typ av hårdrock som de spelar, så någon annan kan tänkas finna något bra hos dem. Jag hör dock bara en orkester som försöker vara så tuffa som möjligt och som vill låta som otaliga utländska idoler. Sångaren skriker ut låten och gitarrerna hackar. Videon är allvarlig och mörk och den lete länge som vill hitta ett leende i dett filmklipp.
Big Fish kan också sägas spela en modern form av hårdrock i sina två bidrag, men där slutar likheten med Abhinanda. Medan de senare är gravallvarliga har Big Fish massor med humor, medan Abhinanda sjunger på engelska och försöker vara tuffa, sjunger Big Fish på svenska och trakterar dessutom ett för rocksammanhang så ovanligt instrument som dragspel. Big Fish är saknade i svenskt musikliv emedan de vågade gå sin egen väg och skapa ett nytt och originellt uttryck. Även fast dessa låtar är stentunga finns där spår av ett specifikt svenskt folkligt musikaliskt uttryck. Det är tråkigt att Big Fish aldrig fick den uppmärksamhet de förtjänade.
De obligatoriska bidragen av Charta 77 håller också en bra kvalitet. Det brukar ju framhållas att Charta ständigt är den svenska punken trogen, men i åtminstone den andra av dessa två låtar – ”När världssamvetet tog semester” och ”Tiga är guld” – är de minst lika mycket 90-talshårdrock som Abhinanda. Även videon är i tidsenlig med sina svartvita, mörka bilder. Jag har aldrig varit någon större fan av Charta men gillar du dem kommer du tycka dessa videor är bra.
Cobolt hade jag aldrig hört talas om tidigare. Och jag förstår varför. Det är inget större fel på deras moderna typ av rock, men de är opersonliga och har svårt att beröra lyssnaren med sina texter på engelska och sin gravallvarliga video.
De Lyckliga Kompisarnas bidrag är raka motsatsen mot Cobolts. Låten ”Rysk bompa” (eller ”Ryskbompa” som den av någon anledning kallas här) är visserligen en bagatell, men en trevlig och rolig sådan. Videon slutar nästan innan den börjat, men den är ändå en trevlig liten sak som man blir på bra humör av.
Dennis och de blå apelsinerna tillhörde aldrig mina favoritband, och denna video ändrar inte den bilden. Låten är i mina öron ganska tråkig och Dennis har rätt trist röst. Videon är dock lite småtrevlig.
När man ser den här videon slås man av hur dominerande 90-talsestetiken är i filmklippen, med mycket svart-vitt och epileptiska kameraföringar. Detta gäller även Dia Psalmas två bidrag. Om videorna således är ganska traditionella – småtråkiga – så är låtarna desto bättre. Speciellt ”Tro rätt, tro fel” är en riktig höjdare. Dia Psalma är ännu ett band som verkligen är saknade.
Griniga Gamla Gubbar består av två tredjedelar ingredienser som jag är allergisk mot och en tredjedel som jag dyrkar. De allergiframkallande delarna heter Wille Crafoord och hiphop och den dyrkansvärda Johan Johansson. Tyvärr lyckas inte Johanssons del i detta projekt få mig att tycka om deras låt. Och videon är inte mycket bättre. Den som inte får ont i huvudet av denna video, som verkar vara filmad av en epileptisk fågelskådare, existerar nog inte. Jag vill dock framhålla att en person som uppskattar hiphopmusik vore mera skickad att bedöma det musikaliska än undertecknad.
Human Error spelar tråkig, malande, snabb men ganska melodiös punk på engelska. De är otroligt opersonliga och tittaren gör sig själv en tjänst om han hoppar över deras bidrag.
Hydrogenium var ett nytt band för mig. De är inte så pjåkiga men det är svårt att veta om de tänkt sig att man skall ta deras video på allvar eller skämt. Deras ”Club Albanao” låter som Nirvana fast på svenska och videon är allmänt småknasig.
Johan Johansson är en skandal! Inte för att han är dålig, utanför att varje gång man hör honom blir man varse hur skandalöst det är att han inte fått mer uppmärksamhet. I mitt tycke är han Sveriges främsta låtskrivare men han är trots detta nästan helt okänd hos den breda massan. Dock har han till viss del sig själv att skylla för detta. Han låter ständigt sin egen karriär komma i andra hand för att istället hjälpa mindre talanger som Stefan Sundström eller Kjell Höglund. Låten ”Va?!”, som är Johansson bidrag till den DVD är en underbar liten poppdänga, med en lika underbar och rolig video.
Mart Hällgren är märklig. Han skrev underbara trallpunklåtar i De Lyckliga Kompisarna, men så fort det bandet var nerlagt sjönk kvaliteten på hans bitar drastiskt. Hans solobidrag till denna DVD är inget undantag. Det är inget fel på låten, men det tänder inte heller till i bröstet när man hör den. Videon är dock trevlig.
Mimikry har jag varit skeptisk till ända sen jag hörde att de slog igenom via ett fånigt TV-program. Nu när jag till slut tvingas höra dem blir jag inte mer positiv. Låten ”Vandrar vägen” har en inte helt oäven refräng, men sångaren är otroligt trist och onyanserad, och musiken är lika onyanserad och malande. Videon är inte heller mycket att tala om.
Räserbajs är Mimikrys raka motsats. Deras ”Jag, legend” är en självklar ”hitlåt” och videon är lika corny och bra som musiken och texten. Räserbajs, var tog de vägen?
Det sämsta med Spoiler är deras namn. Deras bidrag på DVD:n är två trevliga, tunga rocklåtar. Den första, ”Tidsmaskinen”, har en tämligen obegriplig, ”konstnärlig” video, medan den senare ”Jag lämnar filmen” är mer humoristisk. Båda är dock välgjorda och bra.
Stoned och Stukas spelar båda trist punk på engelska.. Videorna är visserligen småroliga men det hjälper föga. Stukas video är mer epilepsiframkallande än Stoned.
Troublemakers är ett fantastiskt liveband med enorm energi och bra låtar. Videorna på denna DVD jävar inte det intrycket. Videorna lyckas fånga essensen av en mycket fin orkester, som och de bildar en fin avslutning på en kvalitetsmässigt mycket blandad DVD. Bättre avslutning än ”Varför lyser inga stjärnor” får man leta länge efter!
Anders Hedman
Låtlista:
1 Abhinanda - City of hope 2 Big Fish - Ge mig luft 3 Big Fish - Blues för paranoia 4 Charta 77 - När Världssamvetet tog semester 5 Charta 77 - Tiga är guld 6 Cobolt - Symbols and signs 7 De lyckliga kompisarna - Ryskbompa 8 Dennis & dom blå apelsinerna - Fredagspop 9 Dia Psalma - Tro rätt, tro fel 10 Dia Psalma - 100 kilo kärlek 11 Griniga Gamla gubbar -vafötaresåntid? 12 Human Error - Plan 13 Hydrogenium - Club albanao 14 Johan Johansson -Va?! 15 Mart - En kille som e’ go 16 Mimikry - Vandrar vägen 17 Räserbajs - Jag legend 18 Spoiler - Tidsmaskin 19 Spoiler - Jag lämnar filmen 20 Stoned - Fantasy trip 21 Stukas - Little miss green eyes 22 Troublemakers - Kleptoman 23 Troublemakers - Varför lyser inga stjärnor
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-10-21. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress