Litteratur21 juli 2004
Rockbok
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Rockböckerna slår tillbaka
I analogi med den övergripande rörelsen inom bokmarknaden mot ökad försäljning av facklitteratur, i synnerhet historia och biografier kan man notera ett stärkt intresse för litteraturens gossen Ruda: rockboken. Denna utveckling har pågått några år och en förutsättning är förstås de allt fler äldre rockfansen med tjocka plånböcker. Tunga (i ordets rätta bemärkelse) soffbordsböcker om rockband vore otänkbart för ett tiotal år sedan, men nu finns de på hög i boklådorna. Självklart är det äldre band som Beatles och Rolling Stones som dominerar bland dessa kolorerade böckerna med glansigt papper. Denna typ av rockböcker är dock bara en förtrupp till den allmänna våg av rockböcker som fyllt hyllorna sedan en tid tillbaka.
Rockbokstrenden är alltså inget som bröt ut över en natt, men det finns dock en bok som mer än någon annan manifesterar denna utveckling: The Dirt. Denna bok om det glittriga amerikanska heavy metal-bandet Mötley Crüe blev oväntat en jättesuccé och hamnade som första rockbok bland de allra högsta på Billboards försäljningslista i USA. I Sverige ägnade Dagens nyheter en halvsida åt boken, vilket knappast förärats någon rockbok vare sig förr eller senare.
The Dirt är på alla sätt typisk för den nya typen av biografiska rockböcker. Den är berättad i första person av medlemmarna själva, som låtit sig intervjuas av en journalist som också är den som hållit i pennan. Tidigare rockböcker har också i allmänhet skrivits av journalister som (i bästa fall) intervjuat bandet eller artisten. Den stora skillnaden är att dessa äldre böcker är författade i tredje person, och journalisten ”gömmer” sig inte bakom någon annans berättarjag. Att journalister spökskriver biografier är förstås inget nytt, men detta grepp är markant mycket vanligare i rockböckerna nu än tidigare.
En annan skillnad mot äldre rockbiografier är att ehuru dessa många gånger innehöll rikligt med bilder och tämligen enkel text ändå gav sken av att ha ett mer seriöst berättande biografiskt syfte. Med The Dirt och dess efterföljare är det den bra berättelsen som står i centrum oavsett om berättelsen är sann eller inte. Ingen kan på allvar tro att allt Mötley Crüe berättar om i sin bok är sant (i sånt fall vore inga låtar skrivna och samtliga medlemmar hade knarkat ihjäl sig för länge sedan), men det spelar inte längre någon roll; det är den roliga och spännande berättelsen som är det viktiga. Underhållningsvärdet är av högre vikt än faktavärdet.
En annan rocklegend som givit ut en bok i samma stil är Lemmy Kilmister från Motörhead. Hans bok heter White Line Fever, och det är inte de vita linjerna i vägbanan som åsyftas. Även denna bok är fylld av knark, sex och rock ’n’ roll, berättat av Lemmy själv för en amerikansk journalist.
Fortfarande väntar vi dock på Ozzy Osbournes sedan några år utlovade självbiografi, John. I Ozzys fall är det kanske bristande hågkomst av alla bisarra anekdoter som lagt hinder i vägen. Det lär inte vara bristen på intressanta och underhållande ämnen i alla fall.
Ingen kan förneka underhållningsvärdet i denna typ av rockböcker; det lär vara många som aldrig ens hört Mötley Crüe som läst The Dirt. Den seriösa rockmusiken är dock knappast betjänt av att många rockmusiker framställer sig som nerknarkade svin i sina böcker. Det finns också en risk att förlagen inte är beredda att ge ut mer seriöst syftande rocklitteratur om böckerna som enbart är underhållande blir norm. Allmänt kan konstateras att den sannaste bilden av en artist eller en orkester långt ifrån nödvändigt återfinns i böckerna de själva står bakom.
Anders Hedman.
.
.
.
.
.
I analogi med den övergripande rörelsen inom bokmarknaden mot ökad försäljning av facklitteratur, i synnerhet historia och biografier kan man notera ett stärkt intresse för litteraturens gossen Ruda: rockboken. Denna utveckling har pågått några år och en förutsättning är förstås de allt fler äldre rockfansen med tjocka plånböcker. Tunga (i ordets rätta bemärkelse) soffbordsböcker om rockband vore otänkbart för ett tiotal år sedan, men nu finns de på hög i boklådorna. Självklart är det äldre band som Beatles och Rolling Stones som dominerar bland dessa kolorerade böckerna med glansigt papper. Denna typ av rockböcker är dock bara en förtrupp till den allmänna våg av rockböcker som fyllt hyllorna sedan en tid tillbaka.
Rockbokstrenden är alltså inget som bröt ut över en natt, men det finns dock en bok som mer än någon annan manifesterar denna utveckling: The Dirt. Denna bok om det glittriga amerikanska heavy metal-bandet Mötley Crüe blev oväntat en jättesuccé och hamnade som första rockbok bland de allra högsta på Billboards försäljningslista i USA. I Sverige ägnade Dagens nyheter en halvsida åt boken, vilket knappast förärats någon rockbok vare sig förr eller senare.
The Dirt är på alla sätt typisk för den nya typen av biografiska rockböcker. Den är berättad i första person av medlemmarna själva, som låtit sig intervjuas av en journalist som också är den som hållit i pennan. Tidigare rockböcker har också i allmänhet skrivits av journalister som (i bästa fall) intervjuat bandet eller artisten. Den stora skillnaden är att dessa äldre böcker är författade i tredje person, och journalisten ”gömmer” sig inte bakom någon annans berättarjag. Att journalister spökskriver biografier är förstås inget nytt, men detta grepp är markant mycket vanligare i rockböckerna nu än tidigare.
En annan skillnad mot äldre rockbiografier är att ehuru dessa många gånger innehöll rikligt med bilder och tämligen enkel text ändå gav sken av att ha ett mer seriöst berättande biografiskt syfte. Med The Dirt och dess efterföljare är det den bra berättelsen som står i centrum oavsett om berättelsen är sann eller inte. Ingen kan på allvar tro att allt Mötley Crüe berättar om i sin bok är sant (i sånt fall vore inga låtar skrivna och samtliga medlemmar hade knarkat ihjäl sig för länge sedan), men det spelar inte längre någon roll; det är den roliga och spännande berättelsen som är det viktiga. Underhållningsvärdet är av högre vikt än faktavärdet.
En annan rocklegend som givit ut en bok i samma stil är Lemmy Kilmister från Motörhead. Hans bok heter White Line Fever, och det är inte de vita linjerna i vägbanan som åsyftas. Även denna bok är fylld av knark, sex och rock ’n’ roll, berättat av Lemmy själv för en amerikansk journalist.
Fortfarande väntar vi dock på Ozzy Osbournes sedan några år utlovade självbiografi, John. I Ozzys fall är det kanske bristande hågkomst av alla bisarra anekdoter som lagt hinder i vägen. Det lär inte vara bristen på intressanta och underhållande ämnen i alla fall.
Ingen kan förneka underhållningsvärdet i denna typ av rockböcker; det lär vara många som aldrig ens hört Mötley Crüe som läst The Dirt. Den seriösa rockmusiken är dock knappast betjänt av att många rockmusiker framställer sig som nerknarkade svin i sina böcker. Det finns också en risk att förlagen inte är beredda att ge ut mer seriöst syftande rocklitteratur om böckerna som enbart är underhållande blir norm. Allmänt kan konstateras att den sannaste bilden av en artist eller en orkester långt ifrån nödvändigt återfinns i böckerna de själva står bakom.
Anders Hedman.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-07-21. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress