Konst20 oktober 2004
Helgon
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Fula helgons kalender
Med all homofobi, aids och diskriminering som drabbar bögar, flator och transor i världen är väl en helgonkalender precis vad de behöver? Det tycks Lars Gårdfeldt och Elisabeth Ohlson Wallin tro. I maj gav de ut den påkostade fotoboken H.O.M.O – en helgonkalender (Ordfront).
Efter kyrkomötet i Örebro 1529 kördes såväl helgon som sakrament ut ur Svenska kyrkan. Katolicismens helgondyrkan har allt sedan dess varit föremål för löje och spe i Sverige. Märkligt då att den lutheranske prästen Lars Gårdfeldt ger ut en egen helgonkalender. Fast när man läser den är det kanske inte så konstigt i alla fall. Syftet påstås vara att utnämna skyddshelgon till de grupper som kyrkan (läs Vatikanen) ignorerar eller rent av fördömer. Och visst är det för svensk demokratisk sensibillitet stötande att allt från kriminella personer till banala åkommor som förstoppning har sitt eget skyddshelgon och inte transor och hiv?
Men alla tårdrypande moralkakor som levereras i Gårdfeldts text är i slutändan inte mycket mer än ogina tjuvnyp på katolicismen. Varje helgon illustreras med ett foto av Elisabeth Ohlson Wallin och ett tragiskt människoöde från vår tid. Som Sankta Agata, av Gårdfeldt utnämnd till transexuellas skyddshelgon, får vi se sicilianska Caterina som av sin familj injicerades med tvivelaktiga medel för att pungen skulle uvecklas ordentligt. Till sankt Laurentius har Ohlson Wallin fotograferat en homosexuell man framför Peterskyrkan med en bild av Alfredo Ormando i handen. Ormando brände sig själv till döds på samma plats 1998 i protest mot kyrkans attityd mot homosexuella. Texten ekar av självgod antipapism: ”Alfredo hade rivits i bitar av kyrkans dogmer.”
Jag begriper inte till vem H.O.M.O – en helgonkalender riktar sig till. Som katolik blir man bara stött och kanske även förolämpad. Som lutheran har man inget behov av några skyddshelgon. Som ateist ännu mindre.
Ytterligare en brist är urvalet av helgon. Som katolsk bög eller flata blir man tveklöst väldigt besviken över att de två av hävd officiella homohelgonen Sankt Sebastian och Maria Magdalena inte finns med. Och varför inkludera en rabiat homofob som heliga Birgitta?
Att en präst skriver en massa trams kan jag acceptera, men att dessutom bilderna är skitfula är oförlåtligt. Ohlson Wallins förkärlek till ”vanliga” människor ställer höga krav om det ska bli snygga bilder. Men att sedan arrangera personerna i ointressanta miljöer, med stela poser och dålig rekvisita kan inte annat än misslyckas. Det finns bara ett snyggt foto i hela boken – det som skildrar Roms första martyrer.
Förlaget har genom de påkostade och snygga pärmarna i krokodilpräglat skinn säkert velat locka de coffe-table-book-älskande trendbögarna och jag hoppas för deras skull att de bläddrar lite först. Mitt förslag är att de istället köper Taschens lysande bok med kitschkonstnärsduons Pierre et Gilles samlade verk. Där får man inte bara sitt lystmäte av helgon och madonnor, utan även glamourösa popstjärnor, hinduiska gudar, thailändska råskinn och mängder av vackra pojkar. Och bäst av allt är att man slipper alla patetiska förböner och översentimental prästerlig prosa.
Joakim Borda P.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Med all homofobi, aids och diskriminering som drabbar bögar, flator och transor i världen är väl en helgonkalender precis vad de behöver? Det tycks Lars Gårdfeldt och Elisabeth Ohlson Wallin tro. I maj gav de ut den påkostade fotoboken H.O.M.O – en helgonkalender (Ordfront).
Efter kyrkomötet i Örebro 1529 kördes såväl helgon som sakrament ut ur Svenska kyrkan. Katolicismens helgondyrkan har allt sedan dess varit föremål för löje och spe i Sverige. Märkligt då att den lutheranske prästen Lars Gårdfeldt ger ut en egen helgonkalender. Fast när man läser den är det kanske inte så konstigt i alla fall. Syftet påstås vara att utnämna skyddshelgon till de grupper som kyrkan (läs Vatikanen) ignorerar eller rent av fördömer. Och visst är det för svensk demokratisk sensibillitet stötande att allt från kriminella personer till banala åkommor som förstoppning har sitt eget skyddshelgon och inte transor och hiv?
Men alla tårdrypande moralkakor som levereras i Gårdfeldts text är i slutändan inte mycket mer än ogina tjuvnyp på katolicismen. Varje helgon illustreras med ett foto av Elisabeth Ohlson Wallin och ett tragiskt människoöde från vår tid. Som Sankta Agata, av Gårdfeldt utnämnd till transexuellas skyddshelgon, får vi se sicilianska Caterina som av sin familj injicerades med tvivelaktiga medel för att pungen skulle uvecklas ordentligt. Till sankt Laurentius har Ohlson Wallin fotograferat en homosexuell man framför Peterskyrkan med en bild av Alfredo Ormando i handen. Ormando brände sig själv till döds på samma plats 1998 i protest mot kyrkans attityd mot homosexuella. Texten ekar av självgod antipapism: ”Alfredo hade rivits i bitar av kyrkans dogmer.”
Jag begriper inte till vem H.O.M.O – en helgonkalender riktar sig till. Som katolik blir man bara stött och kanske även förolämpad. Som lutheran har man inget behov av några skyddshelgon. Som ateist ännu mindre.
Ytterligare en brist är urvalet av helgon. Som katolsk bög eller flata blir man tveklöst väldigt besviken över att de två av hävd officiella homohelgonen Sankt Sebastian och Maria Magdalena inte finns med. Och varför inkludera en rabiat homofob som heliga Birgitta?
Att en präst skriver en massa trams kan jag acceptera, men att dessutom bilderna är skitfula är oförlåtligt. Ohlson Wallins förkärlek till ”vanliga” människor ställer höga krav om det ska bli snygga bilder. Men att sedan arrangera personerna i ointressanta miljöer, med stela poser och dålig rekvisita kan inte annat än misslyckas. Det finns bara ett snyggt foto i hela boken – det som skildrar Roms första martyrer.
Förlaget har genom de påkostade och snygga pärmarna i krokodilpräglat skinn säkert velat locka de coffe-table-book-älskande trendbögarna och jag hoppas för deras skull att de bläddrar lite först. Mitt förslag är att de istället köper Taschens lysande bok med kitschkonstnärsduons Pierre et Gilles samlade verk. Där får man inte bara sitt lystmäte av helgon och madonnor, utan även glamourösa popstjärnor, hinduiska gudar, thailändska råskinn och mängder av vackra pojkar. Och bäst av allt är att man slipper alla patetiska förböner och översentimental prästerlig prosa.
Joakim Borda P.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-10-20. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress