Litteratur9 april 2005
Vodkalemon
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Minnets liv
Ett snöpulsande folk är på väg genom livet, vissa mot sin kärlek, andra mot ett Västerland som andas värme och rikedom i deras drömmar och en viss äldre man är på väg till en gravsten. Han heter Himo och det är genom honom vi får möta en kurdisk by i Armeniens bergiga områden. Han går till sin frus gravsten och berättar för henne om sina dagar i livet, som om den döde vore enklare att tala med än alla de levande runt omkring honom. Som död är vår tillvaro fri och redan ordnad, det bestämdas verkningar inger därför lugn i Himo, där han sitter frysande på kyrkogården. Men livets ej ännu bestämda drag befinner sig bara två gravar framför honom i form av en äldre kvinna som, även hon, för långa samtal med sin nu döde man.
De två möts i en tid av fattigdom som bara gör deras önskan om varandra mer innerlig. I sprickorna av allt det förlorande i människor, arbete, vänskap, lojalitet och pengar runt omkring dem i byn, så inleder de ett förhållande. Ett slags förbund, ett hemligt rum av hopp, i vilket de drivs att rädda en musik från döden.
Denna musik följer som en slingrande och ostyrig landsväg Vodka Lemon igenom, och genom dess sånger bjuds vi in till känslan av ett helt folks sätt att leva med sitt eviga förlorande som om det vore en del av deras kropp. En avsats från vilken de hoppar och tar fart istället för att falla tunga till marken av besvikelser, som de flesta av oss andra skulle göra. Detta är de förtrycktas råstyrka och Himo använder den till att frakta ett gigantiskt gammalt minne, i form av sin frus vackra garderob, på ryggen hela vägen till marknaden för att tjäna några dollar till maten för veckan. Hans nostalgiska krigsdräkt som kramar honom i minnet av en ungdom på språng i den kommunistiska armén, får även den vandra till marknaden och bli till trumpna, utbytbara dollar.
Himos hem har väggar fyllda av blommor och de blir ett varmt hav i vilket han måste ta skydd mot den isande vinden där utanför. De små glänsande stjärnorna som vaktar himlen dessa kalla vintriga nätter tar sig en titt in genom hans fönster för att upptäcka alla blommorna, hans nya möte och framförallt ett piano som skrattar befriande.
Men fri är han ännu inte, den kämpande Himo, och inte heller någon av de miljontals kurder som fortfarande lever utan egen stat, men i en värld fylld av stater. Därför har han ej heller något egentligt existensberättigande då våra liv i denna värld visas upp i form av nationens pass. Och troligen därför kan en vägg fylld av pappersblommor i en gammal mans hus få mig att förstå hur ödmjuk en människa måste bli för att överleva livet utan att få leva. Som en slipad sten som bara blir mjukare ju hårdare svallvågor som slagit emot den.
Detta är en film om det första slaget igenom det oslagbara, den första doften av en kommande frihet, som tar den stora vägen genom en kurdisk by för att gå dig till mötes i biosalongen. Väl där inne är det din tur att agera. Vem kommer att kasta den första stenen?
Eleonora Bru.
.
.
Ett snöpulsande folk är på väg genom livet, vissa mot sin kärlek, andra mot ett Västerland som andas värme och rikedom i deras drömmar och en viss äldre man är på väg till en gravsten. Han heter Himo och det är genom honom vi får möta en kurdisk by i Armeniens bergiga områden. Han går till sin frus gravsten och berättar för henne om sina dagar i livet, som om den döde vore enklare att tala med än alla de levande runt omkring honom. Som död är vår tillvaro fri och redan ordnad, det bestämdas verkningar inger därför lugn i Himo, där han sitter frysande på kyrkogården. Men livets ej ännu bestämda drag befinner sig bara två gravar framför honom i form av en äldre kvinna som, även hon, för långa samtal med sin nu döde man.
De två möts i en tid av fattigdom som bara gör deras önskan om varandra mer innerlig. I sprickorna av allt det förlorande i människor, arbete, vänskap, lojalitet och pengar runt omkring dem i byn, så inleder de ett förhållande. Ett slags förbund, ett hemligt rum av hopp, i vilket de drivs att rädda en musik från döden.
Denna musik följer som en slingrande och ostyrig landsväg Vodka Lemon igenom, och genom dess sånger bjuds vi in till känslan av ett helt folks sätt att leva med sitt eviga förlorande som om det vore en del av deras kropp. En avsats från vilken de hoppar och tar fart istället för att falla tunga till marken av besvikelser, som de flesta av oss andra skulle göra. Detta är de förtrycktas råstyrka och Himo använder den till att frakta ett gigantiskt gammalt minne, i form av sin frus vackra garderob, på ryggen hela vägen till marknaden för att tjäna några dollar till maten för veckan. Hans nostalgiska krigsdräkt som kramar honom i minnet av en ungdom på språng i den kommunistiska armén, får även den vandra till marknaden och bli till trumpna, utbytbara dollar.
Himos hem har väggar fyllda av blommor och de blir ett varmt hav i vilket han måste ta skydd mot den isande vinden där utanför. De små glänsande stjärnorna som vaktar himlen dessa kalla vintriga nätter tar sig en titt in genom hans fönster för att upptäcka alla blommorna, hans nya möte och framförallt ett piano som skrattar befriande.
Men fri är han ännu inte, den kämpande Himo, och inte heller någon av de miljontals kurder som fortfarande lever utan egen stat, men i en värld fylld av stater. Därför har han ej heller något egentligt existensberättigande då våra liv i denna värld visas upp i form av nationens pass. Och troligen därför kan en vägg fylld av pappersblommor i en gammal mans hus få mig att förstå hur ödmjuk en människa måste bli för att överleva livet utan att få leva. Som en slipad sten som bara blir mjukare ju hårdare svallvågor som slagit emot den.
Detta är en film om det första slaget igenom det oslagbara, den första doften av en kommande frihet, som tar den stora vägen genom en kurdisk by för att gå dig till mötes i biosalongen. Väl där inne är det din tur att agera. Vem kommer att kasta den första stenen?
Eleonora Bru.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2005-04-09. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress