Litteratur3 juli 2008
Burger
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
# Hans varma sken finns alltid där för mig
I Usa vilar aldrig
matställena. I skrikiga neonfärger lockar restaurangerna och
snabbmatställena oss att mätta våra hungriga magar. Det
finns ingen tid för matsmältning. Man kan fråga sig vilken
betydelse det har för folkhälsan att kalorierna finns tillgängliga
närsomhelst, varsomhelst dygnet runt.
I
kombination med "all you can eat" bufféer och bilismen
som landets nya, pulserande blodomlopp som Baudrillard uttryckte det,
är det många i Sverige och övriga Europa som förskräckt
sneglar på storebror i väst. Men är det så annorlunda
och bättre over here?
Alla människor
måste äta och dricka. Hungern är konsumtionssamhällets
föda. I varje gatuhörn stoltserar ett 7-eleven med dygnetrunterbjudanden,
just grab and go. Vi är alltid på väg, vi är alltid
i farten, vi hinner inte smaka och känna. Vi vill bara gapa och svälja
och fortsätta springa vidare.
I tunnelbanan möts
vi av kaffeshopparna som sjunger den amerikanska
bagelns
lovsånger. Allt inbundet i en gemytlig och nästan hemtrevlig
känsla.
Kom in
till oss och ät din frukost, drick din långa caffelatte för
fyrtio
kronor
och glöm inte att få en stämpel i ditt häfte, den
tionde kaffen är ju
gratis, for free man! Unna dig en paus, det är du värd. Jag
är värd lika mycket som en pappersmugg.
Hunger och längtan,
sökande och flykt. Dagens människor är ständigt på
väg någon annan stans. Ständigt söker vi nya ting
att fylla våra hålrum med. En fredagkväll på stan
utan att någon möter min blick eller frågar om mitt namn
slutar med en cheeseburgare och läsk på Burger King. För
kungen sviker mig aldrig.
Hans varma, trogna sken finns alltid där för mig. Han känner
mig, vet vem jag är och vad jag vill ha. Jag tuggar och känner
hur han fyller mig med smak. Jag känner igen. Jag finns igen. Jag
häller i mig min lightläsk. Så underbart det är att
få smaka men inte synda. Artificiellt socker smakar nästan
lika bra. Jag är nästan lika söt som alla andra.
I västvärlden
sover aldrig matställena. Det finns ständigt där, vakna,
för att tillfredställa mig.
De ger och tar på samma gång. Min sekunda lycka blir företagens
långsiktiga mål. Jag förstärker konturerna och färgerna
i deras logotyper. Jag blir en del av dem. Jag tillhör någon.
De spelar på min ofullkomligthet och osäkerhet, men det är
inget jag bryr mig om. Min whopper smakar alltid lika dant och jag nöjer
mig med det
igenkännandet, den bekräftelsen.
Tove Meyer
(illustration: Albin)
I Usa vilar aldrig
matställena. I skrikiga neonfärger lockar restaurangerna och
snabbmatställena oss att mätta våra hungriga magar. Det
finns ingen tid för matsmältning. Man kan fråga sig vilken
betydelse det har för folkhälsan att kalorierna finns tillgängliga
närsomhelst, varsomhelst dygnet runt.
I kombination med "all you can eat" bufféer och bilismen
som landets nya, pulserande blodomlopp som Baudrillard uttryckte det,
är det många i Sverige och övriga Europa som förskräckt
sneglar på storebror i väst. Men är det så annorlunda
och bättre over here?
Alla människor
måste äta och dricka. Hungern är konsumtionssamhällets
föda. I varje gatuhörn stoltserar ett 7-eleven med dygnetrunterbjudanden,
just grab and go. Vi är alltid på väg, vi är alltid
i farten, vi hinner inte smaka och känna. Vi vill bara gapa och svälja
och fortsätta springa vidare.
I tunnelbanan möts
vi av kaffeshopparna som sjunger den amerikanska
bagelns
lovsånger. Allt inbundet i en gemytlig och nästan hemtrevlig
känsla.
Kom in
till oss och ät din frukost, drick din långa caffelatte för
fyrtio
kronor
och glöm inte att få en stämpel i ditt häfte, den
tionde kaffen är ju
gratis, for free man! Unna dig en paus, det är du värd. Jag
är värd lika mycket som en pappersmugg.
Hunger och längtan,
sökande och flykt. Dagens människor är ständigt på
väg någon annan stans. Ständigt söker vi nya ting
att fylla våra hålrum med. En fredagkväll på stan
utan att någon möter min blick eller frågar om mitt namn
slutar med en cheeseburgare och läsk på Burger King. För
kungen sviker mig aldrig.
Hans varma, trogna sken finns alltid där för mig. Han känner
mig, vet vem jag är och vad jag vill ha. Jag tuggar och känner
hur han fyller mig med smak. Jag känner igen. Jag finns igen. Jag
häller i mig min lightläsk. Så underbart det är att
få smaka men inte synda. Artificiellt socker smakar nästan
lika bra. Jag är nästan lika söt som alla andra.
I västvärlden
sover aldrig matställena. Det finns ständigt där, vakna,
för att tillfredställa mig.
De ger och tar på samma gång. Min sekunda lycka blir företagens
långsiktiga mål. Jag förstärker konturerna och färgerna
i deras logotyper. Jag blir en del av dem. Jag tillhör någon.
De spelar på min ofullkomligthet och osäkerhet, men det är
inget jag bryr mig om. Min whopper smakar alltid lika dant och jag nöjer
mig med det
igenkännandet, den bekräftelsen.
Tove Meyer
(illustration: Albin)
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2008-07-03. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress