Litteratur10 juli 2004
Dotter
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Inte en död minut
Betyg 3 (av 5 totalt)
Två släkten av vampyrer befinner sig i krig mot varandra. Den första
klanen är klassiska vampyrer, som tagna från Anne Rice-böckerna,
sofistikerade och med smak för kultur, kläder och stil, med övernaturliga
krafter och som bor i pompösa slott, torn och herrgårdar. Den andra
vampyrklanen är lik varulvar och håller mest till under staden, exempelvis
i källare och uttorkade kloaker. Ingen klan lyckas helt besegra den andra.
Kampen har till och från pågått i flera hundra år. De varulvsliknande
vampyrerna är dock i färd med att infiltrera och de sofistikerade är helt
plötsligt ute på hal is.
Man kastas rakt in i handlingen. En tunnelbanestation, skottlossning, kamp
på liv och död. En kvinnlig sofistikerad vampyr börjar upptäcka
'varulvsvampyrernas' infiltration. Hon försöker avtäcka mysterierna för att
överleva. Men det är ont om tid. Mycket ont om tid. Detta känns tydligt som
tittare, filmen har nämligen inte en enda död minut. Mörka, skuggiga scener
skiftar snabbt. Storartade ljud- och specialeffekter. Man sitter som på
nålar när man följer vampyrkvinnans kamp för överlevnad, hennes smidiga rörelser,
fokuserade attityd och pricksäkra skjutning.
Manuset har utan tvekan hämtat inspiration från Anne Rice världskända
vampyrböcker. Men det känns dock lite tunt. Det blir aningen för mycket
underhållningsvåld och för lite handling. Det är verkligen synd att man
förvandlar ett så fint projekt till en såpass "enkel" film. Själva framställningen är mycket ambitiös, och om skådespelarna hade
rört sig som just vampyrer i de mer farofyllda scenerna så hade
framställningen inte bara blivit mer trovärdig, den hade blivit nästan
fulländad.
Jag ångrar inte att jag såg den.
Stefan Larsson
Underworld har premiär 19 mars
.
.
.
.
Obehagligt starkt om bisarr far- och dotterrelation
Betyg 3
Det är inte bara titeln ”Pappas flicka” som skvallrar om ett specifikt förhållande mellan far och dotter. Även inledningsscenen låter oss direkt ana att allt inte står riktigt rätt till dem emellan. När fadern Ricardo Monteiro dyker ned i poolen står den 5-åriga dottern Leonore vid kanten och klappar händerna ivrigt. Snarare för att det verkar förväntas av henne än av spontan lust och vilja. Den lilla flickans ängsliga blick när fadern åter kommer upp till ytan, avslöjar en rädsla över att inte vara till lags, att göra fel.
Efter det förs vi fram till nutid där filmens huvudsakliga handling utspelar sig.
Det är Leonores 18-årsdag och fadern är i Lissabon för att mottaga ett pris för sin populära dokusåpashow ”Leka med elden” som han är producent för. Strax efter prisutdelningen får han ett SMS från dottern som säger att om han inte kommer hem genast, får han aldrig se henne mer.
Ricardo tar hotet på största allvar och beger sig omedelbart till flygplatsen, men missar på grund av olika förvecklingar sista flyget för kvällen.
Han kommer hem först dagen därpå och möter en tom lägenhet, framdukade kaffekoppar och en orörd födelsedagstårta på matsalsbordet. Han har svårt att tro att dottern gjort allvar av sitt hot och letar med barnsliga lock och pock i alla garderober och under sängarna i tron att hon leker kurra gömma. I famnen bär han på en meterstor nallebjörn och en knäkort, rutig klänning som han tänkt ge till dottern i födelsedagspresent.
När sanningen till sist går upp för honom blir han desperat. Ett intensivt sökande efter dottern börjar och karriären som TV-producent åsidosätts allteftersom han går in i en djup depression.
I jakten kommer han i kontakt med 20-åriga Sara som utger sig för att vara vän till dottern.
Handlingen kommer sedan att kretsa kring denna unga kvinnas desperata längtan efter att bli ”upptäckt”; hon hoppas innerligen få jobbet som en av tre kvinnliga programledare för Ricardos nya, kommande dokusåpa. Han är dock föga lyhörd för Saras sköra sinnestillstånd eller förhoppningar. Aningslöst ger sig Sara in i en bisarr lek med Ricardo som hon snart ska få ångra bittert.
Allteftersom den absurda ”leken” fortskrider skingras mystiken kring dotterns försvinnande.
Vi börjar sakteligen förstå varför Leonore rymt hemifrån, att det kanske inte bara beror på en fysiskt frånvarande fader med karriären för ögonen.
Regissören Solveigs Nordlunds berättarton är suggestiv och tät, bildspråket bitvis enormt laddat. Flera scener känns rent fysiskt obehagliga - man vill nästan krypa ur skinnet där man sitter i biografstolen. För varje pusselbit som läggs kompliceras bilden av faderns och dotterns förhållande och får flera mörka undertoner.
Spänningen trappas upp, såväl som avskyn för fadern och huvudpersonen Ricardo. Och det är här som filmen börjar tappa något i trovärdighet.
Ricardos psykiska sammanbrott och personlighetsförändring saknar de finmaskiga nyanserna som krävs för att man ska dras med, engageras fullt ut. Det blir vansinne på klassiskt ”Hollywoodmanér” och slutscenerna alltför konstruerade och teatraliska.
Synd, på en för övrigt intressant film som berör på många plan.
Att sedan Solveig tröttar en med ett flertal scener där kvinnorna hänger i klasar runt den 50-åriga, grånade TV-producenten Ricardo, med blickar som signalerar att de inget hellre vill än att gå till sängs honom, är något unket man får på köpet, som man får försöka ha överseende med – om man kan.
Catharina Burström Tunestad
Pappas flicka går på biografen Sture i Stockholm
.
.
.
OBS. DUBBEL RECENSION
The Missing
Filmen utspelar sig i ett slags amerikanskt "Lilla huset på prärien", ofta
på hästrygg och i närhet till naturen. En far med starkt indianska drag
(spelad av Tommy Lee Jones) söker sig tillbaka till dottern Maggie (spelad
av Kate Blanchett). Maggie, vilken även är mor till två barn, vill inte alls
veta av fadern p.g.a. hans tidigare svek. Men en grupp indianer har börjat
tillfångata vita, vilket leder till att ett av Maggies barn rövas bort.
Fadern vill slå sig ihop med Maggie för att återta barnet. De tvingas
genomgå många prövningar iscensatta av de fiender som varken drar sig för att döda
eller att använda ockultism.
Filmen slingrar sig fram som en lugn flod, med några tvära kast och
dramatiska krumbukter mellan de mer stillsamma naturscenerna. Man kan även
följa ledaren för det "onda" gänget, vilken är en "brujo", d.v.s. en
indian-mexikan med "magiska" krafter. Om man vill vara gnällig kan man klaga
på att de får en typisk "brujos" magi att verka bestå av morbida rituella
handlingar och destruktion. Snarare handlar det nog om att skifta verklighet
genom att förändra medvetandetillståndet, inte om något så simpelt som att
döda av girighet. Men filmen ger ändå en varierad bild av indianerna, och på
det hela taget känns båda storyn och framställningen realistisk och fin.
Om man tycker om filmer i stil med Dansar med Vargar skulle man nog gilla
denna film. Kanske kunde det ha varit aningen mer fart i scenerna, men å
andra sidan kändes det fint att uppleva filmens känslofyllda trav och
plötsliga hopp genom den amerikanska västern.
Stefan Larsson
Betyg: Tre slynglar av fem möjliga, med ett plus i kanten
Gripande action
Ibland händer det att man ser en film som griper en så man ömsom blir tårögd, ömsom
glider ner i biofåtöljen och sätter händera framför munnen i någon slags koncenterad gest, för att i nästa stund
skratta till.
Första två tredjedelarna av filmen The Missing är en sådan film.
Jag skall inte avslöja några detaljer, men denna film är regisserad av Ron Howard, som tidigare gjort den
gripande och fantastiska filmen A beautiful mind, vilken blev orättvist behandlad av svensk media.
I denna film som utspelar sig i sydvästra USA 1885, vill Howard i de kristider USA idag genomgår relatera till sitt indianska ursprung ihop med ett den lilla jordbrukarens; båda utlämnade till sin egen förmåga i nöd.
För första gången i en amerikansk film sedan Borta med vinden ser jag amerikanska soldater, nordamerikanska soldater, skildrade som svin.
Tyvärr hänfaller filmen succesivt åt amerikanska pratiga, konventionella och tempofattiga scener efter en viss punkt. Scener där man verkligen känner producentens inblandning och en blind trogenhet till filmens litterära förlaga. Men filmen är värd att se för Cate Blanchett, dess foto i John Ford-kvalitet, kostymen från Polo Ralph Lauren och dess familjeskildring.
Albin Axén
Betyg 4 slynglar
The Missing har premiär 19 mars
Foto av Eli Reed
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Betyg 3 (av 5 totalt)
Två släkten av vampyrer befinner sig i krig mot varandra. Den första
klanen är klassiska vampyrer, som tagna från Anne Rice-böckerna,
sofistikerade och med smak för kultur, kläder och stil, med övernaturliga
krafter och som bor i pompösa slott, torn och herrgårdar. Den andra
vampyrklanen är lik varulvar och håller mest till under staden, exempelvis
i källare och uttorkade kloaker. Ingen klan lyckas helt besegra den andra.
Kampen har till och från pågått i flera hundra år. De varulvsliknande
vampyrerna är dock i färd med att infiltrera och de sofistikerade är helt
plötsligt ute på hal is.
Man kastas rakt in i handlingen. En tunnelbanestation, skottlossning, kamp
på liv och död. En kvinnlig sofistikerad vampyr börjar upptäcka
'varulvsvampyrernas' infiltration. Hon försöker avtäcka mysterierna för att
överleva. Men det är ont om tid. Mycket ont om tid. Detta känns tydligt som
tittare, filmen har nämligen inte en enda död minut. Mörka, skuggiga scener
skiftar snabbt. Storartade ljud- och specialeffekter. Man sitter som på
nålar när man följer vampyrkvinnans kamp för överlevnad, hennes smidiga rörelser,
fokuserade attityd och pricksäkra skjutning.
Manuset har utan tvekan hämtat inspiration från Anne Rice världskända
vampyrböcker. Men det känns dock lite tunt. Det blir aningen för mycket
underhållningsvåld och för lite handling. Det är verkligen synd att man
förvandlar ett så fint projekt till en såpass "enkel" film. Själva framställningen är mycket ambitiös, och om skådespelarna hade
rört sig som just vampyrer i de mer farofyllda scenerna så hade
framställningen inte bara blivit mer trovärdig, den hade blivit nästan
fulländad.
Jag ångrar inte att jag såg den.
Stefan Larsson
Underworld har premiär 19 mars
.
.
.
.
Obehagligt starkt om bisarr far- och dotterrelation
Betyg 3
Det är inte bara titeln ”Pappas flicka” som skvallrar om ett specifikt förhållande mellan far och dotter. Även inledningsscenen låter oss direkt ana att allt inte står riktigt rätt till dem emellan. När fadern Ricardo Monteiro dyker ned i poolen står den 5-åriga dottern Leonore vid kanten och klappar händerna ivrigt. Snarare för att det verkar förväntas av henne än av spontan lust och vilja. Den lilla flickans ängsliga blick när fadern åter kommer upp till ytan, avslöjar en rädsla över att inte vara till lags, att göra fel.
Efter det förs vi fram till nutid där filmens huvudsakliga handling utspelar sig.
Det är Leonores 18-årsdag och fadern är i Lissabon för att mottaga ett pris för sin populära dokusåpashow ”Leka med elden” som han är producent för. Strax efter prisutdelningen får han ett SMS från dottern som säger att om han inte kommer hem genast, får han aldrig se henne mer.
Ricardo tar hotet på största allvar och beger sig omedelbart till flygplatsen, men missar på grund av olika förvecklingar sista flyget för kvällen.
Han kommer hem först dagen därpå och möter en tom lägenhet, framdukade kaffekoppar och en orörd födelsedagstårta på matsalsbordet. Han har svårt att tro att dottern gjort allvar av sitt hot och letar med barnsliga lock och pock i alla garderober och under sängarna i tron att hon leker kurra gömma. I famnen bär han på en meterstor nallebjörn och en knäkort, rutig klänning som han tänkt ge till dottern i födelsedagspresent.
När sanningen till sist går upp för honom blir han desperat. Ett intensivt sökande efter dottern börjar och karriären som TV-producent åsidosätts allteftersom han går in i en djup depression.
I jakten kommer han i kontakt med 20-åriga Sara som utger sig för att vara vän till dottern.
Handlingen kommer sedan att kretsa kring denna unga kvinnas desperata längtan efter att bli ”upptäckt”; hon hoppas innerligen få jobbet som en av tre kvinnliga programledare för Ricardos nya, kommande dokusåpa. Han är dock föga lyhörd för Saras sköra sinnestillstånd eller förhoppningar. Aningslöst ger sig Sara in i en bisarr lek med Ricardo som hon snart ska få ångra bittert.
Allteftersom den absurda ”leken” fortskrider skingras mystiken kring dotterns försvinnande.
Vi börjar sakteligen förstå varför Leonore rymt hemifrån, att det kanske inte bara beror på en fysiskt frånvarande fader med karriären för ögonen.
Regissören Solveigs Nordlunds berättarton är suggestiv och tät, bildspråket bitvis enormt laddat. Flera scener känns rent fysiskt obehagliga - man vill nästan krypa ur skinnet där man sitter i biografstolen. För varje pusselbit som läggs kompliceras bilden av faderns och dotterns förhållande och får flera mörka undertoner.
Spänningen trappas upp, såväl som avskyn för fadern och huvudpersonen Ricardo. Och det är här som filmen börjar tappa något i trovärdighet.
Ricardos psykiska sammanbrott och personlighetsförändring saknar de finmaskiga nyanserna som krävs för att man ska dras med, engageras fullt ut. Det blir vansinne på klassiskt ”Hollywoodmanér” och slutscenerna alltför konstruerade och teatraliska.
Synd, på en för övrigt intressant film som berör på många plan.
Att sedan Solveig tröttar en med ett flertal scener där kvinnorna hänger i klasar runt den 50-åriga, grånade TV-producenten Ricardo, med blickar som signalerar att de inget hellre vill än att gå till sängs honom, är något unket man får på köpet, som man får försöka ha överseende med – om man kan.
Catharina Burström Tunestad
Pappas flicka går på biografen Sture i Stockholm
.
.
.
OBS. DUBBEL RECENSION
The Missing
Filmen utspelar sig i ett slags amerikanskt "Lilla huset på prärien", ofta
på hästrygg och i närhet till naturen. En far med starkt indianska drag
(spelad av Tommy Lee Jones) söker sig tillbaka till dottern Maggie (spelad
av Kate Blanchett). Maggie, vilken även är mor till två barn, vill inte alls
veta av fadern p.g.a. hans tidigare svek. Men en grupp indianer har börjat
tillfångata vita, vilket leder till att ett av Maggies barn rövas bort.
Fadern vill slå sig ihop med Maggie för att återta barnet. De tvingas
genomgå många prövningar iscensatta av de fiender som varken drar sig för att döda
eller att använda ockultism.
Filmen slingrar sig fram som en lugn flod, med några tvära kast och
dramatiska krumbukter mellan de mer stillsamma naturscenerna. Man kan även
följa ledaren för det "onda" gänget, vilken är en "brujo", d.v.s. en
indian-mexikan med "magiska" krafter. Om man vill vara gnällig kan man klaga
på att de får en typisk "brujos" magi att verka bestå av morbida rituella
handlingar och destruktion. Snarare handlar det nog om att skifta verklighet
genom att förändra medvetandetillståndet, inte om något så simpelt som att
döda av girighet. Men filmen ger ändå en varierad bild av indianerna, och på
det hela taget känns båda storyn och framställningen realistisk och fin.
Om man tycker om filmer i stil med Dansar med Vargar skulle man nog gilla
denna film. Kanske kunde det ha varit aningen mer fart i scenerna, men å
andra sidan kändes det fint att uppleva filmens känslofyllda trav och
plötsliga hopp genom den amerikanska västern.
Stefan Larsson
Betyg: Tre slynglar av fem möjliga, med ett plus i kanten
Gripande action
Ibland händer det att man ser en film som griper en så man ömsom blir tårögd, ömsom
glider ner i biofåtöljen och sätter händera framför munnen i någon slags koncenterad gest, för att i nästa stund
skratta till.
Första två tredjedelarna av filmen The Missing är en sådan film.
Jag skall inte avslöja några detaljer, men denna film är regisserad av Ron Howard, som tidigare gjort den
gripande och fantastiska filmen A beautiful mind, vilken blev orättvist behandlad av svensk media.
I denna film som utspelar sig i sydvästra USA 1885, vill Howard i de kristider USA idag genomgår relatera till sitt indianska ursprung ihop med ett den lilla jordbrukarens; båda utlämnade till sin egen förmåga i nöd.
För första gången i en amerikansk film sedan Borta med vinden ser jag amerikanska soldater, nordamerikanska soldater, skildrade som svin.
Tyvärr hänfaller filmen succesivt åt amerikanska pratiga, konventionella och tempofattiga scener efter en viss punkt. Scener där man verkligen känner producentens inblandning och en blind trogenhet till filmens litterära förlaga. Men filmen är värd att se för Cate Blanchett, dess foto i John Ford-kvalitet, kostymen från Polo Ralph Lauren och dess familjeskildring.
Albin Axén
Betyg 4 slynglar
The Missing har premiär 19 mars
Foto av Eli Reed
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-07-10. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress