Konst17 januari 2005
Berlin
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Ett urbant epos i bildform
Berlin har varit centrum för europeisk undergroundkultur ända sedan tredje rikets fall. De tuffaste trenderna inom musik, mode och konst har oftast haft sitt ursprung i den en gång delade staden. Efter murens fall har Östberlin blivit ledande i europeisk gatukonst.
I stadsdelen Friedrichshain, på östsidan av Berlin, är det tätt mellan entusiastdrivna konstgallerier och konstnärskollektiv. De flesta husen i området, oftast i sträng nordisk jugendstil, har fått renoverade fasader och esplanadsystemets lugna smågator bidrar till traktens charmiga idyll.
Man skulle kunna förväxla platsen med Södermalm om det inte vore för den uppenbara frånvaron av klottersaneringsbilar och parkskötare. Överallt pryds husfasaderna av bilder och grafitti. Redan under kalla kriget var Berlin känt för sin graffitikonst, inte minst den som prydde muren. Men nu har konstformen utvecklats och närmat sig grafikens tekniker. Med hjälp av dator, scanner och printer skapar östberlinska gatukonstnärer bilder som påminner om grafitti men som kan mångfaldigas i det oändliga och lätt klistras upp på någon lämplig vägg. Det som gatukonsten förlorat i hantverksarbete har den vunnit i komplexitet och exponering.
Det är inte svårt att ge gatukonsten en djupare symbolisk innebörd. Den begränsade yttrandefriheten under DDR-tiden har troligen haft stor betydelse för utvecklandet av detta ordlösa bildspråk där betydelserna endast kan uttolkas av de invigda.
Som utomstående uppfattar man gatubilderna som avsändarlösa meddelanden, som kryptiska hälsningar till en okänd mottagare. Brevid en affisch som inbjuder till partykväll på någon av de lokala klubbarna ser jag en annan som inte tycks marknadsföra något alls. Det är ett snyggt och enkelt och svartvitt collage med några ungdomar framför ett stort bostadsshus i 60-talsfunktionalistisk stil. Några svarta blomsiluetter bryter kompositionens kalla minimalism. Skulle kunna vara ett skivomslag eller en illustration i Bon.
Även om gatukonsten mestadels är anonym kan man genom stilen, som ofta är mycket individuell, särskilja de olika konstnärerna och följa deras utveckling. Att det finns ett hemligt språk i gatukonsten märker man av hur de olika konstnärerna interagerar på husväggarna. Gatukonstnärerna i Berlin ändrar gärna och bygger på sina konstverk efterhand. Men detta gör de i högre grad på andras verk. Konstverken tar form av en dialog mellan konstnärer och publik, men kanske särskilt konstnärer emellan. De kommenterar, kritiserar eller skämtar med varandra genom dessa ändringar.
På en del väggar konstverken har olika konstnärer klistrat upp och sprejat så många bilder att de förenas till väldiga collageartade muralmålningar. Precis som muralmålaren Diego Rivera skildrade den mexikanska kulturens utveckling från förkolumbiansk tid till den moderna industrialismen, skildrar Berlins gatukonstnärer ett halvsekel av instängdhet, tystnad och gränslös kreativitet. Det är ett urbant epos i bildform.
Joakim Borda P.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Berlin har varit centrum för europeisk undergroundkultur ända sedan tredje rikets fall. De tuffaste trenderna inom musik, mode och konst har oftast haft sitt ursprung i den en gång delade staden. Efter murens fall har Östberlin blivit ledande i europeisk gatukonst.
I stadsdelen Friedrichshain, på östsidan av Berlin, är det tätt mellan entusiastdrivna konstgallerier och konstnärskollektiv. De flesta husen i området, oftast i sträng nordisk jugendstil, har fått renoverade fasader och esplanadsystemets lugna smågator bidrar till traktens charmiga idyll.
Man skulle kunna förväxla platsen med Södermalm om det inte vore för den uppenbara frånvaron av klottersaneringsbilar och parkskötare. Överallt pryds husfasaderna av bilder och grafitti. Redan under kalla kriget var Berlin känt för sin graffitikonst, inte minst den som prydde muren. Men nu har konstformen utvecklats och närmat sig grafikens tekniker. Med hjälp av dator, scanner och printer skapar östberlinska gatukonstnärer bilder som påminner om grafitti men som kan mångfaldigas i det oändliga och lätt klistras upp på någon lämplig vägg. Det som gatukonsten förlorat i hantverksarbete har den vunnit i komplexitet och exponering.
Det är inte svårt att ge gatukonsten en djupare symbolisk innebörd. Den begränsade yttrandefriheten under DDR-tiden har troligen haft stor betydelse för utvecklandet av detta ordlösa bildspråk där betydelserna endast kan uttolkas av de invigda.
Som utomstående uppfattar man gatubilderna som avsändarlösa meddelanden, som kryptiska hälsningar till en okänd mottagare. Brevid en affisch som inbjuder till partykväll på någon av de lokala klubbarna ser jag en annan som inte tycks marknadsföra något alls. Det är ett snyggt och enkelt och svartvitt collage med några ungdomar framför ett stort bostadsshus i 60-talsfunktionalistisk stil. Några svarta blomsiluetter bryter kompositionens kalla minimalism. Skulle kunna vara ett skivomslag eller en illustration i Bon.
Även om gatukonsten mestadels är anonym kan man genom stilen, som ofta är mycket individuell, särskilja de olika konstnärerna och följa deras utveckling. Att det finns ett hemligt språk i gatukonsten märker man av hur de olika konstnärerna interagerar på husväggarna. Gatukonstnärerna i Berlin ändrar gärna och bygger på sina konstverk efterhand. Men detta gör de i högre grad på andras verk. Konstverken tar form av en dialog mellan konstnärer och publik, men kanske särskilt konstnärer emellan. De kommenterar, kritiserar eller skämtar med varandra genom dessa ändringar.
På en del väggar konstverken har olika konstnärer klistrat upp och sprejat så många bilder att de förenas till väldiga collageartade muralmålningar. Precis som muralmålaren Diego Rivera skildrade den mexikanska kulturens utveckling från förkolumbiansk tid till den moderna industrialismen, skildrar Berlins gatukonstnärer ett halvsekel av instängdhet, tystnad och gränslös kreativitet. Det är ett urbant epos i bildform.
Joakim Borda P.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2005-01-17. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress