Litteratur15 juni 2004
Monster
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Balladen om det misslyckade rockbandet
Some kind of monster - filmen om Metallicka
Metallica var en gång ett namn som sände gåshud längs ryggraden på musikintresserade världen över. Under 80-talet blev varje skiva de spelade in bättre och bättre, tills det kulminerade med ”Master of Puppets” från 1986; en skiva med rent metafysiska kvaliteter. Tyvärr gick något fel därefter och skivorna började bli sämre. Redan 1991 hade orkestern sjunkit djupt ner i en segflytande rockgröt med skivan ”Metallica” som följaktligen blev deras publika genombrott. Därefter har den ena dåliga skivan följts av en ännu sämre till musikälskarnas stora sorg.
Metallicas senaste LP ”St. Anger” skulle vara en återgång till bandets musikaliska rötter, sades det. Men någon måste ha missförstått det och trott att rötterna bara bestod av att musiken var aggressiv. Att det även handlade om välskrivna låtar med fina texter glömdes bort, och ”St. Anger” blev ett sedvanligt bottennapp.
I denna film får vi en del av förklaringen till varför det gick så illa med denna orkester. Det är en dokumentär som skildrar den mångåriga inspelningen av den senaste LP:n. Dock är musiken – som man sedan länge förstått – sekundär för medlemmarna. Istället handlar det om deras ständigt närvarande terapeut, sångarens vistelse på ”torken”, bråk inbördes och om att tala ut med gamla sparkade medlemmar. Att det inte finns mycket tid till att skriva och arrangera musik i detta kaos faller av sig självt.
Att skildra tre år i en film kräver förstås sin filmlängd och filmen är rejält tilltagna två timmar och en kvart. Detta gör att den blir lite seg emellanåt, men att göra den kortare hade förmodligen varit svårt. Denna film är som en lärobok i allt en rockorkester inte skall ägna sig åt. Den är dessutom rolig.
Anders Hedman
Tonsatt Sopranos (Some kind of Monster)
Inget är sig likt efter Sopranos.
Inte heller musiken.
Det tyngsta rockbandet Metallica går i terapi.
James Hetfield, hårdingarnas hårding som kör Harley och jagar björn i Sibirien behöver tala ut för att kunna sjunga äkta om död och hård livsstil.
Detta är en film som rent filmiskt är gjord som en TV-dokumentär, idel snabba klipp och närbilder.
Men om man orkar sig igenom de två timmarna får man belöngar som den oförglkömliga scenen där Metallicas nye basist för en miljon dollar som "litet förskott på hur du kommer trivas här i vår familj". Vilket är Metallica.
Ett band som överlevt i USAkapitasmen utan att helt tappa kreppet om sin rebelliskhet.
Albin Axén
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Some kind of monster - filmen om Metallicka
Metallica var en gång ett namn som sände gåshud längs ryggraden på musikintresserade världen över. Under 80-talet blev varje skiva de spelade in bättre och bättre, tills det kulminerade med ”Master of Puppets” från 1986; en skiva med rent metafysiska kvaliteter. Tyvärr gick något fel därefter och skivorna började bli sämre. Redan 1991 hade orkestern sjunkit djupt ner i en segflytande rockgröt med skivan ”Metallica” som följaktligen blev deras publika genombrott. Därefter har den ena dåliga skivan följts av en ännu sämre till musikälskarnas stora sorg.
Metallicas senaste LP ”St. Anger” skulle vara en återgång till bandets musikaliska rötter, sades det. Men någon måste ha missförstått det och trott att rötterna bara bestod av att musiken var aggressiv. Att det även handlade om välskrivna låtar med fina texter glömdes bort, och ”St. Anger” blev ett sedvanligt bottennapp.
I denna film får vi en del av förklaringen till varför det gick så illa med denna orkester. Det är en dokumentär som skildrar den mångåriga inspelningen av den senaste LP:n. Dock är musiken – som man sedan länge förstått – sekundär för medlemmarna. Istället handlar det om deras ständigt närvarande terapeut, sångarens vistelse på ”torken”, bråk inbördes och om att tala ut med gamla sparkade medlemmar. Att det inte finns mycket tid till att skriva och arrangera musik i detta kaos faller av sig självt.
Att skildra tre år i en film kräver förstås sin filmlängd och filmen är rejält tilltagna två timmar och en kvart. Detta gör att den blir lite seg emellanåt, men att göra den kortare hade förmodligen varit svårt. Denna film är som en lärobok i allt en rockorkester inte skall ägna sig åt. Den är dessutom rolig.
Anders Hedman
Tonsatt Sopranos (Some kind of Monster)
Inget är sig likt efter Sopranos.
Inte heller musiken.
Det tyngsta rockbandet Metallica går i terapi.
James Hetfield, hårdingarnas hårding som kör Harley och jagar björn i Sibirien behöver tala ut för att kunna sjunga äkta om död och hård livsstil.
Detta är en film som rent filmiskt är gjord som en TV-dokumentär, idel snabba klipp och närbilder.
Men om man orkar sig igenom de två timmarna får man belöngar som den oförglkömliga scenen där Metallicas nye basist för en miljon dollar som "litet förskott på hur du kommer trivas här i vår familj". Vilket är Metallica.
Ett band som överlevt i USAkapitasmen utan att helt tappa kreppet om sin rebelliskhet.
Albin Axén
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-06-15. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress