Litteratur16 april 2005
Musikkillar
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
> MusikKillar
>
> Sistlidna fredag stod det tuffa punkbandet Sunday Morning Einsteins till allmän beskådning. Jag var inte där för att jag tycker de är världens bästa band, det tycker jag nämligen inte. Jag var lite smått kär i sångaren bara.
>
> Han sjöng förresten inte, han skrek. Gormade och viftade med händerna. Han sa löjliga saker, drog nån form av vitsar som ingen förstod och mellan varven bäljade han i sig hinkvis med öl. Kanske för att bevisa att han minsann fick göra som han ville eftersom han var rockstjärnan i sammanhanget. "Kolla, kolla allihopa! Det är jag som står på
> scenen!!" Kanske.
>
> När de efter en halv timme rivit av säkert 27 låtar var mina ömma känslor bortblåsta.
>
> En annan väldigt tuff kille gillade lo-fi. Han hade alla tuffa Mountain Goats-bootlegs. Och alla toner Will Oldham någonsin sjungit, ägde han i någon form. Ibland gick han in i köket och mumlade siffror i telefonen. "Jag ger killen på Drag City mitt visakortsnummer", brukade han förklara. Hundratals kronor försvann ner i jackfickorna på ägarna
> av de mest obskyra skivbolag. Att ladda hem musik var hädelse, sånt gjorde man bara inte. Förstapressar var det enda som egentligen räknades.
>
> Ibland brukade han sätta sig på mig. Fysiskt på det sättet att han höll fast mig och psykiskt för att han hånade allt jag tyckte om eller gjorde (ex. mobiler utan kamera, Yvonne och att vara vegan).
>
> Det kändes rätt skönt att, när han gjorde slut, så stal jag en av de dyrbara Mountain Goats-inspelningarna.
>
> Zito spelade gitarr i ett riktigt tufft band som hette Wonderfools. Varje morgon stod han framför spegeln i en timme och kammade wax i håret. Han skröt med att han bara jobbat en dag på tre år. Hur klarade han sig då? Jo, han var gift med sin moster så hon skulle kunna bo legalt i Norge. Dom kom egentligen från Spanien. Som tack erhöll Zito en rörlig summa pengar varje månad. En summa som skulle täcka hyra för lägenheten, öl 8 dagar i veckan och restaurangbesök när andan föll på. Skulle pengarna mot förmodan ta slut skickade han bara ett sms till mostern och kunde sedan gå ut för att inhandla diverse attiraljer värdiga en äkta rockstjärna.
>
> Och kontentan?
>
> Never date an unsaved boy! Jag menar killar vars stora intresse, förutom sitt eget kön, är musik. De kan verka roliga, snygga, snälla, kärleksfulla så länge man fogar sig efter önskemålen i deras minimaliska värld. Börjar man gå över gränsen och till exempel sluta raka benen är man inte välkommen längre. Det finns inga killar i hela världshistorien som är så manschauvinistiska som musikkillar. Inte ens Hitler.
>
> Det är bättre med fröodlande, husbyggande, fötterna-i-jorden-pojkar.
>
> God jakt!
>
> Lina Bäckström
>
> Sistlidna fredag stod det tuffa punkbandet Sunday Morning Einsteins till allmän beskådning. Jag var inte där för att jag tycker de är världens bästa band, det tycker jag nämligen inte. Jag var lite smått kär i sångaren bara.
>
> Han sjöng förresten inte, han skrek. Gormade och viftade med händerna. Han sa löjliga saker, drog nån form av vitsar som ingen förstod och mellan varven bäljade han i sig hinkvis med öl. Kanske för att bevisa att han minsann fick göra som han ville eftersom han var rockstjärnan i sammanhanget. "Kolla, kolla allihopa! Det är jag som står på
> scenen!!" Kanske.
>
> När de efter en halv timme rivit av säkert 27 låtar var mina ömma känslor bortblåsta.
>
> En annan väldigt tuff kille gillade lo-fi. Han hade alla tuffa Mountain Goats-bootlegs. Och alla toner Will Oldham någonsin sjungit, ägde han i någon form. Ibland gick han in i köket och mumlade siffror i telefonen. "Jag ger killen på Drag City mitt visakortsnummer", brukade han förklara. Hundratals kronor försvann ner i jackfickorna på ägarna
> av de mest obskyra skivbolag. Att ladda hem musik var hädelse, sånt gjorde man bara inte. Förstapressar var det enda som egentligen räknades.
>
> Ibland brukade han sätta sig på mig. Fysiskt på det sättet att han höll fast mig och psykiskt för att han hånade allt jag tyckte om eller gjorde (ex. mobiler utan kamera, Yvonne och att vara vegan).
>
> Det kändes rätt skönt att, när han gjorde slut, så stal jag en av de dyrbara Mountain Goats-inspelningarna.
>
> Zito spelade gitarr i ett riktigt tufft band som hette Wonderfools. Varje morgon stod han framför spegeln i en timme och kammade wax i håret. Han skröt med att han bara jobbat en dag på tre år. Hur klarade han sig då? Jo, han var gift med sin moster så hon skulle kunna bo legalt i Norge. Dom kom egentligen från Spanien. Som tack erhöll Zito en rörlig summa pengar varje månad. En summa som skulle täcka hyra för lägenheten, öl 8 dagar i veckan och restaurangbesök när andan föll på. Skulle pengarna mot förmodan ta slut skickade han bara ett sms till mostern och kunde sedan gå ut för att inhandla diverse attiraljer värdiga en äkta rockstjärna.
>
> Och kontentan?
>
> Never date an unsaved boy! Jag menar killar vars stora intresse, förutom sitt eget kön, är musik. De kan verka roliga, snygga, snälla, kärleksfulla så länge man fogar sig efter önskemålen i deras minimaliska värld. Börjar man gå över gränsen och till exempel sluta raka benen är man inte välkommen längre. Det finns inga killar i hela världshistorien som är så manschauvinistiska som musikkillar. Inte ens Hitler.
>
> Det är bättre med fröodlande, husbyggande, fötterna-i-jorden-pojkar.
>
> God jakt!
>
> Lina Bäckström
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2005-04-16. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress