Litteratur2 maj 2004
Courage
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
COURAGE OCH HENNES
BARN
SCEN DRAMATEN, MÅLARSALEN
AV BERTOLT BRECHT
REGI ANDERS PAULIN
Att modernisera en
pjäs, göra om den, kanske placera händelserna i en annan
tid kan många gånger ge oväntade och intressanta resultat.
Det kan tvinga åskådaren att se på pjäsen med nya
ögon och det kan ge liv åt tankar i pjäsen som annars
tagits emot slentrianmässigt. Det finns också en annan förnyelse
som görs av regissörer som så att säga inte vågar
gå hela vägen. Det kan innebära att man låter pjäsen
behålla sin placering i tid och rum, sina rollfigurer och i övrigt
alla sin väsentliga drag, men att regissören ändå
känner sig tvingad att göra om den på något sätt
bara för sakens skull. Resultatet blir kanske att han ändrar
på småsaker, lägger till anakronistiska detaljer, att
han kanske visar bilder på väggen bakom scenen. Just det beskrivna
är något som Anders Paulins uppsättning av Bertolt Brechts
klassiska pjäs lider av. Pjäsen är som sig bör förlagd
till 30-åriga kriget, men miljön är extremt minimalistisk.
Courages berömda vagn är utbytt mot en låda som det står
"Dramaten" på, och övrig dekor består inte
av annat än en pappkartong och en bänk. Detta är dock inte
till något större men för pjäsen - teater har ju
alltid i första hand handlat om att åskådarens fantasi
är medskapare av illusionen. Då är det ett större
problem med de detaljer som regissören lagt till och som inte är
till någon nytta för pjäsen. Det gäller sådant
som att Sten Johan Hedmans betjänt håller i påsar från
fashionabla varuhus eller att Stina Ekblads Courage har en kassettradio
i handen. Den typen av små anakronismer sticker hål på
den illusion man som åskådare byggt upp. Ett ännu större
misstag i Paulins regi är att vid några tillfällen visa
märkliga bilder på väggarna. Dessa dyker ofta upp i känsliga
scener och har inget uppenbart samband med pjäsen i övrigt.
De stör genom att man som åskådare börjar fundera
över dem istället för att uppleva pjäsen och njuta
av musiken.
Som tur är uppvägs
uppsättningens brister av det positiva, nämligen skådespelarna
och av Brechts starka text. Stina Ekblad har med rätta - som vanligt
\- hyllats för sin insats som Courage. (Ordet mor är borttaget
ur titeln. Också en ändring som endast verkar vara gjord för
sin egen skull.) Men även de andra i ensemblen förtjänar
att lyftas fram, inte minst Katarina Ewerlöf som med kort varsel
fick hoppa in i rollen som Yvette då Inga-Lill Andersson blivit
sjuk. En annan stor insats gjörs av Michalis Koutsogiannakis som
spelade kocken och med sin brutna svenska är perfekt i rollen. En
fin prestation gjordes också av Livia Millhagen som i högsta
grad lyckades uttrycka Kattrins känslor trots rollfigurens stumhet.
Trist att så fina skådespelarinsatser skulle drabbas av en
klåfingrig regissör.
Anders Hedman
BARN
SCEN DRAMATEN, MÅLARSALEN
AV BERTOLT BRECHT
REGI ANDERS PAULIN
Att modernisera en
pjäs, göra om den, kanske placera händelserna i en annan
tid kan många gånger ge oväntade och intressanta resultat.
Det kan tvinga åskådaren att se på pjäsen med nya
ögon och det kan ge liv åt tankar i pjäsen som annars
tagits emot slentrianmässigt. Det finns också en annan förnyelse
som görs av regissörer som så att säga inte vågar
gå hela vägen. Det kan innebära att man låter pjäsen
behålla sin placering i tid och rum, sina rollfigurer och i övrigt
alla sin väsentliga drag, men att regissören ändå
känner sig tvingad att göra om den på något sätt
bara för sakens skull. Resultatet blir kanske att han ändrar
på småsaker, lägger till anakronistiska detaljer, att
han kanske visar bilder på väggen bakom scenen. Just det beskrivna
är något som Anders Paulins uppsättning av Bertolt Brechts
klassiska pjäs lider av. Pjäsen är som sig bör förlagd
till 30-åriga kriget, men miljön är extremt minimalistisk.
Courages berömda vagn är utbytt mot en låda som det står
"Dramaten" på, och övrig dekor består inte
av annat än en pappkartong och en bänk. Detta är dock inte
till något större men för pjäsen - teater har ju
alltid i första hand handlat om att åskådarens fantasi
är medskapare av illusionen. Då är det ett större
problem med de detaljer som regissören lagt till och som inte är
till någon nytta för pjäsen. Det gäller sådant
som att Sten Johan Hedmans betjänt håller i påsar från
fashionabla varuhus eller att Stina Ekblads Courage har en kassettradio
i handen. Den typen av små anakronismer sticker hål på
den illusion man som åskådare byggt upp. Ett ännu större
misstag i Paulins regi är att vid några tillfällen visa
märkliga bilder på väggarna. Dessa dyker ofta upp i känsliga
scener och har inget uppenbart samband med pjäsen i övrigt.
De stör genom att man som åskådare börjar fundera
över dem istället för att uppleva pjäsen och njuta
av musiken.
Som tur är uppvägs
uppsättningens brister av det positiva, nämligen skådespelarna
och av Brechts starka text. Stina Ekblad har med rätta - som vanligt
\- hyllats för sin insats som Courage. (Ordet mor är borttaget
ur titeln. Också en ändring som endast verkar vara gjord för
sin egen skull.) Men även de andra i ensemblen förtjänar
att lyftas fram, inte minst Katarina Ewerlöf som med kort varsel
fick hoppa in i rollen som Yvette då Inga-Lill Andersson blivit
sjuk. En annan stor insats gjörs av Michalis Koutsogiannakis som
spelade kocken och med sin brutna svenska är perfekt i rollen. En
fin prestation gjordes också av Livia Millhagen som i högsta
grad lyckades uttrycka Kattrins känslor trots rollfigurens stumhet.
Trist att så fina skådespelarinsatser skulle drabbas av en
klåfingrig regissör.
Anders Hedman
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-05-02. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress