Konst2

Konstmässan erbjöd en snabb blick in i de trender som styr "samtida konst".

Det är mycker silicon-tryckta fotografier för runt 30 000 kronor. Priserna skrivs oftast i Euro.

Man ser galleristernas trendföljande, det är mycket som liknar varandras saker.

Det bästa var Jacob Dahlgrens objekt, en massa blyertsfärgpennor ihoplimmade till kvadratiska små topografier. Hans ordning kombinerat med hans färgglädje känns igen på långt håll.

En klätterställning med roliga saker på för barn var också kul, trots att den inte skulle vara menad att fungera som konstverk.

Den sensuella staden

Att vara slyngel i Stockholm är att leva i exil inser man. I Paris står konsten centralt, bilarna är små och funktionella, barerna finns överallt och två mac donalds syntes till allt som allt.

Här finns traditionerna tydligt synliga, från de uppstoppade lejonhuvudena till de vackra barockmöblerna.

Staden har varken förstörts av bomber eller barbariska funktionalister som i Stockholm.

Poliser kan vara färgad, liksom i London, men hur ofta ser man det i Stockholm?

Nej Stockholm framstår verkligen som aggressivt och ytligt i jämförelse med Paris. Trots att det varje vecka sker demonstrationer i Paris, samt att jag bevittnade hur en kille slog en annan. I Paris finns lite hiphoppare, men framför allt syns inga skrikiga logotyper och flashiga varumärken.

Barernas nakna glödlampor har inte bytts ut på hundra år och modebutikerna ligger på rad.

I Paris är det fint att vara intellektuell i motsats till Sverige, detta land där de ociviliserade idrottarna och ekonomerna står främst.

Det är en avspänd miljö på Paris caféer och krogar där alla umgås samtidigt. Man ber oftast artigt om ursäkt vid minsta antydan till aggresion i gatumiljön. En urbana kultur som har finslipats genom århundraden då man i Sverige fortfarande ägnade sig åt drängslagsmål på gödselstackarna.

Men är allt bättre med Paris?

Nej, till exempel slutar vissa bussar gå kvart över nio på kvällen och Parisarna är inga mästare på att skapa till exempel funktionella vattenledningar.

Dessutom står de prostituerade på samma gata som vanligt, hårt sminkade och ofta väldigt fint klädda, som om inget hade hänt inom feminismen och kvinnans frigörelse på tio år i Paris.

Apropå kvinnan, är många franska kvinnor på något sätt väldigt finlemmade och de har ett slags känsligt och allvarligt uttryck i ögonen. Många har höga klackar och de visar sin kvinnlighet på ett starkt och noggrannt sätt. Dessutom betraktar människor varandra utan att någon irriteras, som i Sverige. På bussen flyttar man inte på sig ifrån varandra, snarare tvärtom.

Det finns universitet från medeltiden mitt i staden.

Upplysningen, i Paris vilar fortfarande ekot av förnuftets revolution över förlegade politiska system, tornet där Marie Antoinette satt fängslad står kvar som vanligt. Kungligheten som undrade varför de fattiga bad om bröd när det finns bakalser när hon för ovanlighetens skull tog sig utanför palatsets väggar. Begreppet upplysning lever i Frankrike med rätta, denna republik som påminner mig om att Sverige inte ännu, trots att det gått över två hundra år sedan franska revolutionen, inte gjort sig av med monarkin.

Boulevarderna, dessa ibland hundratals meter breda gatorna som sträcker sig rakt genom stadsmassan. Dessa skapades för att kunna hålla ordning på stadsinnevånarna under alla omvälvningar som Paris genomgått. Även idag finns spåren kvar av dramatik genom de för bombsplitter värdelösa skräpkorgarna i form av gröna genomskinliga plastpåsar. Eller de kvardröjande kravallstaketen som lämnas kvar till nästa veckas demonstration.

Konsten, Louvren är enorm med svenska mått, som tre slott och ligger mitt i Paris, det som utmärker staden är de enorma konsthallarna.

På den före detta järnvägsstationen D'Orsay kan du se en fantastisk utställning om den abstrakta konstens framväxt, från de första försöken att måla solens rena ljus till försök att beskriva ljud och rörelse i bildkonsten med hjälp av abstraktion.

Själv kan jag ha svårt att helt ta till mig abstrakt konst, men trixet är att försöka tänka bort ambitionen att kunna associera verket med någonting annat än sig självt. Att bara uppleva verket utan att analysera.

Som att uppleva solen eller regnbågen.

Albin

PPM

PowerPuffMode

PPM på stan:

Frisyren visar tydliga spår av stylingprodukter.

"Arg och framgångsrik" säger ansiktet.

Knallig make-up.

Tröjan blottar axlarna, rejält. Även i januarikylan.

Brett bälte (från mosters 80-talsgarderob) vars spänne bländar alla mötande och sitter precis ovanpå muffen.

Jättekort kjol.

Kinaskor – helt rätt. Även i januarikylan, gärna i kombination med stickade benvärmare.

Stå bredbent markerar självsäkerhet OCH framhäver ben och fötter.

PPM på middag;

All slags middag: familje-/släkt-, jobb-, restaurangmiddag, med vänner, på tu man hand med kärestan, med svärmor, med mammas nye sambos ungar, med x-et, osv!

Luggen stajlad att täcka MINST ett öga – integritet och gömställe.

Alert, men inte käck min – lagom förväntansfull.

Kavaj med brett slag, en, max två knappar.

Blus/skjorta i rå stil. Gärna fransande rå-kanter. Är kavajen mörk, ska skjortan vara ljus, och vice versa. Med vuxen urringning.

Jeans. Bara inte fjolårets vida modell som räckte ända ner till tårna.

PPM med partnern:

Självsäker och flirtig, kroppsspråket lagom prytt.

Tofsar eller flätor – förebygger knullrufs och är bra handtag.

Naken*, bortsett från…

…negligé, i lila, turkos eller möjligen ljusgult. INTE rött, svart eller vitt.

Eventuellt sensuellt förgylld med päls-, fjäder- eller spetskrage.

*Naken inbegriper halvtimmes helkroppsrakning och muff-ansning.

Inge Ricking

Sanna Fröberg-Fredén har skapat denna bricka! Om du vill ha en bricka, kontakta Whirldesign! Sanna@whirldesign.se

Matkonst:

Paus

Slynglar besökte restaurang Paus på Rörstrandsgatan. Det var inget vi kom att ångra. När vi klev in genom dörren möttes vi av skön musik, vita kaklade väggar, John Bauer inspirerad konst, dämpad romantiskt ljus och meny i crossovertappning.

Den unga personalen är mycket serviceinriktad - och vi bjuds på en anklever apertife tjusigt upplagd. Vi beställde halstrade pilgrimsmusslor med svamprisotto och madeira sky till huvudrätt och kyparen berättar ivrigt om vad vi fått in på tallriken. Till detta drack vi ett fransk vitt vin från Rhone distriktet. Utsökt!

Till efterrätt blev det en chokladbakelse med hallonssås, serverad i en söt dockliknande servis samt vaniljklass och en grillade brioche med vaniljkräm och hallon på toppen. Mycket vällagat och gott.

Paus är en dyr restauarang men maten var underbart god så om ni ska fira något speciellt, förlovning, födelsedag, vinst på lotto eller bara skämma bort er själva för ett tag tycker vi absolut att Paus är värt ett besök!

Paus får 4 slynglar av 5.

Sanna Fröberg Fredén och Kristian Fredén

Fakta:

Adress: Rörstrandsgatan 18, Stockhom

Telefon: 08 – 34 44 05

Öppettider: måndag till lördag 17.00 – 01.00

Bildkonst:

Alice Noonan har gjort denna teckning.

Geir Nyhuus konst är skiftande och stark. Han besitter en förmåga att förena det exakta med det kaotiska på ett både kärleksfullt och offensivt sätt.

Se på senaste dataspelsgrafiken här.

Cholid Myrman

Vad är konst?

Det första svaret på den frågan brukar vara att konst är något som är skapat för att försköna omgivningen, för att skänka glädje, harmoni och ro. Efter att ha tänkt ett tag till så brukar den tillfrågade erinra sig all ful konst, alla förvridna skulpturer och perspektivlösa målningar, och konstatera att konst visst inte enbart är skönt och dekorativt. Den tillfrågade brukar då konstatera (sic) att definitionen på konst är att det är just det som konstnären själv anser vara konst. I enlighet med detta resonemang är det alltså konst om Duchamp ställer en hushållsartikel på en piedestal men inte om samma artikel används i köket. Även denna definition är emellertid fel. Den enda som bestämmer vad som är konst är nämligen du, det vill säga den som betraktar föremålet, tavlan, filmen eller vad det nu är. Konstnären är maktlös. Om ingen vill betala för ett verk eller kan få något känslomässigt utbyte av det så är det inte konst. Det är du som har makten att bestämma vad som är konst för dig.

Anders Hedman

Umeå konsthögskola på mejan

Om man i vanliga fall har orsak att besöka Konstakademien på Fredsgatan i Stockholm för dess fina konstsamlingar, och inte minst de imponerande gipsavgjutningarna av antikens skulpturer, så är orsaken att avlägga ett besök nu desto större. Fram till 31 augusti visas nämligen avgångselevernas från Umeå Konsthögskola examensutställning där.

Slynglars reporter besökte vernissagen och kan konstatera att myten om att konstnärer som gått i konstskola skulle stöpas i samma form stilmässigt vederläggs. En av de utställande konstnärerna, Christina Kullman, sade vid en pratstund att hon trodde att de varierande uttrycken kanske är en reaktion på denna myt, och att man som konstnärsskoleelev har desto större motivation att sträva efter eget uttryck, för att profilera sig gentemot de andra eleverna.

Det första som händer mig vid besöket är att jag hamnar framför en duk som visar filmen ”Apartheid of the Fine Arts”. En svart konstnärsstudent berättar om diskrimineringen vid konstuniversitetet i Johannesburg, och det misslyckade kulturutbytet med Sverige. Att filmens färger är bleka, sjaskiga och att den är skakigt filmad bidrar till de obehagskänslor som förmedlar till tittaren. Mannen bakom filmen heter Torgny Nilsson.

Lite omskakad efter denna deprimerande film, är det skönt att komma ut i den livsglädje som jag tycker genomsyrar de övriga verken. Ett bra exempel är Christina Kullmans enda bidrag – som dock täcker en hel vägg – vilket har titeln ”Get Out of my Democracy”. Det består av ett oräkneligt antal datautskrifter av konstnärinnans eget ansikte täckande en A3-sida. Omgärdad av dessa A3-sidor med ansiktsfotografiet, tronar hon själv på en större bild i svart-vitt. Man kan fråga sig vad hon vill säga med detta verk; själv tolkar jag det som en kommentar till vår tids självfixering och det ökande mediebruset. A4-sidorna kan om man vill vara ett oändligt antal TV-skärmar som visar samma film.

En konstnär som mera direkt kommenterar sin samtid är Lasse Maunos färglada målningar. En tavla med en bomb i varma färger och texten ”släpp den” eller en bild som är elak mot en stor hamburgerkedja, får mig att det samhällstillvända temat på årets vårsalong nog inte var en slump, utan att detta är en viktig strömning inom konsten just nu. Ett annat exempel på det samhällstillvända på Konstakademien är Katja Aglerts verk, som består av ett blad med ett antal maskinskrivna ”naiva” frågor om prostitution. Pappren med dessa frågor har hon sedan klistrat upp över en vägg i olika storlek och på och över varandra. Budskapet går inte att ta miste på.

En av konstnärerna som tål att lyftas fram är Frida Oliv, vilkas målningar leker med färgerna på ett effektfullt sätt. Genom att låta en blomma eller ett djur vara i färg på en målning som i övrigt är i svart-vitt så blir verken blir tydliga och starka genom kontrasten. Isabel Cantzlers målningar imponerade också. De har ofta varma färger, åt skärt- eller krämhållet, och uppbrutna perspektiv och som åskådare blir man stående länge framför bilderna.

Jan B Mayland har byggt upp något som liknar en stenålders kultplats, Knutte Wester å sin sida har gjort ett ”reportage” med texter, och filmer om projektet Guldgatan 8, som han är engagerad i. Enkelt uttryckt går detta projekt ut på att med hjälp av konst bidra till integreringen av asylsökande. Ett lovvärt initiativ. Ylva Mazettis bidrag består av ett fotografi av en stol och en bok, samt en vidhängande liten text. Vänder man sig om så ser man samma stol och bok, fast i verkligheten! Skojigt.

Har du chansen så missa inte Konsthögskolan i Umeås examensutställning. Genom en uppsjö olika uttryck förmedlar konstnärerna värme, humor och samhällskritik på ett spännande och intressant sätt.

Anders Hedman

Lådor

En låda är en sorts metasak – en sak avsedd att förvara saker i. Alltså: ett innehåll.

På en av min barndoms favorit-LP, ”Svenska Sesam”, erbjuds en papplåda till karaktären Ernie.

Den anonyme försäljaren talar hela tiden med låg, nästan viskande röst – ständigt nedtystande den mer gapiga Ernie.

”Den är ju tom!”, konstaterar Ernie högt och besviket när han tittar ner i lådan.

”Sssscchhh!!!...”, replikerar försäljaren nervöst och låter honom förstå att det är precis detta som är själva poängen med lådan.

Vid eventualiteten av att det skulle börja regna hallonbåtar till exempel – vad vore då bättre att ha än just en tom låda att fånga upp dem i!? Och Ernie köper lådan. Den tilltalar honom plötsligt alldeles väldigt, vilket man knappast kan förebrå honom.

I linje med Ernies begeistring har hela judendomen och den därpå följande kristendomen sitt ursprung i en låda.

I fyrtio år bar man omkring med förbundsarken i öknen.

Under Kung Salomos tid försvann den. Ingen vet längre vad den innehöll. Ändå tycker sig uppenbarligen miljoner ha hört dess budskap. Till skillnad från i Ernies fall köps alltså här inte själva lådan, utan dess idé. Också Marcel Duchamp fann den intressant. 1916 placerade Walter Arensberg på uppdrag av honom ett föremål inuti ett garnnystan, vilket sedan förseglades mellan två fastskruvade mässingsskivor; konstverket ”With a hidden noise”.

Titeln är anmärkningsvärd – ljudet när den lilla lådan skakas är ju allt man får, det är det ljudframbringande föremålet i sig som är okänt. Menar Duchamp att även ljudet förblir fördolt eftersom lyssnaren förvägras dess ursprung? Som kontrast mot denna hemlighetsfulla lilla låda kan man då sätta konsumtionssamhällets alla massproducerade förpackningar som istället skriker ut sitt innehåll.

Dem är det ju förstås lite annorlunda med. Warhols tomma Brillo-boxar efterliknar lådor som görs för att inhysa tvättmedel.

Arthur Danto menade att detta verk lokaliserar modernismens slutpunkt, den punkt där föreställningen om en given riktning i konsten slutgiltigt urholkats. Härefter följer ett enda, oändligt oavslutat verk om frånvaron av verk. En meta-ironisk pendang i sammanhanget blir det kopierande verket ”Not Andy Warhol” av Mike Bidlo.

Det är förstås inte lika känt – hur skulle det kunna vara det, det hänvisar ju ständigt till vad det inte är självt.

Det säger: ”Jag håller låda om de tomma lådor dessa tomma lådor exakt liknar men inte är”.

Kanske är det någonstans ett tydliggörande av lådans essens: att genom själva formen ständigt representera en brist på självtillräcklighet.

Men om konst och religion slutligt befinns vara tomma lådor, vad blir då vi? Joseph Beuys utropade oss alla till konstnärer.

Han kunde ha sagt hallonbåtar.

Kristian Fredén

Ångest och sperma

I Bergen ställer nu den omdiskuterade konstnären Bjarne Melgaard ut

Jag har inte sett hans tidigare konst men videon där en man suger på ett barns arm har jag sett en bit av via ett inslag i TV. Det jag såg videon anser jag vara omoraliskt och fult.

Utställningen i Bergen blandar inte in några oskyldiga människor mer än i böcker som finns i biljettluckan. De böckerna om avrättningar hoppar jag dock raskt över.

Utställningen kommunicerar ångest och aggression blandat med viss humor.

En man tecknas upphängd fastkedjad på en vägg och med benen och organet pågående uppätandes av en massa råttor. Mannen säger i en serie likartade teckningar ungefär "first we took steroids and went to Barbados and you asked me to kill him..."

Det enda som kommunicerar annat än denna panikångest är en rolig plastfigur med ett påhittat camouflagemönster. I mönstret syns bland annat "infected mountains".

teckningar av aidssjuka steroidstinna muskelknuttar som mördar, ejakulerar och svär

Figuren sägs vara en krigare mot sig själv som inte har några allierade.

Det finns vissa konstnärer som helt planlöst vältrar sig i ångest och perversioner och vilka för det hyllas som "klasskämpar" eller "avantgarde".

Vissa av sakerna kan sägas förmedla en känsla av "allt är möjligt" och "jag kan också chockera med teckningar av aidssjuka steroidstinna muskelknuttar som mördar, ejakulerar och svär".

Kanske säger utställningen något om att det går att kombinera aggression med humor?

Albin Axén

Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2009-10-20. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress