Litteratur2 maj 2004
Edelfeldt
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Ett ämbar brädfyllt av kärlek
Inger Edelfeldt, Efter angelus (Norstedts 2004)
Diktsamlingens titel är dubbeltydig; trots ordet angelus inledande gemena a syftar det lika mycket på namnet Angelus som på ordet ängel, som ju det latinska ordet angelus betyder. Efter angelus betyder alltså både efter ängeln och efter Angelus, och boken framstår som anteckningar gjorda efter ett kärleksförhållandes slut. Eller kanske dessa anteckningar blandade med andra gjorda medan förhållandet pågick. Dikterna är alltså både mörka och ljusa, varma och kalla, och framför allt är de oerhört vackra. Kontrasten mellan mörkret och ljuset framkommer i följande passage: "Ditt väsen/ såg jag; ljust/ som en/ sträng sötmas/ nod/ /Och ändå/ vet jag:/ du/ kan fylla mig/ med hela det/ fullmogna/ mörkret".
Edelfeldt plagierar ingen, men vissa av hennes rader får mig att tänka på andra författare. I bland har hon något av Karin Boyes skörhet och förkärlek för litet gammaldags formuleringar, ibland associerar jag till Maria Wines varma ömhet i den lilla detaljen som skaver mot en tröstlös helhet. Någon gång tänker jag på Bruno K. Öijers största kärleksdikter. Oftast känns Edelfeldts ord ändå väldigt personliga, även om detta arbete sällar sig till den långa raden av kärleksdiktare ända från antikens dagar. När jag skriver de sista orden slår det mig att det även finns något av Sapfo över de edelfeldtska orden om längtan och hennes med kärlek bräddfyllda ämbar.
Efter angelus är inte en svår diktsamling. Den skildrar mänskliga känslor och den når fram med sitt budskap. Edelfeldt är sparsam med metaforer, men när hon använder dem är de desto starkare: "Snart/ skall jag/ bestå/ av idel stättor/ mellan/ hagarna/ av dag/ och natt;/ en betesmark/ bevuxen tätt av/ vildblom;".
Efter angelus visar att Inger Edelfeldt är en av våra viktigaste skaldinnor
Anders Hedman.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Inger Edelfeldt, Efter angelus (Norstedts 2004)
Diktsamlingens titel är dubbeltydig; trots ordet angelus inledande gemena a syftar det lika mycket på namnet Angelus som på ordet ängel, som ju det latinska ordet angelus betyder. Efter angelus betyder alltså både efter ängeln och efter Angelus, och boken framstår som anteckningar gjorda efter ett kärleksförhållandes slut. Eller kanske dessa anteckningar blandade med andra gjorda medan förhållandet pågick. Dikterna är alltså både mörka och ljusa, varma och kalla, och framför allt är de oerhört vackra. Kontrasten mellan mörkret och ljuset framkommer i följande passage: "Ditt väsen/ såg jag; ljust/ som en/ sträng sötmas/ nod/ /Och ändå/ vet jag:/ du/ kan fylla mig/ med hela det/ fullmogna/ mörkret".
Edelfeldt plagierar ingen, men vissa av hennes rader får mig att tänka på andra författare. I bland har hon något av Karin Boyes skörhet och förkärlek för litet gammaldags formuleringar, ibland associerar jag till Maria Wines varma ömhet i den lilla detaljen som skaver mot en tröstlös helhet. Någon gång tänker jag på Bruno K. Öijers största kärleksdikter. Oftast känns Edelfeldts ord ändå väldigt personliga, även om detta arbete sällar sig till den långa raden av kärleksdiktare ända från antikens dagar. När jag skriver de sista orden slår det mig att det även finns något av Sapfo över de edelfeldtska orden om längtan och hennes med kärlek bräddfyllda ämbar.
Efter angelus är inte en svår diktsamling. Den skildrar mänskliga känslor och den når fram med sitt budskap. Edelfeldt är sparsam med metaforer, men när hon använder dem är de desto starkare: "Snart/ skall jag/ bestå/ av idel stättor/ mellan/ hagarna/ av dag/ och natt;/ en betesmark/ bevuxen tätt av/ vildblom;".
Efter angelus visar att Inger Edelfeldt är en av våra viktigaste skaldinnor
Anders Hedman.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-05-02. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress