Litteratur18 februari 2005
Birth
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Vari ligger filmens storhet?
Birth
Regi: Jonathan Glaser, Huvudroll: Nicole Kidman
Det här kan bli vad som helst, ekar det i mitt huvud i takt med att jag halvspringande svänger in på biograf Rigoletto, denna kyliga fredag fylld av nordanvind och kallt dagsljus. En film om reinkarnationens öppning, i amerikansk tappning, hmm… Och i skepticismens stämning slår jag mig ner i biostolen.
Men så öppningen av filmen, en man som blir ett svart hot på sin joggingrunda emot en död. Musiken bär oss med i joggingmarschen och hela kameran blir som en målad tavelduk, den målar obehaget.
Och sedan.
En kvinna vid en gravsten hoppar in i sin nya älskades bil och far iväg emot en kväll av en obehaglig återkomst, eller? Det är nämligen en liten pojke som senare under kvällen kommer in igenom parets ytterdörr och förklarar för kvinnan att han är hennes döda man, som återfödd. Den lilla pojken föddes tio år tidigare, och drog sitt första andetag då mannen på den svartfärgade joggingrundan drog sin sista suck, med kinden mot jorden.
Vad ska nu den snart nygifta kvinnan tro? Och har den lilla påhälsande gåtan kommit till henne på så lösa grunder som ett vädjande till hennes tro? Men kan en tro någonsin ha med lösa grunder att göra, och är den inte alltid beroende av hoppet?
Hoppet om att den mystiska pojken skulle kunna vara en återfödelse av den största kärlek denna kvinna haft i sitt liv gör att hon får agera igenom dessa metafysiska frågor. Men att en fråga väcks blir oftast till en inre vädjan om en lösning på frågan, som en upplösning i ett begär efter förklaringar och fasta grunder att stå på. Häri ligger filmens storhet.
För inte nog med att Birth väjer för att slutgiltigt upplösa frågan i en slutgiltig förklaring av gåtans lösning, den ger dessutom oss biobesökare två riktningar att vandra fram på efter filmens slut.
Den ena riktningen är vetenskapens och den andra leder in i mysticismen. Och det som ger filmen en nyfikenhet, inom mig, är det intresse denna film har för sin åskådare. Då du, efter filmens slut, skall förstå vilka vägar du öppnat inom dig, vad du har låtit filmen mynna ut i. Och därför också insikten om vad du själv låter ske i ditt liv. Vad har tillträde inom dina murar månntro?
Eleonora Bru
Birth
Regi: Jonathan Glaser, Huvudroll: Nicole Kidman
Det här kan bli vad som helst, ekar det i mitt huvud i takt med att jag halvspringande svänger in på biograf Rigoletto, denna kyliga fredag fylld av nordanvind och kallt dagsljus. En film om reinkarnationens öppning, i amerikansk tappning, hmm… Och i skepticismens stämning slår jag mig ner i biostolen.
Men så öppningen av filmen, en man som blir ett svart hot på sin joggingrunda emot en död. Musiken bär oss med i joggingmarschen och hela kameran blir som en målad tavelduk, den målar obehaget.
Och sedan.
En kvinna vid en gravsten hoppar in i sin nya älskades bil och far iväg emot en kväll av en obehaglig återkomst, eller? Det är nämligen en liten pojke som senare under kvällen kommer in igenom parets ytterdörr och förklarar för kvinnan att han är hennes döda man, som återfödd. Den lilla pojken föddes tio år tidigare, och drog sitt första andetag då mannen på den svartfärgade joggingrundan drog sin sista suck, med kinden mot jorden.
Vad ska nu den snart nygifta kvinnan tro? Och har den lilla påhälsande gåtan kommit till henne på så lösa grunder som ett vädjande till hennes tro? Men kan en tro någonsin ha med lösa grunder att göra, och är den inte alltid beroende av hoppet?
Hoppet om att den mystiska pojken skulle kunna vara en återfödelse av den största kärlek denna kvinna haft i sitt liv gör att hon får agera igenom dessa metafysiska frågor. Men att en fråga väcks blir oftast till en inre vädjan om en lösning på frågan, som en upplösning i ett begär efter förklaringar och fasta grunder att stå på. Häri ligger filmens storhet.
För inte nog med att Birth väjer för att slutgiltigt upplösa frågan i en slutgiltig förklaring av gåtans lösning, den ger dessutom oss biobesökare två riktningar att vandra fram på efter filmens slut.
Den ena riktningen är vetenskapens och den andra leder in i mysticismen. Och det som ger filmen en nyfikenhet, inom mig, är det intresse denna film har för sin åskådare. Då du, efter filmens slut, skall förstå vilka vägar du öppnat inom dig, vad du har låtit filmen mynna ut i. Och därför också insikten om vad du själv låter ske i ditt liv. Vad har tillträde inom dina murar månntro?
Eleonora Bru
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2005-02-18. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress