Anders

Två kärleksdikter
Jag vet inte om det är nätterna vi satt
tillsammans som skapat osäkerheten,
eller dagarna vi hatade varandra
som skapat föraktet.
Jag vet blott att styrkan i känslan
kan bryta arm med lyftkranen vid
Kockums varv. Och vinna.
Jag vet inte om det var falskheten
i orden vi mumlade som formade saknaden,
eller renheten i våra tankar som
formade flyktbehovet.
Jag vet blott att tanken som skulle
kuvas var mer påträngande
än törsten efter tio dagar
i västra Sahara.
Och att regnet som till slut föll var lika läskande som orden vi drack vällustigt med sugrör.
X X X X X
Minns du på tunnelbanan till stan,
hur du skrattade då och smekte min kind?
Minns du att jag hjälpte dig
att bära och du sade att du
aldrig träffat någon så snäll som jag
men att jag sårade dig?
Minns du att jag grät fast jag
sade jag var förkyld? Minns du
den 19 augusti? Och två
månader senare var jag minst tio
tusen liv rikare. Och berövad
en andra oskuld. Du gjorde mig
ledsen när du inte gillade dikten
jag skrev, du gjorde mig ledsen
när du inte förstod vad jag sade.
Men du gjorde mig så glad
med den där sången och det
där skrattet och den ljusa rösten
Det värsta, min vän,
är inte att såra den du älskar,
det värsta är ändock
den förlamande döden
som inträder i dess ställe.
Anders Hedman

---

Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2005-01-22. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress