Litteratur16 juni 2004
Acdc
Av Slynglararkivet
Återpublicerad från Slynglars historiska arkiv.
Monty sticker hål på rockmyter 2: AC/DC
Häromdagen ringde det i telefonen här på Slynglar-Syd-redaktionen. När jag svarade visade det sig att det var ingen mindre än vår hedersredaktionsmedlem, ärkeslyngeln Montgomery eller Monty som han oftast kallas. ”Nu får det vara nog” väste han. ”Nu har jag läst ännu en tidning som påstår att AC/DC låter likadant på alla skivor.” Jag mindes den givande intervjun Albin Axén gjorde med Monty för ett tag sedan, då denne stack hål på ett antal myter om rockgruppen Kiss. Jag förstod att Monty återigen vill krossa journalisternas klichébild av en poppgrupp. Vi bestämde tid och plats och dagen därpå möttes vi på Kafé Puck vid Hornsgatan över en Trocadero och kanelbulle. Monty hade nu lugnat ner sig lite och jag frågade vad det egentligen var som gjorde honom så upprörd den här gången
– Det började med att jag satt och hörde på AC/DC:s High Voltage-LP, du vet den riktiga High Voltage som kom ut tidigt –75 i Australien, den med ”You Ain’t Got A Hold On Me” och ”Love Song” och alla de där poppiga låtarna.
Jag nickade i samförstånd.
– Samtidigt satt jag och läste en artikel om AC/DC. Du vet, det är ju alltid kul att läsa om ett band samtidigt som man lyssnar på det. Hur som helst, i artikeln stod det, och det har jag ju läst miljoner gånger förr men jag blir alltid lika upprörd, nämligen att AC/DC låter likadant på varje skiva. Precis när jag läste det började det akustiska introt till låten ”Love Song” som ju är en kärleksballad med inspiration av symfonirock. Jag kastade tidningen i väggen och ringde dig.
\- Det är ju så puckat det där, att påstå att AC/DC alltid låter likadant. Hela det missförståndet började faktiskt med ett skämt. En journalist sa en gång ironiskt till Angus Young, gitarrist i AC/DC: ”Hur känns det att ha gjort 12 skivor som låter likadant?”. Angus förstod skämtet, som förstås anspelade på den stora bredden och variationsrikedomen som AC/DC alltid upprätthåller, och replikerade: ”Vi har inte gjort 12 skivor som låter likadant, vi har gjort 13”. Denna kommentar publicerades i tidningen Metal Hammer, och eftersom journalister inte lyssnar på musik utan bara skriver det de lärt sig att de skall skriva om olika band, så var det någon journalist som fortsatte skriva att AC/DC alltid låter likadant, och sen har det bara rullat på. Ingen har lyssnat på skivorna utan de skriver bara av denna uppgift hela tiden.
Jag invände att nog finns det en del likheter mellan AC/DC:s skivor. De har ju oftast en sångare som ligger högt i registret, och instrumenteringen är ju nästan alltid densamma. Monty välte omkull Trocaderon som rann ut över mitt ena byxben när han slog handen i bordet, och vrålade:
– Va fan är det du säger?! För det första har inte alls AC/DC sångare som hela tiden sjunger i falsett. Ta exempelvis den första sångaren, Dave Evans, som visserligen är okänd bland journalisterna men som faktiskt var med i bandet i nästan ett år. Han var verkligen ingen falsettsångare, snarare en mesig dansbandssångare. Precis som musiken var en blandning av dansbandsmusik och 50-talsrock på den tiden. Därefter kom ju Bon (Scott, sångaren på LP-skivorna från 70-talet. Red.) med i bandet. Nog för att han kunde skrika loss i de höga registren, men har du inte hört hans oerhörda bredd? I blueslåten ”Ride On” är han ju nästan en soulsångare och i t.ex. ”Ain’t No Fun (Waiting ’Round To Be A Millionaire)” är det ju för tusan spoken word. Nu för tiden är det ju Brian Johnson som håller i micken, och nog för att vi är många som önskar att han sjöng lite mer i ett lägre register så är det ju lögn att han alltid vrålar i falsett. Och att AC/DC alltid skulle ha falsettsång i sina låtar är lika puckat som Hornsgatspuckeln!!
\- Och sen att de alltid skulle ha samma instrument, det stämmer ju inte heller. Har du glömt bort att de har säckpipa i en tidig låt? Och claves i en annan? Men visst, oftast är det ju gitarr, bas och trummor som gäller, och det visar ju än mer på AC/DC:s oerhörda kompetens, att de kan få fram en så varierad och uttrycksull musik med en så sparsmakad sättning.
De flesta skulle väl ändå kalla AC/DC för ett hårdrocks- eller heavy metalband, försöker jag.
\- Det är ju heltokigt! Visst kan en del av skivorna sorteras in i det facket, men att hävda att de alltid spelat den typen av musik är lika dumt som att hävda att Konsum bara säljer mjölk, eftersom en del av deras varor kan sorteras i mjölkfacket. AC/DC har ju tassat omkring i så otroligt många musikgenrer. För att bara nämna några: Redan på ett tidigt stadium experimenterade de med att blanda skotsk folkmusik med rock. Säckpiporna i ”It’s A Long Way To The Top” har jag redan nämnt, men singeln ”Fling Thing” från 1976 är också viktig. Där spelar de en rockversion av den traditionella skotska visan ”Loch Lommond”.
\- Musiken de gjorde med Dave Evans på sång har jag också nämnt tidigare. Många glömmer nog att de under den eran, och även fram till andra LP:n med Bon Scott snarast platsade i glamrocksfacket. Till en början var ju hela bandet utklädda på scenen, de var Australiens svar på Village People, för tusan slynglar! Med tiden var det bara Angus som fortsatte att vara utklädd, men de andra hade ändå glittertrikåer, platådojor och liknande. Det var utan tvekan Gary Glitters och Bowies publik de hade i åtanke under de första åren.
\- Men det är inte bara de första åren som de experimenterade vilt med musik- och klädstilar. 1986 var de ju inne på instrumentalmusik samtidigt som de hade en hit med ”Who Made Who” som nästan är en diskolåt! 1990 gav de ut skivan The Razors Edge, som innehåller både powerpoplåtar och udda nummer, som titellåten. I den senare är det nästan depprock! Snacka om skillnad mot rockabillylåtarna på exempelvis LP:n Dirty Deeds Done Dirt Cheap. Och glöm inte Let There Be Rock och Flick Of The Switch \- det är ju rena punkrocken!
\- Så där kan man hålla på och rada upp stilar som de varit inne på, men nu är jag trött på det här. Jag tänker gå hem och höra på Keith Richards favorit-LP, alla kategorier, Powerage med AC/DC från 1978. En oerhört varierad skiva, med ett djup i texter och musik som få har åstadkommit därefter. Jag skulle förresten kunna hålla ett anförande om den litterära kvaliteten i AC/DC:s texter också, de feministiska och samhällskritiska vinklarna de har. Men det får bli en annan gång.
Med de orden reser sig Monty och går. I släptåg har han en oerhört söt, kortväxt tjej iförd högklackat och skoluniform. Med undantag för kjolen är det samma kostymering som Angus Young hade 1974.
Anders Hedman
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Häromdagen ringde det i telefonen här på Slynglar-Syd-redaktionen. När jag svarade visade det sig att det var ingen mindre än vår hedersredaktionsmedlem, ärkeslyngeln Montgomery eller Monty som han oftast kallas. ”Nu får det vara nog” väste han. ”Nu har jag läst ännu en tidning som påstår att AC/DC låter likadant på alla skivor.” Jag mindes den givande intervjun Albin Axén gjorde med Monty för ett tag sedan, då denne stack hål på ett antal myter om rockgruppen Kiss. Jag förstod att Monty återigen vill krossa journalisternas klichébild av en poppgrupp. Vi bestämde tid och plats och dagen därpå möttes vi på Kafé Puck vid Hornsgatan över en Trocadero och kanelbulle. Monty hade nu lugnat ner sig lite och jag frågade vad det egentligen var som gjorde honom så upprörd den här gången
– Det började med att jag satt och hörde på AC/DC:s High Voltage-LP, du vet den riktiga High Voltage som kom ut tidigt –75 i Australien, den med ”You Ain’t Got A Hold On Me” och ”Love Song” och alla de där poppiga låtarna.
Jag nickade i samförstånd.
– Samtidigt satt jag och läste en artikel om AC/DC. Du vet, det är ju alltid kul att läsa om ett band samtidigt som man lyssnar på det. Hur som helst, i artikeln stod det, och det har jag ju läst miljoner gånger förr men jag blir alltid lika upprörd, nämligen att AC/DC låter likadant på varje skiva. Precis när jag läste det började det akustiska introt till låten ”Love Song” som ju är en kärleksballad med inspiration av symfonirock. Jag kastade tidningen i väggen och ringde dig.
\- Det är ju så puckat det där, att påstå att AC/DC alltid låter likadant. Hela det missförståndet började faktiskt med ett skämt. En journalist sa en gång ironiskt till Angus Young, gitarrist i AC/DC: ”Hur känns det att ha gjort 12 skivor som låter likadant?”. Angus förstod skämtet, som förstås anspelade på den stora bredden och variationsrikedomen som AC/DC alltid upprätthåller, och replikerade: ”Vi har inte gjort 12 skivor som låter likadant, vi har gjort 13”. Denna kommentar publicerades i tidningen Metal Hammer, och eftersom journalister inte lyssnar på musik utan bara skriver det de lärt sig att de skall skriva om olika band, så var det någon journalist som fortsatte skriva att AC/DC alltid låter likadant, och sen har det bara rullat på. Ingen har lyssnat på skivorna utan de skriver bara av denna uppgift hela tiden.
Jag invände att nog finns det en del likheter mellan AC/DC:s skivor. De har ju oftast en sångare som ligger högt i registret, och instrumenteringen är ju nästan alltid densamma. Monty välte omkull Trocaderon som rann ut över mitt ena byxben när han slog handen i bordet, och vrålade:
– Va fan är det du säger?! För det första har inte alls AC/DC sångare som hela tiden sjunger i falsett. Ta exempelvis den första sångaren, Dave Evans, som visserligen är okänd bland journalisterna men som faktiskt var med i bandet i nästan ett år. Han var verkligen ingen falsettsångare, snarare en mesig dansbandssångare. Precis som musiken var en blandning av dansbandsmusik och 50-talsrock på den tiden. Därefter kom ju Bon (Scott, sångaren på LP-skivorna från 70-talet. Red.) med i bandet. Nog för att han kunde skrika loss i de höga registren, men har du inte hört hans oerhörda bredd? I blueslåten ”Ride On” är han ju nästan en soulsångare och i t.ex. ”Ain’t No Fun (Waiting ’Round To Be A Millionaire)” är det ju för tusan spoken word. Nu för tiden är det ju Brian Johnson som håller i micken, och nog för att vi är många som önskar att han sjöng lite mer i ett lägre register så är det ju lögn att han alltid vrålar i falsett. Och att AC/DC alltid skulle ha falsettsång i sina låtar är lika puckat som Hornsgatspuckeln!!
\- Och sen att de alltid skulle ha samma instrument, det stämmer ju inte heller. Har du glömt bort att de har säckpipa i en tidig låt? Och claves i en annan? Men visst, oftast är det ju gitarr, bas och trummor som gäller, och det visar ju än mer på AC/DC:s oerhörda kompetens, att de kan få fram en så varierad och uttrycksull musik med en så sparsmakad sättning.
De flesta skulle väl ändå kalla AC/DC för ett hårdrocks- eller heavy metalband, försöker jag.
\- Det är ju heltokigt! Visst kan en del av skivorna sorteras in i det facket, men att hävda att de alltid spelat den typen av musik är lika dumt som att hävda att Konsum bara säljer mjölk, eftersom en del av deras varor kan sorteras i mjölkfacket. AC/DC har ju tassat omkring i så otroligt många musikgenrer. För att bara nämna några: Redan på ett tidigt stadium experimenterade de med att blanda skotsk folkmusik med rock. Säckpiporna i ”It’s A Long Way To The Top” har jag redan nämnt, men singeln ”Fling Thing” från 1976 är också viktig. Där spelar de en rockversion av den traditionella skotska visan ”Loch Lommond”.
\- Musiken de gjorde med Dave Evans på sång har jag också nämnt tidigare. Många glömmer nog att de under den eran, och även fram till andra LP:n med Bon Scott snarast platsade i glamrocksfacket. Till en början var ju hela bandet utklädda på scenen, de var Australiens svar på Village People, för tusan slynglar! Med tiden var det bara Angus som fortsatte att vara utklädd, men de andra hade ändå glittertrikåer, platådojor och liknande. Det var utan tvekan Gary Glitters och Bowies publik de hade i åtanke under de första åren.
\- Men det är inte bara de första åren som de experimenterade vilt med musik- och klädstilar. 1986 var de ju inne på instrumentalmusik samtidigt som de hade en hit med ”Who Made Who” som nästan är en diskolåt! 1990 gav de ut skivan The Razors Edge, som innehåller både powerpoplåtar och udda nummer, som titellåten. I den senare är det nästan depprock! Snacka om skillnad mot rockabillylåtarna på exempelvis LP:n Dirty Deeds Done Dirt Cheap. Och glöm inte Let There Be Rock och Flick Of The Switch \- det är ju rena punkrocken!
\- Så där kan man hålla på och rada upp stilar som de varit inne på, men nu är jag trött på det här. Jag tänker gå hem och höra på Keith Richards favorit-LP, alla kategorier, Powerage med AC/DC från 1978. En oerhört varierad skiva, med ett djup i texter och musik som få har åstadkommit därefter. Jag skulle förresten kunna hålla ett anförande om den litterära kvaliteten i AC/DC:s texter också, de feministiska och samhällskritiska vinklarna de har. Men det får bli en annan gång.
Med de orden reser sig Monty och går. I släptåg har han en oerhört söt, kortväxt tjej iförd högklackat och skoluniform. Med undantag för kjolen är det samma kostymering som Angus Young hade 1974.
Anders Hedman
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Historiskt arkiv · Ursprungligen publicerad 2004-06-16. Visa sidan hos Internet Archive · Ursprunglig adress