Litteratur31 januari 2005
Olausson
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Allt är sant!
Intervju med Sara Olausson
Slynglar presenterar här en exklusiv intervju med serietecknerskan Sara Olausson, vars serialbum Hjälp! recenseras i detta nummer. Intervjun gjordes vid ”releasefesten” för albummet och vid något tillfälle inflikade Saras medskapare av albumet Nina Hemmingsson och förläggaren Rolf Claesson någon kommentar.
Slynglar (S): Hur länge har du tecknat serier?
Sara Olausson (SO): Ja, det beror på vad man menar. 1997 blev jag publicerad för första gången. 1994 började jag spåna på allvar med serietcknanndet; då var jag 22 år.
S: Finns du publicerad i bokform tidigare?
SO: Jag har faktiskt gjort ett album tidigare. Det heter Allt är farligt och kom ut på det lilla förlaget Demon box. En del av serierna i det finns med i det nya albumet. Demon box hade ingen bra distrubition och jag vet inte om albumet går att få tag i längre. Fast jag har en hög hemma hos mig.
S: Varför har du gjort albumet tillsammans med Nina Hemmingsson?
Nina Hemmingsson (NH): Det var enklare så. Vi gillade varandra!
SO: Det kändes rätt. Vi ville att albumet skulle vara tjockare; vi hade inte tillräckligt med material för att fylla det på egen hand.
S: Ser ni någon risk att ni skall bli ihopkopplade i folks ögon, och inte ses som individuella serietecknare?
SO: Det är ingen risk. Fast om folk vill sammankoppla oss så gör det inget, det är inga problem.
S: Har du någon uppfattning om vilka som läser dina serier?
SO: Inte direkt. Men min mamma tycker de är väldigt bra. Jag har hört att kvinnor i 50-60-årsåldern gillar våra serier.
NH: Jag vet en tjej på 18 som gillar våra serier också.
S: Era exempel på läsare är alla kvinnor. Är ni populärare hos kvinnor än hos män?
SO: Var det bara kvinnor i våra exempel? Det tänkte jag inte på. Har vi fler kvinnor än män som läsare, Nina?
NH: Inte vad jag vet.
S: Har du någon speciell publik i åtanke när du tecknar?
SO: Nej, jag tänker inte på de jag ritar för när jag tecknar. Det brukar bli bäst då. Jag blir bara förvirrad av det där med målgrupp. Fast jag har tecknat en del för barn, och då har jag förstås dem i åtanke.
S: Varför gavs ditt och Ninas album ut på Kartago förlag? Fanns det andra intressenter?
SO: Varför Kartago? För att Rolf där (pekar på Rolf Claesson) är ”the original Galago”! Det var enkelt och bra, och vi gick till Kartago direkt. Dessutom har man väldigt stor frihet på Kartago.
S: Har du någon kontakt med andra serietecknare?
SO: Ja, en del (Sara ler mot Åsa Grennvall som sitter på stolen bredvid och gör en teckning i sitt senaste album åt Sara). Även om man inte umgås med alla så känner jag att jag är del av en gemenskap. Och vi som tecknar för Galago känner oss som en liten familj.
S: Varför döpte ni albumet till Hjälp!?
SO: Från början skulle det heta Förlåt och det var tänkt att jag skulle ge ut det själv. Vi satt och spånade och så kom vi på titeln Hjälp!
Rolf Claesson (RC): Vi satt och spånade och så sade Sara ”Hjälp!”. ”Ja, det tar vi” sade jag.
S: Ni vet väl att Hjälp! var titeln på en humortidning från 60-talet?
RC: Ja, just det. Det var Lasse O´Månsson som gav ut den när han tröttnat på Mad. Tidningen Hjälp! hade världens bästa reklamslogan: ”Alla behöver Hjälp!”.
S: Har du någon skolning eller något speciellt som inspirerar dig som serietecknerska?
SO: Jag har gått serietecknarskolan i Hofors, och sen fortsatte jag rita. Annars blir jag inspirerad av allt möjligt, som att kolla på fula hundar eller att åka buss. TV blir jag också inspirerad av. Och att åka bort. Vad blir du inspirerad av, Nina?
NH: Allt möjligt. TV.
S: Har du andra illustratörsjobb?
SO: Jag har ju gått konsthögskola. Jag har illustrerat en del för Arbetaren.
S: Dina serierer förefaller att innehålla mycket självbiografiskt material…
SO: Allt är sant i dem. Precis allt. Fast mina första serier var inte självbiografiska. Jag har tänkt att jag skall teckna sereier som inte är självbiografiska. Jag har en hel del idéer som jag inte vill berätta om, för man vet aldrig om det blir något eller inte. Nu sitter jag och säger att jag planerar att inte teckna något självbiografiskt framöver, men man vet aldrig, kanske sitter jag om en vecka och tecknar självbiografiskt igen.
S: Vad läser du själv för serier?
SO: Jag är ingen serieexpert. Men jag gillar Åsa Grenvall (som ”råkar” sitta bredvid oss). Och så läser jag Tarzan på toaletten. Men skriv inte det, att jag går på toaletten.
S: Precis som alla kändisar går du förstås inte på toaletten…
SO: Just det, alla kändisar har stomipåse.
S: Har du haft nytta som serietecknerska av att ha gått vid Konsthögskolan?
SO: Framför allt har det ökat mitt självförtroende. Jag kan rita snyggare än jag gör i serierna. Den stilen har kommit fram av en rädsla för att härma någon annan.
S: Sysslar du med någon annan konstnärlig verksamhet?
SO: Jag håller på en del med foto och film. Jag skulle vilja skriva mer och fota. Jag tänker ofta att jag skall skriva en text utan bilder men sen dyker en bild upp och så har det blivit en serie.
Anders Hedman.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Intervju med Sara Olausson
Slynglar presenterar här en exklusiv intervju med serietecknerskan Sara Olausson, vars serialbum Hjälp! recenseras i detta nummer. Intervjun gjordes vid ”releasefesten” för albummet och vid något tillfälle inflikade Saras medskapare av albumet Nina Hemmingsson och förläggaren Rolf Claesson någon kommentar.
Slynglar (S): Hur länge har du tecknat serier?
Sara Olausson (SO): Ja, det beror på vad man menar. 1997 blev jag publicerad för första gången. 1994 började jag spåna på allvar med serietcknanndet; då var jag 22 år.
S: Finns du publicerad i bokform tidigare?
SO: Jag har faktiskt gjort ett album tidigare. Det heter Allt är farligt och kom ut på det lilla förlaget Demon box. En del av serierna i det finns med i det nya albumet. Demon box hade ingen bra distrubition och jag vet inte om albumet går att få tag i längre. Fast jag har en hög hemma hos mig.
S: Varför har du gjort albumet tillsammans med Nina Hemmingsson?
Nina Hemmingsson (NH): Det var enklare så. Vi gillade varandra!
SO: Det kändes rätt. Vi ville att albumet skulle vara tjockare; vi hade inte tillräckligt med material för att fylla det på egen hand.
S: Ser ni någon risk att ni skall bli ihopkopplade i folks ögon, och inte ses som individuella serietecknare?
SO: Det är ingen risk. Fast om folk vill sammankoppla oss så gör det inget, det är inga problem.
S: Har du någon uppfattning om vilka som läser dina serier?
SO: Inte direkt. Men min mamma tycker de är väldigt bra. Jag har hört att kvinnor i 50-60-årsåldern gillar våra serier.
NH: Jag vet en tjej på 18 som gillar våra serier också.
S: Era exempel på läsare är alla kvinnor. Är ni populärare hos kvinnor än hos män?
SO: Var det bara kvinnor i våra exempel? Det tänkte jag inte på. Har vi fler kvinnor än män som läsare, Nina?
NH: Inte vad jag vet.
S: Har du någon speciell publik i åtanke när du tecknar?
SO: Nej, jag tänker inte på de jag ritar för när jag tecknar. Det brukar bli bäst då. Jag blir bara förvirrad av det där med målgrupp. Fast jag har tecknat en del för barn, och då har jag förstås dem i åtanke.
S: Varför gavs ditt och Ninas album ut på Kartago förlag? Fanns det andra intressenter?
SO: Varför Kartago? För att Rolf där (pekar på Rolf Claesson) är ”the original Galago”! Det var enkelt och bra, och vi gick till Kartago direkt. Dessutom har man väldigt stor frihet på Kartago.
S: Har du någon kontakt med andra serietecknare?
SO: Ja, en del (Sara ler mot Åsa Grennvall som sitter på stolen bredvid och gör en teckning i sitt senaste album åt Sara). Även om man inte umgås med alla så känner jag att jag är del av en gemenskap. Och vi som tecknar för Galago känner oss som en liten familj.
S: Varför döpte ni albumet till Hjälp!?
SO: Från början skulle det heta Förlåt och det var tänkt att jag skulle ge ut det själv. Vi satt och spånade och så kom vi på titeln Hjälp!
Rolf Claesson (RC): Vi satt och spånade och så sade Sara ”Hjälp!”. ”Ja, det tar vi” sade jag.
S: Ni vet väl att Hjälp! var titeln på en humortidning från 60-talet?
RC: Ja, just det. Det var Lasse O´Månsson som gav ut den när han tröttnat på Mad. Tidningen Hjälp! hade världens bästa reklamslogan: ”Alla behöver Hjälp!”.
S: Har du någon skolning eller något speciellt som inspirerar dig som serietecknerska?
SO: Jag har gått serietecknarskolan i Hofors, och sen fortsatte jag rita. Annars blir jag inspirerad av allt möjligt, som att kolla på fula hundar eller att åka buss. TV blir jag också inspirerad av. Och att åka bort. Vad blir du inspirerad av, Nina?
NH: Allt möjligt. TV.
S: Har du andra illustratörsjobb?
SO: Jag har ju gått konsthögskola. Jag har illustrerat en del för Arbetaren.
S: Dina serierer förefaller att innehålla mycket självbiografiskt material…
SO: Allt är sant i dem. Precis allt. Fast mina första serier var inte självbiografiska. Jag har tänkt att jag skall teckna sereier som inte är självbiografiska. Jag har en hel del idéer som jag inte vill berätta om, för man vet aldrig om det blir något eller inte. Nu sitter jag och säger att jag planerar att inte teckna något självbiografiskt framöver, men man vet aldrig, kanske sitter jag om en vecka och tecknar självbiografiskt igen.
S: Vad läser du själv för serier?
SO: Jag är ingen serieexpert. Men jag gillar Åsa Grenvall (som ”råkar” sitta bredvid oss). Och så läser jag Tarzan på toaletten. Men skriv inte det, att jag går på toaletten.
S: Precis som alla kändisar går du förstås inte på toaletten…
SO: Just det, alla kändisar har stomipåse.
S: Har du haft nytta som serietecknerska av att ha gått vid Konsthögskolan?
SO: Framför allt har det ökat mitt självförtroende. Jag kan rita snyggare än jag gör i serierna. Den stilen har kommit fram av en rädsla för att härma någon annan.
S: Sysslar du med någon annan konstnärlig verksamhet?
SO: Jag håller på en del med foto och film. Jag skulle vilja skriva mer och fota. Jag tänker ofta att jag skall skriva en text utan bilder men sen dyker en bild upp och så har det blivit en serie.
Anders Hedman.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2005-01-31. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress