Litteratur26 september 2004
Omfilm
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Om film
Film, ett medium som kombinerar en massa stillbilder i illusionen av rörelse, ihop med ljud.
Jag minns mina första filmupplevelser på kvartersbion som nu är nedläggningshotad av den bostadsrättsföreing som tagit över huset.
Detta känns tragiskt! Låt kvartersbiografen finnas kvar, kanske kan den få ökad publik nu när Street hottar upp denna vanligtvis trötta del av södermalm, även elakt kallad knivsöder. Ett namn som nu snart kan bytas mot designsöder?
Kvartersbion bör bli kulturminnesmärkt, den är en kulturinstitution i paritet med Operan.
De filmer jag såg var mestadels så kallade matinéer, Helan och Halvan, Bröderna Marx, Tarzan med Johnny Weismüller.
Oförglömliga upplevelser i den välbevarade och oförändrade biografen. Biografen har en enda salong och drivs av en enda eldsjäl, René. Filmsalongen, minns jag har en enorm takhöjd och känns ofta lite ekande tom. Lite kallt kunde det vara och stolarna var ganska hårda, med tunn stoppning av manchestertyg. I denna miljö visades dessa svartvita klassiker som lockade till skratt.
Konkurrerande filmupplevelser var så klart Kalle Anka, alla barn- och ungdoms-filmer som kom mestadels från USA som Mupparna i långfilmsformat men även svenska filmer som Åke och hans värld. En film jag särskilt minns att jag älskade var Spielbergs Närkontakt av tredje graden. Den visade utomjordingar som musikaliska och spännande, inte som ett fult hot. Dreyfus gjorde en bra insats som besatt av att kontakta utomjordingarna.
Men sedan, vad hände? Jo i högstadiet upptäckte jag Filminstitutet!
Denna guldgruva av bra film. Där betade jag första av min första upptäckt, John Huston. Hans filmer som Fat city eller Asfaltsdjungel på svenska lämnade ett djupt intryck.
Sedan rullade det på med stora mängder film från hela världen, allt från Bergman, Cassavetes, Kurosawa, Scorsese till Antonioni och Bonuel.
Hur kommer det sig att just filmen intresserade och intresserar mig? Jag kan först säga att filmen inte har samma betydelse idag, efter att jag upptäckt magin med teater, men alla filmer jag sett lever så att säga i mig ständigt. Det krävs väldigt lite för att jag skall associera vardagliga eller dramatiska händelser i mitt liv med vissa filmer.
Filmen ger betraktaren en blick in i en värld som styrs av kameramannen. Detta innebär både en lättnad och en styrka jämfört med teater. Lättnaden består i att filmen ger ett avstånd till aktörerna på duken. Om du som åskådare gäspar eller ser arg ut, påverkar du inte skeendet. Du kan slötitta dig förbi tråkiga passager utan dåligt samvete, till skillnad från teater. Styrkan hos filmen är att den genom sin kontrollmöjlighet kan närma sig konsten på ett sätt teatern kan ha svårt för, filmen kan skapa bilder. Visserligen är det bara Breaking the waves av von Trier som ännu verkligen haft med rena stillbilder som pausmoment i en film, men filmen kan spela på bildmomentet, med närbilder eller panoramabilder och så vidare.
Teatern kan försöka spela på dessa områden, med hjälp av scenografi och scenvinklar, men teaterns styrka ligger just i det att den sker i stunden framför betraktaren. Åskådarens blick kan enbart kämpas för eller förföras, aldrig kontrolleras. Detta upplever jag, gör att en dålig teater är mer outhärdlig än en dålig film eller ett dåligt konstverk. Teatern inte bara visar mig något, den har bjudit mig på ett förpliktigande möte med ett antal människor också!
Filmen, hur ser den ut idag, rent konstnärligt? Denna fråga skall Slynglar besvara i nästa nummer.
Albin Axén
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Film, ett medium som kombinerar en massa stillbilder i illusionen av rörelse, ihop med ljud.
Jag minns mina första filmupplevelser på kvartersbion som nu är nedläggningshotad av den bostadsrättsföreing som tagit över huset.
Detta känns tragiskt! Låt kvartersbiografen finnas kvar, kanske kan den få ökad publik nu när Street hottar upp denna vanligtvis trötta del av södermalm, även elakt kallad knivsöder. Ett namn som nu snart kan bytas mot designsöder?
Kvartersbion bör bli kulturminnesmärkt, den är en kulturinstitution i paritet med Operan.
De filmer jag såg var mestadels så kallade matinéer, Helan och Halvan, Bröderna Marx, Tarzan med Johnny Weismüller.
Oförglömliga upplevelser i den välbevarade och oförändrade biografen. Biografen har en enda salong och drivs av en enda eldsjäl, René. Filmsalongen, minns jag har en enorm takhöjd och känns ofta lite ekande tom. Lite kallt kunde det vara och stolarna var ganska hårda, med tunn stoppning av manchestertyg. I denna miljö visades dessa svartvita klassiker som lockade till skratt.
Konkurrerande filmupplevelser var så klart Kalle Anka, alla barn- och ungdoms-filmer som kom mestadels från USA som Mupparna i långfilmsformat men även svenska filmer som Åke och hans värld. En film jag särskilt minns att jag älskade var Spielbergs Närkontakt av tredje graden. Den visade utomjordingar som musikaliska och spännande, inte som ett fult hot. Dreyfus gjorde en bra insats som besatt av att kontakta utomjordingarna.
Men sedan, vad hände? Jo i högstadiet upptäckte jag Filminstitutet!
Denna guldgruva av bra film. Där betade jag första av min första upptäckt, John Huston. Hans filmer som Fat city eller Asfaltsdjungel på svenska lämnade ett djupt intryck.
Sedan rullade det på med stora mängder film från hela världen, allt från Bergman, Cassavetes, Kurosawa, Scorsese till Antonioni och Bonuel.
Hur kommer det sig att just filmen intresserade och intresserar mig? Jag kan först säga att filmen inte har samma betydelse idag, efter att jag upptäckt magin med teater, men alla filmer jag sett lever så att säga i mig ständigt. Det krävs väldigt lite för att jag skall associera vardagliga eller dramatiska händelser i mitt liv med vissa filmer.
Filmen ger betraktaren en blick in i en värld som styrs av kameramannen. Detta innebär både en lättnad och en styrka jämfört med teater. Lättnaden består i att filmen ger ett avstånd till aktörerna på duken. Om du som åskådare gäspar eller ser arg ut, påverkar du inte skeendet. Du kan slötitta dig förbi tråkiga passager utan dåligt samvete, till skillnad från teater. Styrkan hos filmen är att den genom sin kontrollmöjlighet kan närma sig konsten på ett sätt teatern kan ha svårt för, filmen kan skapa bilder. Visserligen är det bara Breaking the waves av von Trier som ännu verkligen haft med rena stillbilder som pausmoment i en film, men filmen kan spela på bildmomentet, med närbilder eller panoramabilder och så vidare.
Teatern kan försöka spela på dessa områden, med hjälp av scenografi och scenvinklar, men teaterns styrka ligger just i det att den sker i stunden framför betraktaren. Åskådarens blick kan enbart kämpas för eller förföras, aldrig kontrolleras. Detta upplever jag, gör att en dålig teater är mer outhärdlig än en dålig film eller ett dåligt konstverk. Teatern inte bara visar mig något, den har bjudit mig på ett förpliktigande möte med ett antal människor också!
Filmen, hur ser den ut idag, rent konstnärligt? Denna fråga skall Slynglar besvara i nästa nummer.
Albin Axén
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-09-26. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress