Litteratur19 februari 2005
Forgotten
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
The Forgotten glömmer man lätt
Effekterna dånar, klippen är många, kamerarörelserna snabba. Musiken är klassiskt thrilleraktig, med en enveten, mollstämd pianostämma som återkommer filmen igenom.
Glassplitter yr, tak exploderar och människor försvinner spårlöst, några upp i luften.
Regissören Joseph Ruben tar i för kung och fosterland för att skapa spänning i sin senaste film The Forgotten. Kanske han just därför misslyckas så kapitalt.
Det som skulle kunnat bli en hyggligt intressant psykologisk thriller – blir nu en tämligen platt film utan mening och innehåll. Synd. För filmens tema i sig är rätt intressant, hur vi påverkas av minnet och minnesförluster.
Filmens inledande halvtimme står dock i bjärt kontrast mot den återstående delen och utlovar mycket som den senare inte visar sig kunna hålla. Här drivs handlingen naturligt framåt. Spänningen byggs effektivt upp allteftersom trådarna läggs ut. Man vill spontant veta mer och dras lätt med i mamman Tellys kamp mot en oförstående värld som anser henne galen som hävdar att hon haft en 7-årig son som omkommit i en flygplansolycka för ett år sedan. Enligt omgivningen har hon nämligen aldrig haft något barn överhuvudettaget. Inte ens hennes egen man vill kännas vid detta, än mindre minnas.
Polis kopplas in och här börjar det bli besvärligt och storyn halta. 45 minuter in i filmen är det som om en annan regissör, med helt andra mål och syfte tagit över rodret.
Plötsligt blandas science fiction med klassisk thriller på ett sätt som drar ned filmen till oväntad kalkonnivå. Då räcker inte ens utmärkta skådespelarinsatser från Julianne Moore, som spelar huvudpersonen, mamman Telly. När folk bokstavligen går upp i rök och flyger genom taket och upp till himlen helt apropå, förlorar filmen all sin trovärdighet på en millisekund – och man förblir kallsinnigt oberörd.
Det är som om manusförfattaren Gerald Di Piego och Joseph Ruben inte kunnat enas om vilken ton och yttre ram filmen ska ha. Nu rör den sig någonstans i gränslandet mellan genrerna klassisk thriller, skräck och science fiction. Det skulle kunna bli ett intressant möte, men vet varken manusförfattaren eller regissören vad de är ute efter att förmedla, som i det här fallet, kan mixen istället bli förödande.
Som tittare blir man dessutom väldigt irriterad över när intriger och trådar som planteras i filmen aldrig följs upp eller ges någon förklaring, ens mot slutet.
Vad den här filmen vill säga förblir höljt i dunkel. Och kanske lika bra det – att låta den falla i glömska – som filmens titel passande nog även indikerar.
Catharina B Tunestad
Betyg: 2 av 5 (betyg 2 för den första halvtimmen)
Premiär: den 7 januari på SF:s biografer runt om i landet
Regi: Joseph Ruben
Manus: Gerald Di Piego
I rollerna: Julianne Moore, Dominic West, Gary Sinise, Anthony Edwards m.fl
Längd: 1 tim och 31 min
Åldersgräns: från 11 år
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Effekterna dånar, klippen är många, kamerarörelserna snabba. Musiken är klassiskt thrilleraktig, med en enveten, mollstämd pianostämma som återkommer filmen igenom.
Glassplitter yr, tak exploderar och människor försvinner spårlöst, några upp i luften.
Regissören Joseph Ruben tar i för kung och fosterland för att skapa spänning i sin senaste film The Forgotten. Kanske han just därför misslyckas så kapitalt.
Det som skulle kunnat bli en hyggligt intressant psykologisk thriller – blir nu en tämligen platt film utan mening och innehåll. Synd. För filmens tema i sig är rätt intressant, hur vi påverkas av minnet och minnesförluster.
Filmens inledande halvtimme står dock i bjärt kontrast mot den återstående delen och utlovar mycket som den senare inte visar sig kunna hålla. Här drivs handlingen naturligt framåt. Spänningen byggs effektivt upp allteftersom trådarna läggs ut. Man vill spontant veta mer och dras lätt med i mamman Tellys kamp mot en oförstående värld som anser henne galen som hävdar att hon haft en 7-årig son som omkommit i en flygplansolycka för ett år sedan. Enligt omgivningen har hon nämligen aldrig haft något barn överhuvudettaget. Inte ens hennes egen man vill kännas vid detta, än mindre minnas.
Polis kopplas in och här börjar det bli besvärligt och storyn halta. 45 minuter in i filmen är det som om en annan regissör, med helt andra mål och syfte tagit över rodret.
Plötsligt blandas science fiction med klassisk thriller på ett sätt som drar ned filmen till oväntad kalkonnivå. Då räcker inte ens utmärkta skådespelarinsatser från Julianne Moore, som spelar huvudpersonen, mamman Telly. När folk bokstavligen går upp i rök och flyger genom taket och upp till himlen helt apropå, förlorar filmen all sin trovärdighet på en millisekund – och man förblir kallsinnigt oberörd.
Det är som om manusförfattaren Gerald Di Piego och Joseph Ruben inte kunnat enas om vilken ton och yttre ram filmen ska ha. Nu rör den sig någonstans i gränslandet mellan genrerna klassisk thriller, skräck och science fiction. Det skulle kunna bli ett intressant möte, men vet varken manusförfattaren eller regissören vad de är ute efter att förmedla, som i det här fallet, kan mixen istället bli förödande.
Som tittare blir man dessutom väldigt irriterad över när intriger och trådar som planteras i filmen aldrig följs upp eller ges någon förklaring, ens mot slutet.
Vad den här filmen vill säga förblir höljt i dunkel. Och kanske lika bra det – att låta den falla i glömska – som filmens titel passande nog även indikerar.
Catharina B Tunestad
Betyg: 2 av 5 (betyg 2 för den första halvtimmen)
Premiär: den 7 januari på SF:s biografer runt om i landet
Regi: Joseph Ruben
Manus: Gerald Di Piego
I rollerna: Julianne Moore, Dominic West, Gary Sinise, Anthony Edwards m.fl
Längd: 1 tim och 31 min
Åldersgräns: från 11 år
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2005-02-19. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress