Litteratur4 september 2004
6points
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Rytmen av en ny svensk film
Dunk!
Dunk!
Dunk!
Diskorytmerna dånar.
Michelle, den utlevande och promiskuösa rollfiguren i filmen ger sig ut i nattens mörker. Spriten flödar, liderliga blickar och beröringar utbyts. Morgondagens ångest är långt borta.
Dunk!
Dunk!
Dunk!
Samlaget är rytmiskt.
Petra, den som ställer upp och bryr sig om sina två vänner med problem, är hon gravid med den arbetslöse pojkvännen, eller beror den uteblivna mensen på Viktväktarnas äckliga kex (omdömet står för undertecknad, som passade på att testa emedan kexen var gratis på pressvisningen)?
Dunk!
Dunk!
Dunk!
Slagen från mannen träffar obarmhärtigt.
Anna, den naiva och oskuldsfulla rollfiguren, förmår inte göra slut med sin elake fästman. Hur många gånger måste han slå henne innan hon inser att han är farlig?
6 Points är alltså en delvis sorglig film, men tyvärr realistisk. Kvinnomisshandel finns på riktigt. Man kunde kanske önskat att filmens misshandlande Patrik hade lite mera djup - nu är han bara en lismande typ som slår fästmön (och hennes väninna) och förför sina unga modeller. Någon god egenskap har han väl också?
"En liten film om stor vänskap" står det på affischerna, och det stämmer bra - det är inget kinematografiskt mästerverk jag bevittnat, men väl en trevlig film om stor vänskap. Figurerna känns relativt äkta och dialogen flyter på bra. Att det talas stockholmska i den halvstora svenska staden kanske stör någon, men om en film med namnet Fucking Åmål kommer undan med att de medverkande talar trollhättedialekt så är knappast munarten något problem i detta alster. Filmen hade dock lyft om inte slutet varit så lyckligt: skurken får sitt straff och vänskapen mellan de tre unga kvinnorna cementeras. I en droska rider de ut som tre musketriser i natten. Här hade regissören och manusförfattarinnorna kunnat lära något av exempelvis Shakespeare.
På presskonferensen efter filmvisningen frågar någon huvudrollsinnehavarinnorna om dagens tjejer är så här; talar de så här med varandra? "Finns" de tre unga kvinnorna i verkligheten? Svaret blir tre uppsträckta händer: "Ja, vi finns här."
Dunk!
Dunk!
Dunk!
Anders Hedman
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Dunk!
Dunk!
Dunk!
Diskorytmerna dånar.
Michelle, den utlevande och promiskuösa rollfiguren i filmen ger sig ut i nattens mörker. Spriten flödar, liderliga blickar och beröringar utbyts. Morgondagens ångest är långt borta.
Dunk!
Dunk!
Dunk!
Samlaget är rytmiskt.
Petra, den som ställer upp och bryr sig om sina två vänner med problem, är hon gravid med den arbetslöse pojkvännen, eller beror den uteblivna mensen på Viktväktarnas äckliga kex (omdömet står för undertecknad, som passade på att testa emedan kexen var gratis på pressvisningen)?
Dunk!
Dunk!
Dunk!
Slagen från mannen träffar obarmhärtigt.
Anna, den naiva och oskuldsfulla rollfiguren, förmår inte göra slut med sin elake fästman. Hur många gånger måste han slå henne innan hon inser att han är farlig?
6 Points är alltså en delvis sorglig film, men tyvärr realistisk. Kvinnomisshandel finns på riktigt. Man kunde kanske önskat att filmens misshandlande Patrik hade lite mera djup - nu är han bara en lismande typ som slår fästmön (och hennes väninna) och förför sina unga modeller. Någon god egenskap har han väl också?
"En liten film om stor vänskap" står det på affischerna, och det stämmer bra - det är inget kinematografiskt mästerverk jag bevittnat, men väl en trevlig film om stor vänskap. Figurerna känns relativt äkta och dialogen flyter på bra. Att det talas stockholmska i den halvstora svenska staden kanske stör någon, men om en film med namnet Fucking Åmål kommer undan med att de medverkande talar trollhättedialekt så är knappast munarten något problem i detta alster. Filmen hade dock lyft om inte slutet varit så lyckligt: skurken får sitt straff och vänskapen mellan de tre unga kvinnorna cementeras. I en droska rider de ut som tre musketriser i natten. Här hade regissören och manusförfattarinnorna kunnat lära något av exempelvis Shakespeare.
På presskonferensen efter filmvisningen frågar någon huvudrollsinnehavarinnorna om dagens tjejer är så här; talar de så här med varandra? "Finns" de tre unga kvinnorna i verkligheten? Svaret blir tre uppsträckta händer: "Ja, vi finns här."
Dunk!
Dunk!
Dunk!
Anders Hedman
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-09-04. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress