Konst14 juli 2004
Knutlarsson
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Knut Larsson – Lokmannen (Kartago förlag, 93 s., hft)
Serier är ett medium som faller mellan kategorierna. Är det konst eller är det litteratur? Ingendera, de är serier, lyder det självklara svaret. I Slynglar har vi dock ingen specialspalt för serier, därför hamnar denna anmälan i konstspalten fastän vi tidigare skrivit om serier i litteraturspalten.
I undertecknads tycke har återväxten bland de svenska serietecknarna varit lite skral; visst har flera intressanta namn dykt upp under 90-talet, men deras många gånger ensidiga fokusering på det självbiografiska har gjort att de känns lite enahanda i längden. Det har givits ut en hel del bra serieböcker under 90- och 2000-talen, men jag saknar tecknare vars originalitet och fantasifullhet står i paritet med de främsta namnen från 70- och 80-talen, exempelvis Pirinen och Gunnar och Ulf Lundkvist.
Allt i den senare generationens svenska serietecknare är dock inte sjävlbiografiskt och socialrealistiskt (inget ont om dessa genrer i sig). Ett undantag heter Knut Larsson som förra året gav ut sitt andra album Lokmannen på Kartago förlag. När jag första gången läste Knut Larsson i ett gammalt nummer av Galago tänkte jag omedelbart på Max Anderssons mörka bisarra fantasier. Det var något i teckningarna som först fick mig att associera i den riktningen, och sedan även historiernas surrelistiska fantastik. Nu är det naturligtvis trist för en ung tecknare att bli jämförd sina föregångare, även om det är ett öde som nog drabbar alla tills de producerat tillräckligt med album för att bli jämförda med sig själva. Jag gör ändå jämförelsen för att ge läsaren en fingervisning om i vilken stil Larsson skapar sina serier, ty han är absolut ingen kopia av Andersson, olikheterna är lika många som likheterna. Men det finns gemensamma nämnare, inte minst i den svarta humorn. Det finns något hos båda dessa tecknare som jag tror gör att de får många hyllningar, men också något avigt som gör att den stora massan inte tar dem till sig. Precis som med mycken stor konst.
Larssons album gör till sin yta gör sken av att vara självbiografiskt. Det inleds nämligen med en bild av serieskaparen som pojke, och denna bild återkommer, fast tecknad i bokens titelepisod. På så vis får det fiktiva ett sken av verklighet och tvärtom. För ingen tror väl att serietecknaren själv verkligen älskar tåg så mycket att när han gör sin kvinna med barn föder hon fram ett tåg åt honom? Eller kanske älskar han tåg precis så mycket, och då är ju bilden av honom som ett lokomotiv som lägrar kvinnan i allra högsta grad sann. Även om den inte är objektivt sann skildrar den i så fall verkligheten bättre än ett fotografi nånsin kan göra.
Om den första serien i samlingen, ”Morfars verkstad” gör ett självbiografiskt intryck så är andra, exempelvis den sista, ”Projektioner”, betydligt mer surrealistiska och fiktiva, ändå är det som om alla bitarna smälter ihop till en helhet som kanske är både verkliga upplevelser och fiktion på samma gång. Det spelar ingen roll vad som är vad. På samma sätt består albumet av en mängd fristående serier som ändå förenas de till en spännande helhet, inte bara genom den gemensamma teckningsstilen utan även genom något annat som är svårt att fixera. Likt den hermeneutiska cirkeln kräver förståelsen av bokens helhet en förståelse av de enskilda delarna, och delarna förstås bäst i ljuset av helheten.
Jag har inte riktigt insett Knut Larssons storhet förrän jag fick denna bok i min hand. Det beror nog mest på mig själv som tappade lite av intresset för den nya seriekonsten, när de nya tecknarna kändes alltmer enahanda och tidningen Galago förlorade, åtminstone en del av, sin själ. Det känns skönt att det finns åtminstonne en stark, ganska ung serietecknare med konstnärliga anspråk. Nu skall jag ta och skaffa Åsa Grennvalls nya!
Anders Hedman
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Serier är ett medium som faller mellan kategorierna. Är det konst eller är det litteratur? Ingendera, de är serier, lyder det självklara svaret. I Slynglar har vi dock ingen specialspalt för serier, därför hamnar denna anmälan i konstspalten fastän vi tidigare skrivit om serier i litteraturspalten.
I undertecknads tycke har återväxten bland de svenska serietecknarna varit lite skral; visst har flera intressanta namn dykt upp under 90-talet, men deras många gånger ensidiga fokusering på det självbiografiska har gjort att de känns lite enahanda i längden. Det har givits ut en hel del bra serieböcker under 90- och 2000-talen, men jag saknar tecknare vars originalitet och fantasifullhet står i paritet med de främsta namnen från 70- och 80-talen, exempelvis Pirinen och Gunnar och Ulf Lundkvist.
Allt i den senare generationens svenska serietecknare är dock inte sjävlbiografiskt och socialrealistiskt (inget ont om dessa genrer i sig). Ett undantag heter Knut Larsson som förra året gav ut sitt andra album Lokmannen på Kartago förlag. När jag första gången läste Knut Larsson i ett gammalt nummer av Galago tänkte jag omedelbart på Max Anderssons mörka bisarra fantasier. Det var något i teckningarna som först fick mig att associera i den riktningen, och sedan även historiernas surrelistiska fantastik. Nu är det naturligtvis trist för en ung tecknare att bli jämförd sina föregångare, även om det är ett öde som nog drabbar alla tills de producerat tillräckligt med album för att bli jämförda med sig själva. Jag gör ändå jämförelsen för att ge läsaren en fingervisning om i vilken stil Larsson skapar sina serier, ty han är absolut ingen kopia av Andersson, olikheterna är lika många som likheterna. Men det finns gemensamma nämnare, inte minst i den svarta humorn. Det finns något hos båda dessa tecknare som jag tror gör att de får många hyllningar, men också något avigt som gör att den stora massan inte tar dem till sig. Precis som med mycken stor konst.
Larssons album gör till sin yta gör sken av att vara självbiografiskt. Det inleds nämligen med en bild av serieskaparen som pojke, och denna bild återkommer, fast tecknad i bokens titelepisod. På så vis får det fiktiva ett sken av verklighet och tvärtom. För ingen tror väl att serietecknaren själv verkligen älskar tåg så mycket att när han gör sin kvinna med barn föder hon fram ett tåg åt honom? Eller kanske älskar han tåg precis så mycket, och då är ju bilden av honom som ett lokomotiv som lägrar kvinnan i allra högsta grad sann. Även om den inte är objektivt sann skildrar den i så fall verkligheten bättre än ett fotografi nånsin kan göra.
Om den första serien i samlingen, ”Morfars verkstad” gör ett självbiografiskt intryck så är andra, exempelvis den sista, ”Projektioner”, betydligt mer surrealistiska och fiktiva, ändå är det som om alla bitarna smälter ihop till en helhet som kanske är både verkliga upplevelser och fiktion på samma gång. Det spelar ingen roll vad som är vad. På samma sätt består albumet av en mängd fristående serier som ändå förenas de till en spännande helhet, inte bara genom den gemensamma teckningsstilen utan även genom något annat som är svårt att fixera. Likt den hermeneutiska cirkeln kräver förståelsen av bokens helhet en förståelse av de enskilda delarna, och delarna förstås bäst i ljuset av helheten.
Jag har inte riktigt insett Knut Larssons storhet förrän jag fick denna bok i min hand. Det beror nog mest på mig själv som tappade lite av intresset för den nya seriekonsten, när de nya tecknarna kändes alltmer enahanda och tidningen Galago förlorade, åtminstone en del av, sin själ. Det känns skönt att det finns åtminstonne en stark, ganska ung serietecknare med konstnärliga anspråk. Nu skall jag ta och skaffa Åsa Grennvalls nya!
Anders Hedman
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-07-14. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress