Konst20 oktober 2004
Svenskform
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Varken lyxvurm eller avantgarde
Om svensk design idag
I Sverige har vi en benägenhet att fanatiskt hylla och promota sådant som vi vid något tillfälle lyckats bra med. Så var det med Volvo, med Ericsson, med popmusiken. Vi intalar oss att det vi gjort bra har vi gjort bäst. Nu är det design som vi är ”bäst” på. 2005 är utropat till svenskt designår och i Malmö gör vandringsutställningen Ung svensk form 04 anhalt i sommar.
Det var inte bara Linda Rampell(fotnot se nedan) som tog sig för pannan när politikerna började prata om designåret. Jag såg för mitt inre en årslång golgatavandring i obehandlad alm och naturvita tyger. 2003 var designåret i Barcelona och det som slog mig under mitt besök där var att den katalanska designen är omöjlig att karaktärisera i en kort mening. Delvis därför att den i hög grad är beroende av utländska influenser (främst skandinavisk pragmatisk enkelhet och italiensk lyxvurm), men mest för att katalanska formgivare saknar en officiell smak och designfilosofi. Det har vi dessvärre i Sverige. Svensk design kan sammanfattas i två ord: naturromantisk minimalism.
När jag då besöker Ung svensk form 04, som väl kan betraktas som en förhandsvisning av vad som väntar nästa år, är det de individuella uttrycken jag håller utkik efter. Det första som möter mig är några möbler och jag ryggar instinktivt tillbaka. Ung är tydligen inte detsamma som avantgarde, tänker jag mot bakgrund av att den mer intressanta formen idag är skulptural och ligger närmare konst än inredning.
Längre in hittar jag sådant också. Loop av Johanna Lindgren är till exempel alldeles för snyggt dekorativ för att komma till bruk för sin praktiska nytta och tillräckligt abstrakt för att ingen ska fatta vad det är: något slags ljuddämpare som monteras på väggar.
Personligen är jag lite trött på vågen av ”lekfullhet” som drabbat formgivarvärlden det senaste året, men Sagan om Sverige av Elin Basander Lundin är en snillrik kommentar till min generations prefabricerade Astrid Lindgren-mysiga Sundbornideal, så som det förmedlades i Emil i Lönneberga-filmatiseringar, Idas sommarvisa och Ikeakatalogen. Hennes ihopsättbara gungstol ger, trots att den är gjord av formgivarnas favoritnaturmaterial Almplywood, ett så artificiellt intryck att man tänker på dockskåpsmöbler ur rekvisitan från någon av teves mindre lyckade barnprogram.
”Det är videokonst på hög nivå”
En lite mörkare samhällssyn speglas hos grafikern Jenny Mörtell. Hennes lite gulligt melankoliska Promoaffisch för mig själv tolkar jag som en kritik mot att det moderna livet till stor del är en kamp för att synas. Att synas är att finnas till och livet kan liknas vid en lång pr-kampanj.
Jag kan inte påstå att Ung svensk form bjudit mig på några större överraskningar. Den största upplevelsen är märkligt nog något som vi alla är väl bekanta med vid det här laget: vinjetterna på SVT av Linus Carlson, Joel Nordström och Lars Ohlin. Det är videokonst på hög nivå och vad jag vet det mest lyckade försöket att introducera detta lite svårbegripliga konstmedium för massorna. Nu återstår bara att se om 2005 kommer vara lika förutsägbart som 2004, än har jag inte sett något som pekar på motsatsen.
Joakim Borda P.
(fotnot: Linda Rampell är designteoretiker som ogillar traditionell Svensk Form)
Utställningen fortsätter efter Malmö och färdas vidare till Östersund, Linköping, Umeå,
Göteborg, Luleå och slutligen London
Ljuddämpare
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Om svensk design idag
I Sverige har vi en benägenhet att fanatiskt hylla och promota sådant som vi vid något tillfälle lyckats bra med. Så var det med Volvo, med Ericsson, med popmusiken. Vi intalar oss att det vi gjort bra har vi gjort bäst. Nu är det design som vi är ”bäst” på. 2005 är utropat till svenskt designår och i Malmö gör vandringsutställningen Ung svensk form 04 anhalt i sommar.
Det var inte bara Linda Rampell(fotnot se nedan) som tog sig för pannan när politikerna började prata om designåret. Jag såg för mitt inre en årslång golgatavandring i obehandlad alm och naturvita tyger. 2003 var designåret i Barcelona och det som slog mig under mitt besök där var att den katalanska designen är omöjlig att karaktärisera i en kort mening. Delvis därför att den i hög grad är beroende av utländska influenser (främst skandinavisk pragmatisk enkelhet och italiensk lyxvurm), men mest för att katalanska formgivare saknar en officiell smak och designfilosofi. Det har vi dessvärre i Sverige. Svensk design kan sammanfattas i två ord: naturromantisk minimalism.
När jag då besöker Ung svensk form 04, som väl kan betraktas som en förhandsvisning av vad som väntar nästa år, är det de individuella uttrycken jag håller utkik efter. Det första som möter mig är några möbler och jag ryggar instinktivt tillbaka. Ung är tydligen inte detsamma som avantgarde, tänker jag mot bakgrund av att den mer intressanta formen idag är skulptural och ligger närmare konst än inredning.
Längre in hittar jag sådant också. Loop av Johanna Lindgren är till exempel alldeles för snyggt dekorativ för att komma till bruk för sin praktiska nytta och tillräckligt abstrakt för att ingen ska fatta vad det är: något slags ljuddämpare som monteras på väggar.
Personligen är jag lite trött på vågen av ”lekfullhet” som drabbat formgivarvärlden det senaste året, men Sagan om Sverige av Elin Basander Lundin är en snillrik kommentar till min generations prefabricerade Astrid Lindgren-mysiga Sundbornideal, så som det förmedlades i Emil i Lönneberga-filmatiseringar, Idas sommarvisa och Ikeakatalogen. Hennes ihopsättbara gungstol ger, trots att den är gjord av formgivarnas favoritnaturmaterial Almplywood, ett så artificiellt intryck att man tänker på dockskåpsmöbler ur rekvisitan från någon av teves mindre lyckade barnprogram.
”Det är videokonst på hög nivå”
En lite mörkare samhällssyn speglas hos grafikern Jenny Mörtell. Hennes lite gulligt melankoliska Promoaffisch för mig själv tolkar jag som en kritik mot att det moderna livet till stor del är en kamp för att synas. Att synas är att finnas till och livet kan liknas vid en lång pr-kampanj.
Jag kan inte påstå att Ung svensk form bjudit mig på några större överraskningar. Den största upplevelsen är märkligt nog något som vi alla är väl bekanta med vid det här laget: vinjetterna på SVT av Linus Carlson, Joel Nordström och Lars Ohlin. Det är videokonst på hög nivå och vad jag vet det mest lyckade försöket att introducera detta lite svårbegripliga konstmedium för massorna. Nu återstår bara att se om 2005 kommer vara lika förutsägbart som 2004, än har jag inte sett något som pekar på motsatsen.
Joakim Borda P.
(fotnot: Linda Rampell är designteoretiker som ogillar traditionell Svensk Form)
Utställningen fortsätter efter Malmö och färdas vidare till Östersund, Linköping, Umeå,
Göteborg, Luleå och slutligen London
Ljuddämpare
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-10-20. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress